Noveller / Verklighetsbaserat

Novell: BARNHEMMET-MAMMA OCH DÖDEN-1

BARNHEMMET-MAMMA OCH DÖDEN







Vänner är tysta änglar som
lyfter oss på våra fötter
När våra vingar har problem
att komma ihåg hur man flyger

Bo Grapenskog







Förord.




Vislanda, Småland var på 50-talet ett samhälle som var som andra små samhällen som de fortfarande är i dag. Där blomstrar nyfikenheten, oförståelsen, avundsjukan mot människor som inte är födda där. Min far var född i Vislanda. Men min mor var det inte. Utan de träffades nere i Skåne, där de drog betor som det hette. De blev förälskade och de flyttade till detta gudsförgätna samhälle. Vi bodde först på något ställe som hette Björkemon, ett vackert litet hus djupt inne i de småländska skogarna. Där slog sig min mamma ner med min pappa. Från att komma ifrån Malmö och Köpenhamn till detta lilla ynkliga samhälle, var väldigt svårt. Hon var mycket modern av sig om man nu tar människors mätsticka över det. Människor var väldigt moralbundna och trodde att de var de bästa människor som fanns. Det klart att det fanns undantag, men då var det sådana som var i samma situation.

Dem tyckte att det var slöseri att ha blommor i ett fönster. Eller köpa färgglada kläder till barnen. Korna blev så rädda en gång när vi barn kom och hälsade på dem i våra färgglada skjortor. De blev så rädda att de sprang nästan ihjäl sig.
De hade nämligen inte sett sådana här skjortor innan.

Upprinnelsen till att jag blev tagen är att min mamma skulle åka bort och lämnade mig till en väninna, som bodde precis intill järnvägsstation. På något sätt hade jag tagit mig till stationen för att invänta min mamma. Men tiden gick och jag somnade på en bänk på järnvägsstationen. Klockan var halv tolv på natten, när jag väcktes av en stationsföreståndare som undrade varför jag låg här mitt i natten?
Han skrev en anmälan till polisen som i sin tur gjorde en anmälan till barnavårdsnämnden. Polisen skrev i sitt utlåtande:
Sådana här föräldrar borde man straffa. Moralen har fått sig en stor knäck att låta ett barn på sex år ligga på en bänk i en väntsal. Och man borde straffa dem ordentligt.
Min mamma försökte att förklara det som hade hänt. Men se det gick ju inte hon var förtappad, hon hade blommor i ett fönster, hon klädde sig i vackra klänningar och hattar. Min mamma skrev: Det är ingen idé att jag försöker på något sätt förklara detta för jag är dömd på förhand.


FÖRSTA DELEN


Qiu scribit bis legit –
Den som skriver, läser två gånger

Bo Grapensklog





































Kapitel 1

Det knackar plötsligt på köksdörren och min far går och öppna.
Där ute står det två män och en kvinna. De säger något men det kunde inte uppfattas.
Dörren stängs igen och kvinnan kommer först in i köket. Hon tittar sig omkring och frågar?
- Var är Bo?
- Han var här för någon minut sen!
Kvinnan går och söker igenom köket, medan de två herrarna står vid dörren och liksom vaktar den. För här har vi något väldigt farligt. En sexårig pojke med blont hår.
Kvinnan ser att pojken sitter under köksbordet och försöker säga med en len röst.
Men den rösten är väldigt falsk, en röst där man hör undertonerna, att kom hit din skitunge.
Sedan med våld tar hon i pojkens armar och tar upp honom från golvet där han satt.
Hon försöker säga något men det finns inga ord på hennes läppar, för pojken förstår inte vad som händer. Men känslan fanns där att detta är något hemskt. Ja, det hemskaste han hade varit med om.
När hon hade pratat med pojken, så sa hon till männen:
- Ja, tyvärr är det så, vi måste ta med honom.
Tankarna for igenom huvudet på Bo.
- Vadå, tar med honom? Jag bor ju här?
Vad har jag gjort?
Då greps paniken i Bo och han försökte att springa upp en trappa där hans trygghet var i det rum han hade sovit så många nätter. Kvinnan såg detta och rusade efter.
Bo han hann upp till nästa sista trappsteget då kvinnan tog tag i han ben.
- Du är tvungen att följa med oss! Så har lagen sagt!
- Varför!
- Varför skrek Bo!

Kvinnan drar Bo ner för trappan medan han skriker det värsta han kan. För nu har paniken slagit sina väldigt elaka käftar omkring honom.
Hon drar honom över köksgolvet och när hon kommer till dörren, får hon hjälp av de två männen. Bo han tittar med sina vädjande ögon på sin far August, men han stod liksom paralyserad. Han gjorde inget.
- Varför!
Varför!
Bo han skrek så det hördes säkert över hela Hullingsved, där han hade bott i sex år av sitt liv. Nu slet de bort fundamentet under honom och han föll ner i någon slags avgrund. En avgrund som aldrig verkade ta slut.
Han kände att han inte kunde andas och kippade efter andan, medan tårarna rann nerför kinderna. Gårdsplanen var ganska så stor och männen hade tagit upp Bo mellan sig har bar honom. Det var konstigt att dem inte tog ett handfängsel eller något annat för att stävja honom. För detta var en stor brottsling, den största någon kunde tänka sig.
En sexåring måste man ta på allvar för han har väldiga tendenser att begå en brottslig handling!

Vägen fram till bilen en Volvo PV med delad bakruta stod där och väntade på den stora brottslingen. Detta var “fångstbilen”. Där dem hämtar de största förbrytarna.
Dem kastade in pojken i baksätet och Bo ställde sig på knä och tittade ut genom den tvådelade bakrutan. Tårarna nästan förblindade honom och han skakade våldsamt liksom av frossa.
Kvinnan hade kommit fram till bilen och Bo:s far var där också. Kvinnan sätter sig i framsätet och hon säger.
- Ja, nu är det dags att vi åker.
- Genom tårarna och snyftandet säger Bo:
- Får jag inte säga, hej då? Kvinnan bara skakade på huvudet.
- Varför inte det då?
- Har jag dödat min mamma!

Inte ett ljud från kvinnan utan bilen satte igång och färden började mot något som pojken inte hade en aning om. Han tittade på sin far som stod där fortfarande som förstelnat.
Snart var både huset och Bo:s far inte inom synhåll. Då kunde han inte länge tänka utan han föll pladask på sätet och snyftade otroligt mycket.
- Vad är det som händer
- Vart för de mig! Vad har jag gjort för galet?
- Var är mamma någonstans.
- Har jag tagit ihjäl henne?
- Något måste det vara annars hämtar de väl inte mig.!
- Mamma, som jag älskar så inte har jag väl kunnat döda henne och hur? - Varför är det ingen som säger något?
Han liksom ser alla detaljer när hans mamma tar honom i famnen och säger att hon älskar honom. Bo replikerar och säger att du mamma är sju stycken saker för mig.

1. Du är den finaste i världen.2. Du är den vackraste i världen 3. Du är den snällaste i världen. 4. Du är den godaste i världen. 5. Du vill mig bäst i världen. 6. Du älskar mig bäst i världen. 7. Du kommer att vara min allra bästa vän så länge jag lever i världen.

Det gick runt i hans huvud när hans mamma berättade hur duktig han var. Att han sjöng som en lärka. Hans mamma hjälpte till på stora kalas som var i bygden. Runt omkring var det stora gårdar, med kreatur och stora åkrar. Där fick mamman arbete med att göra middagar och annat. Det var bra för då fick man två ersättningar så att säga. Man fick betalt och man fick äta där och ta med sig lite hem.
Hans mamma tog alltid med honom på dessa kalas. För de flesta visste om att han sjöng bra, när han ändå bara var tre år gammal.
- Sjung för oss Bo, vi vet att du kan.
De tog upp honom på ett bord och han sjöng och han joddlade som Alice Babs.
Det blev alltid stor uppståndelse och de tyckte det var fantastiskt att en sådan liten parvel kunde joddla.
Han såg sig själv nu spela detta teaterstycke och hela världen bara snurrade.
Långt borta hörde han kvinnans röst som sa:
- Bo vill du ha något ifrån affären, någon godis eller så? Bo han låg bara still i sitt säte och snyftade ibland och tänkte på allt som var bra innan. Någon godis ville han inte ha.
Han var inte van att äta godis.
Kvinnan muttrade något och bilen satte iväg igen mot Växjö och Barnhemmet.

Kapitel 2

Framme i Växjö väckte de Bo som var väldigt omtöcknad av allt som hade hänt.
Han stirrade med stora ögon på detta stora hus, byggt i tegel och det fanns en gårdsplan som sträckte sig ända ut till vägen som var grusad. Det stod några äppelträd och runt omkring fanns vanliga hus. Han förstod inget av det här.
- Var detta ett fängelse, de har fört mig till, tänkte han?
- Nu är vi framme sa kvinnan!
- Det är bara att gå upp och gå in i huset så du får bekanta dig med de andra ungarna.
- Vadå andra ungar?
- Är det också sådana som har gjort något dumt och brottsligt?
Stora dörrar och när man kom in såg det väldigt kalt ut. Bo tittade sig omkring och just då kom föreståndarinnan en barsk dam med knut i nacken.
- Jaha, detta är Bo? Du ska säkert trivas här med alla de andra barnen. Du behöver inte vara rädd, för du har det bättre här än vad du har haft innan.
- Innan?
- Vad menar hon? Jag hade så bra jag kunde. Varför rövade de bort mig?
Bo:s tankar gick runt och runt. Fanns inget slut på dem, utan de fortsatte att jaga honom.
- Är det så här ett barn fängelse se ut, tänkte han.

Han såg nu några barn som stod och tittade ut genom dörrarna till deras rum. Några barn var lite äldre än honom själv, men de flesta var faktiskt i hans ålder.
Föreståndarinnan tog till orda och sa:
Detta är Bo och han ska nu också vara här för han har inga föräldrar.
- Vad nu då, har jag inga föräldrar tänkte Bo? Det kan inte vara möjligt, har jag dödat båda två? Men jag såg ju far när jag åkte från Hullingsved, han stod ju där!
Så alla dessa barn har inga föräldrar?
Föreståndarinnan visade var Bo skulle sova. I ett väldigt kalt rum stod en säng bäddad.
Med lakan och en filt. På andra sidan fanns också en säng, men där fanns ingen för tillfället.
- Du får bo här så länge, tills du har kommit in lite här, då kan du flytta ihop med någon.
Just då hörde det ett skrik. En flicka skrek väldigt och grät hejdlöst.
- Jag vill hem till mamma!
- Varför ska jag vara här?
- Jag vill hem!
- Jag vill hem!
Flickan var helt förstörd och personalen tog detta med ro. De tyckte bara att låt henne skrika lite det blir hon bara trött av och då sover hon bättre.
Bo han undrade varför de inte tröstade henne när hon var så otroligt ledsen?
Föreståndarinnan talade nu om för Bo, vilken tur han hade haft för att komma till detta barnhem, som enligt henne var den bästa på jorden. Hon talade mycket om hyfs och hur man sitter vid bordet och så vidare.
- Vi ska tala om det i morgon när alla är församlade vid borden.
- Nu tycker jag att du ska gå in på ditt rum och lägga dig lite. För du är väl kanske lite trött efter resan?
Kvinnan i bilen tog farväl av Bo, men inte sa han något. Han ville bara skrika åt henne varför de hade gjort så här mot honom.

Bo han låg i sin säng och flickan grät hejdlöst fortfarande och ropade på sin mamma.
- Detta måste vara en mardröm, det kan inte vara sant. Varför skulle just jag hamna här. Gör de så med pojkar som har gjort något väldigt dumt. Men varför säger de inte vad jag har gjort? Till sist somnade han och låg där som ett litet bylte av ångest, förtvivlan och längtan efter sin mamma. Hjärtat hade brustit i tusen bitar och det var inte lönt att reparera det. Inget skulle nu vara roligt. Inget skulle nu vara glädjande.
Till och med musiken som var Bo:s passion. Fanns inte längre med.
Det liv som Bo hade levt hittills var nu som om han satt i en karusell och åkte och åkte, kände sig nästan svimfärdig och mådde väldigt illa. Han vakande till och kände att han var tvungen att kräkas och gjorde så på golvet.


Han hade inte sovit länge förrän han blev väckt. Föreståndarinnan kom in och ruskade om honom.
- Vad har du gjort, Bo?
- Tycker du detta är snällt gjort, när vi nu är så vänliga att ta hand om dig?
Nu går du ut och hämta saker så att du kan städa upp det här. De andra barnen visar dig vad moppen är och du ska vaska rent här!
Bo han gick och hämtade spann och en mopp och började ta upp sitt eget kräk.
Det kändes väldigt svårt att känna lukten och veta att detta är något som inte han hade orsakat. Utan hade Bo fått vara hemma hade detta inte hänt.
Han tänkte så hela tiden.
- Varför är de så elaka?
- Tycker de inte om barn?
När den här saken var utredd och upptorkad sa föreståndarinnan, som hette föresten
Elsa:
- Nu är det så Bo, att du borde sköta dig här och är du snäll så är vi också snälla.
Det är inte vi som har tagit hit dig utan det är något som vi inte ha med att göra utan vi sköter barnen här.
- Men det klart att något har hänt, men det lägger vi åt sidan. Nu är det snart kvällsmat och då borde du tvätta av dig lite. Det är bara att tvätta av sig där borta.
Kvällsmaten serverades med gröt och mjölk och smörgås. Det var två långa bord där barnen satt. Bo han satt längs med bordet och kunde titta över till dem andra barnen.
De var mycket nyfikna på vem den här blonda pojken var för en krabat.
Först var det en bordsbön och efter det så började barnen att äta.
Bo satt där men kunde inte äta för att han kände sig inte bra.
En av kvinnorna i personalen sa till Bo.
- Du måste äta annars blir föreståndarinnan väldigt arg.
- Jag bryr mig inte, sa Bo.
Just då stod precis bakom honom och såg att han inte åt.
Hon blev alldeles förfärad och skrek nästan:
- Menar herr Bo att han inte tänker äta?
- Äta måste man göra för att växa och att man ska ha i sig näring. Du behöver inte betala, dina föräldrar behöver inte betala.
Det är gratis min lille pojke!
Hon klappade Bo på huvudet som om han var en lite pojkdocka som satt där.
Några känslor fanns inte hos denna, lite tyranniska dam. Ingen karl hade hon så personalen kallade henne för “nuckan suckan“.

Hur Bo än försökte så kunde han inte äta utan han var så väldigt trött så han somnade vid bordet.
- Ta honom till hans rum och låt honom sova.
- Ska vi försöka att ta av honom lite kläder?
- Det behövs inte han kan sova med kläderna på, han är väl ändå så smutsig under, så lakanen blir kolsvarta.
Nästa dag vaknade Bo med kläderna på och detta var dagen när han skulle skrubbas ren intill bara skinnet.
- Renlighet är en dygd sa Elsa till sin personal. Inga hemska lortgrisar här inte!
- Även om hur situationen är så behöver man inte vara smutsig. Den regeln lärde min salige mor mig och den har jag hållit fast vid.
Bo han ställde sig upp i karet och de skrubbade av hela sitt hjärta och snart var Bo skinande ren.
Lite av de kläder som hans far hade raspat ihop när han rövades bort. Kom nu väl till pass.
- Du ska vara glad att du inte behöver tvätta de här skitiga kläderna. Det är vi som får stå och byka tvätt efter dig och andra barm här. Ingalill en i personalen tyckte inte om barn det såg man på henne. Hon menar att barn de ställer bara till besvär.
Sanningen att säga var vattnet väldigt smutsigt och man undrar faktiskt om Bo var så smutsig. Bo fick lära sig senare att de tog dit lite jord och slängde i vattnet så det skulle så förfärligt ut. Detta var något som föreståndarinnan Elsa hade bestämt.
- De ska inte tro att de är några Guds bästa barn, i alla fall inte de renaste!











ANDRA DELEN

Kärleken gör att du ler på utsidan
Men också på insidan
Bo Grapenskog






































Kapitel 3

Bo försökta att bekanta sig med barnen. Erik blev den förste som kom fram och hälsade.
- Jaha, vad kommer du ifrån? Bo svarade. - Jag är från Hullingsved i Vislanda.
Men jag är född i Björkemon i Vislanda.
- Vet du var Vislanda ligger, frågade Bo?
- Nej, det vet jag inte svarade Erik. Jag kommer från Lessebo. Mina föräldrar är döda.
Så jag är här på nåder som Stådan säger. Du vet att Stådan är bara en förkortning på föreståndarinnan.
- Hon är elak, sa Bo!
Jaså, du har sett de ja. - Vi har nog känt det alla som är här.
- Är dina föräldrar borta också? Bo tänkte efter vad han skulle svara.
- Nja, jag vet inte, jag vet inte varför jag är här. Min far stod där på vägen när de kom och hämtade mig.
- Är inte detta bara inbillning? Jag menar jag ser mina föräldrar precis som de var innan. Jag pratar med dem och de är väldigt levande för mig, sa Erik.
- Vet inte om mina föräldrar lever, allt är så väldigt lustigt. Ibland tror jag att de lever men ibland…
Bo:s ögon började tåras och han började att gråta. Erik försökte att säga några väl valda ord. Men det var svårt liksom att hitta de rätta orden.
- Vi är också ledsna sa Erik.
- När vi kom hit trodde vi att vi alla skulle dö. Men vi lever men det är inte lätt att vara föräldralös.
Den värld som Bo såg var ett kaos och fantasin spelade spratt med honom.
Han fick se olika scenarion och alla var lika hemska. Det fanns inte något ljus alls utan
De mörka molnen på Bo:s himmel var där för att stanna.

Barnen var väldigt nyfikna och frågade massor och vad Bo tyckte om och hur han hade hamnat där. Han fick nu höra många historier som var likadana som hans egen.
Att myndigheterna hade rövat bort barnen, men i många fall var det så att barnen inte hade några “riktiga” föräldrar. Om nu inte släktingar kunde ta hand om dem, ja då hamnade dem här på barnhemmet.
- Vi stiger upp klockan halv sju. Då ska vi tvätta oss och borta tänderna.
Inspektion innan frukosten. Och Gud nåde den som inte har tvättat sig ordentligt.
Tage hade inte tvättat sig ordentligt en morgon. Då fick han som straff att smutsa ner sig ordentligt och de skrev ett stort plakat.
- HÄR KOMMER SKIT- GRISEN!
Sedan blir de frukost som mest består av gröt. Havregrynsgröt och korngröt ibland.
Det blir serverat smörgåsar och vi får ta två. Nils han tog med sig ut två smörgåsar för han blev inte mätt. Hans straff blev att han fick bara äta gröt till frukost en hel vecka.
När vi har ätit frukost så får vi själva bestämma vad vi ska göra i en timme. För det mesta blir det ut på gårdsplanen och leka lite. Efter det så brukar vi få städa våra rum och det görs dagligen. Vi sopar och vi tvättar av golvet. Det ska bli skinande rent så man kan spegla sig i det, säger alltid Stådan.
Efter detta får vi vila lite och sova middag eller får vi göra något annat.

Klockan halv tolv så serveras middagen i matsalen där det är ganska så bra mat.
Men vissa rätter tycker man inte om. Men det är bäst att du äter upp, annars får du äta upp det. Lite av ett leende kunde man skönja i deras ansikte, men traumat hade gjort väldiga framsteg hos dem. De kunde inte ens vara glada över något. Eftermiddagarna gick åt att hjälpa till med disken, putsa de där silverstakarna som stod i foajén.
När klockan är tre då är det samling. Vi ska då höra några bibelord och Föreståndarinnan talar om hyfs, hederlighet och att man är ren och fin i själen.
Det börjar bli lite tråkigt om man hr varit här ett år och hört samma sak om och om igen. Men som Stådan säger är detta mycket viktigt och ska präntas in i våra sinnen.
Efter detta ska vi vila oss och då gäller det alla. Ingen få vara uppe, utan vi ska då ligga i sängen. En dag i veckan är det bäddnings- dags. Då ska vi lära oss hur man bäddar en säng. Fredrik sa lite spontant till Stådan.
- Jag kan bädda en säng, det kan väl alla!
- Nej, men vad bra sa Stådan då kan Fredrik visa hur man gör.
Hon sonika tog tag i lakanet och rev upp hela sängen. Så nu får du allt visa oss noviser hur man gör.
Fredrik tittade lite på henne och sa:
- Vad är noviser?
Stådan svarar:
- Det är sådana som ni, det är inte mycket att hänga i julgranen.
När Bo hörde julgranen tänkte han tillbaka på de jular han kom ihåg med sin mamma.
Det var alltid trevligt och Bo:s mamma gjorde det så trevligt för dem. Pappan var inte alltid hemma för han drack sa de. Han kom hem full ibland, men då stängde han dörren om sig till stora rummet sedan hörde vi inte av honom.

Erik fortsatte sin berättelse om hur dagen ser ut på barnhemmet.
- Tro inte sa Erik att det är några glada upptåg eller att vi få busa någon gång.
Nej, då skulle det ta eld i kärringen.
- Hoppas att hon inte hör mig, för ibland kan man tro att hon har spioner överallt.
Alla så bekantade de sig med Bo och det gjorde honom lite mer gladare, för det kändes som om alla var i samma båt.

En vecka gick och rutinerna började sätta sig hos Bo.
Plötsligt en morgon skriks det och det blir ett fasligt rabalder.
- Vad är det frågan om, undrade Bo?
- I dag är det linjen som gäller.
- Vad är det för något?
- Vi ställer oss alla barn på en linje, nytvättade, nyskrubbade och de bästa kläderna som vi kan hitta. När vi står där så kommer vuxna människor och tittar på oss.
- Vad då tittar?
- De tittar ut de barn som de vill ha med sig hem.
- Du menar att de tar med sig dem till deras familjer? Javisst, så fungerar det.
- Så om du vill här ifrån får du göra ditt allra bästa när du står på linjen.
Bo han var långt borta i tankarna och kunde inte riktigt förstå det här.
- Ska de köpa barnen?
- Vill alla barnen följa med, de känner ju inte dem.

Just då skrek föreståndarinnan att nu är det dags att tvätta sig och göra sig i ordning.
Skrubbandet var så hänsynslöst att nästan skinnet följde med.
När det var dags för att ställa sig på linje, vattenkammade och nytvättade.
Så förmanade Stådan:
- Nu måste ni göra ert bästa! Vi har gjort vårt bästa med er så nu är det dags för att betala igen allt vad ni har kostat staten.
Linjen började att ta sin form och alla tittade bort mot dörren.
Plötsligt så kom det folk. De tittade noga på både flickor och pojkar.
När dem gick där pratade de som man höra det.
- Vi behöver en stor pojke att hjälpa oss på gården.
- En flicka vore väldigt fint att ha som hjälp i köket.
- Tycker du vi ska ha en blond eller mörkhårig pojke?
Denna gång var det ungefär tio personer som gick där och studerade in oss.
En flicka blev antagen hos en familj.
När allt var över så åter gick allt till det vanliga igen.
- När blir det igen frågade Bo?
- Vet inte svarade Erik men det dyker upp jag lovar dig.

Kapitel 4

Dagarna gick och just den här dagen serverades fiskbullar med potatis och sås.
Det var omöjligt att få ner det. Så fort jag skulle ta en tugga så fick jag nästan upp det.
Så jag försökte att äta upp potatisen.
Just då kom föreståndarinnan Elsa.
- Jag ser att Bo inte äter upp sina fiskbullar!
- Då kan man undra varför? Är det så att Bo inte tycker om fiskbullar?
Bo han nickade och försökte att säga att han inte kan äta det här.
- Nu är det så bara Bo att du måste äta upp dina fiskbullar annars kommer du inte ifrån bordet!
- Jag kan inte sa Bo!
- Du lär dig , jag vet det. Du kommer att äta det, för så är det bara. Man kan inte slänga bort riktigt god mat!
Hon klappade Bo på huvudet och med en så där förnöjsam min, gick hon där ifrån.
Nu var goda råd dyra. Hur skulle man klara sig ur denna situation?
- Det får bli så tänkte Bo.
Han tog sonika fiskbullarna och stoppade dem i fickan. Det blev väldigt klenigt och det var knappt att han kunde få ner allt.
En konstig känsla spred sig över honom. Det var rent äckligt att ha fiskbullarna i fickan.
- Jag hoppas att ingen har sett mig, tänkte Bo.
Nu kom föreståndarinnan.
- Nej, men ser man på.
- Nu har Bo varit en väldigt duktig pojke!
Det obligatoriskt klappande på huvudet, var ännu mer hårt än vanligt.
- Ja, du vet att så här är reglerna.
- Man äter upp det man blir serverad.
- Nu kan du springa ut och leka på gården, sa Elsa.
Bo han spårang ut och försökte att hitta en plats där han ostört kunde få ut fiskbullarna som nu var i en enda sörja. Han försökte efter bästa förmåga ta bort det. Men det var väldigt envist. Han tog sedan grus och stoppade i fickorna så de skulle tro att han hade smutsat ner byxorna när de var ute och lekte.

Skriken blev nästan värre och värre för flickan som saknade sina föräldrar så oerhört.
Vi barn försökte att trösta henne, mest om nätterna. För ingen annan gjorde det.
Hon snyftade så hon nästan inte kunde prata.
- Jag vill hem till mamma.
- Var för ska jag vara här?
- Jag har ju mina föräldrar. Det är så hemskt att vara här och jag längtar så efter dem!
Erik han sa till mig att hennes föräldrar hade förolyckats när de var ute och jobbade i skogen. De hade fått ett träd över sig. Men det visste inte flickan om.
Erik sa.
- Ja, jag vill då inte vara den som säger det till henne. - Det är grymt att hon inte få veta men om hon får det kanske det blir ändå värre för henne.
Den natten hörde vi henne hela tiden och hon somnade utmattad på morgonen.
Ändå så väckte de henne.
- Hon kunde väl ha fått sova, sa Erik.
Alla så tyckte vi det. Men de tog inga hänsyn. Det var som om vi barn var vilka djur som helst, kanske till och med värre.

Dagarna gick och linjen upprepades många gånger. Erik råkade att spilla ut lite mjölk.
Straffet var att med en liten borste städa toaletterna. Elsa föreståndarinnan kränkte oss dagligen och pratade alltid om heder. Barnen där var skyldiga till att de hade kommit i denna situation. Man undrar hur då?
Flickan som längtade så efter sina föräldrar blev en dag så sjuk att hon blev intagen på sjukhus. Vi såg henne aldrig mer. Det var så ledsamt att se att en liten flicka kunde behandlas så fruktansvärt illa.
- Varför var de så elaka? Vad hade vi barn gjort dem?
En dag i november skulle vi som vanligt så på linje. De potentiella föräldrarna kom och tittade på oss. Denna gång hörde jag långt borta någon som sa:
- Titta Ragnar han är ju både blond och blåögd.
- Vad söt han var, tycker du inte?
De kom fram till Bo och tittade på honom noga och sa:
- Är det du som är Bo?
- Ja.
- Vi har hört att du kan sjunga.
- Är det sant?
Bo svarade.
- Ja.
- Tycker du inte Ragnar att vi borde ta honom till vår gård. Lite musikaliska toner vore väl inte så dumt.
Bo sa väldigt strängt.
- Men jag, jag har ju både min mamma och pappa!
- Varför skulle jag då följa med er?
Damen i fråga som hette Ella sa till Bo.
- Vi har kommit hela vägen från Smålands Rydaholm och Lökaryd där vi har en gård.
Vi hade vart väldigt glada om du skulle vilja komma med oss. Det är ju så att myndigheterna har bestämt att du ska bli ett fosterbarn.
- Fosterbarn tänkte Bo, vad är det för något?
- Varför i all världen kommer dem hit för att hämta en pojke. Har de inga barn själva?
Skulle dem nu än en gång rycka upp mig från min trygghet tänkte Bo.
Det fanns inga skrupler hos dem som arbetade där. De måste ha tyckt att vi var eländiga barn som inte rättade sig efter lag och ordning. Det skulle demonstreras på ett vidrigt sätt. Föreståndarinnan hade ritat upp några planscher där hon hade skrivit:
Bra barn på en av planscherna och dåliga barn på en annan plansch.
Efter vi hade satt oss på våra stolar började hon denna lektion.
- Som ni ser finns det två alternativ i livet.
Hon tog upp planschen med de bra barnen
- Så här ska ett bra barn se ut. Barnet har tvättat sig kammat sig och ha klätt sig i fina kläder. Titta noga på den här bilden.
Vi tittade noga och undrade lite vad hon menade.
- Den här planschen visar hur hemska barn kan vara. Titta så eländigt klädda de är!
Smutsiga och har inte en tanke på att de är en skam för sina föräldrar.
Det är bara så att de hederliga barnen blir hederliga när de växer upp. Tänk noga på det.
Vi kunde ju absolut inte rå för att vi barn hade hamnat i denna situation.
Men hon påpekade tydligt och klart att det var vårt eget fel, vi kände oss värdelösa.
Detta gjorde inte situationen bättre, utan det traumat vi hade blivit utsatta för gav mer bränsle till elden.
Bo han tänkte.
- Har man gjort något så hemskt så borde man naturligtvis straffas. Min älskade mamma
Hur kunde jag göra så. Han brast ut i gråt och var helt otröstlig.
När föreståndarinnan kom in till rummet och hörde hur Bo grät sa hon:
- Det är bra att gråta och känna att man har gjort något väldigt dumt. Det rensar din svartmålade själ.

Fanns det inte tillräckligt med kläder så var vi pojkar tvungna att ha klänningar på oss.
- Man slösar ju inga fina kläder på er i onödan.
Den enda gången vi fick riktiga och rena kläder det var när vi blev tillsagda att ställa oss på linjen.
Den kränkning som man fick det var liksom att man hade gjort något hemsk och då borde man också straffas. De spädde på detta med all kraft de hade.
Bo kände en otrolig vånda att tänka sig att hans mamma inte fanns och han var anledningen till hennes död.

Kommentarer
- Kommentarer saknas

BoGrapen(K72)Har foto

Information
Skapad:
2013-06-13 19:02
Besök:
1739
Poäng:
Ingen har röstat
Besökare:
TearsOfBlood(T27)Har foto
arne(K)Har foto

COPYRIGHT © Lyriksidan 2019 - info@lyriksidan.se - Texter ägs av respektive författare