Dikter / Sorgliga

Dikt: Månens ljus, lyktans brus

En stjärna som lyser i himmelen
Och väntar på att bli sedd
Snart försvinner den ur syn
För molnen kommer täcka den,
Jorden, fortsätta snurra och skymma igen
Vad vet stjärnan?
Som bara fortsätter lysa, så länge den kan
Tills den en dag, slocknar helt
Leta som du vill
En ny stjärna tar snart dess plats

Månen, som så vackert visar sig
Men ingen ser på dig, tills du försvunnit med
Vänder ryggen mot, varav
En mörk sida är kvar
Och ingenting går att tyda därav

Artificiellt ljus,
Från lyktor vi själva tvingat fram
Lyser istället upp allt omkring oss
Det kan ju inte vara sant
En bild vi själva envisas om
När det som är sant
Istället skyms, av något falskt
Men rädslan,
Och ängslan
Fruktan
Av vad längtan
Kan göra mot oss
Eller är det bara mot mig
Och du en utkastad del i sig
Som härstammar från mitt inre
Gjord utav fragment från ett minne
Tar du snart denna plats,
Eller måste jag krossa det med hast
Inte bländas av ljuset
Låtas tystas av ljudet
Jag blundar, vill inte veta av
Vill inte missta,
Utan bara veta
Vad som är kvar

Kommentarer
- Kommentarer saknas

duvan(K)

Information
Skapad:
2020-05-08 00:04
Besök:
43
Poäng:
Ingen har röstat
Besökare:
Klint(T57)
Ida(T31)

COPYRIGHT © Lyriksidan 2020 - info@lyriksidan.se - Texter ägs av respektive författare