Dikter / Övriga

Dikt: Livet är en utma(tt)ning.?!

Livet är en utma(tt)ning.?!

Vart kan jag sätta mig ner och bara andas, vart kan jag bli lämnad ifred.
Lever jag mitt eget liv eller lever jag det genom andras, hur kan jag leva mitt med?

Vart tog det vägen det där med att bara sitta ner en natt och bara skriva,
nu för tiden är jag mer som en upprepad lp skiva .
När ska jag finna den där tiden som bara går och går utan att jag får tid till att leva ut,
vad kommer jag att ångra när mitt liv är slut?

Det är knappt att jag kommer ihåg vad jag heter,
eller om det är så att mina barn kommer från andra planeter.
För Idag kallas jag mest för ”mamma”,
de kallar oss visst för ”ståendes ensamma”..

Denna känsla av att vilja så jävla mycket jämt, problemlösa, höga krav och perfekta prestationer,
det gör mig istället lat och apatisk i alla dessa förväntansfulla situationer.
Tankarna snurrar runt och blir övermäktiga,
svårt att blunda och ge tankarna en form utan att de blir för präktiga.
-Slappna av, chilla, ta ett varmt bad...
VA?! Det är ju då alla 1000miljoner tankar ställer upp sig på rad!!!
Alla dessa tankar om allt som måste göras och fixas och organiseras och planeras och diskuteras och motioneras och struktureras, samtal som måste ringas, möten som måste personifieras och mail som måste skickas och barnen som måste prioriteras.
kärlek som också måste hinnas och tävlingar på jobbet som måste vinnas.
Jag är värdelös om jag inte gör allt som krävs, men allt som jag vill göra blir för mycket och istället känns det som att jag kvävs.

Panik över mitt fettiga livlösa hår och gråa hår och hår som dyker upp på kind, läpp och haka!
och hela kroppen ska man nu för tiden också helst raka.
Jag mår dåligt över att jag tror att jag är överviktig och vill egentligen inte väga nånting, jag vill vara hälsosam och förbjuda godis,
slutar ändå alltid med att jag äter allt skit jag hittar och istället ser ut och känner mig som en avdankad lodis.

Jag känner mig som en slav under alla dessa samhällskrav.
Panik över att jag börjar bli gammal, rynkig, hängig och ful,
Oro över min hälsa och att jag inte längre är någon som är kul.
Erfarenheter gör mig rikare, varför känner jag mig ändå fattig, som att jag är en svikare.
En någon som ger upp alltför lätt,
ger upp mig själv och mina drömmar, jag orkar ju inte göra nånting och gråter för allt åt minsta lilla ting,
när tårarna strömmar,
när det känns som att jag inte kan leva på något annat sätt.
Hur ska man då leva enligt alla som är rätt och riktigt?
Vad är det folk tjatar om jämt som är så jävla viktigt?

Trots allt så är man ensam i alla känslor och negativa tankar.
Att Ständigt ha ett huvud som bankar.
Så ensam i allt som är,
trots all hjälp så står jag ensam i det här.
Det är ju upp till mig, krav på att lära ändra sig.
Krav på att göra rätt i stressade situationer,
att ändra på sina historier, att inte upprepa det man förut redan gjort hundratals gånger, kanske miljoner.
Rädd för att göra fel,
om och om, igen,
rädd för att jag inte ska känna mig hel.
Rädd för att jag kommer att göra allt jag vill, sen.
Min största fiende är att inte duga,
det värsta jag vet är att känna mig dum.
Hur ska jag för mig själv sluta ljuga.
När ska jag sluta prata skit om mig själv när jag istället borde hålla käften
och låtsas vara stum.







- [ ]

Kommentarer
- Kommentarer saknas

Maria(T39)Har foto

Information
Skapad:
2020-08-09 07:46
Besök:
148
Poäng:
Ingen har röstat
Besökare:
- Ingen än...

COPYRIGHT © Lyriksidan 2020 - info@lyriksidan.se - Texter ägs av respektive författare