Noveller / Nutid

Novell: En liten jul

Lussan var nog den mest egendomliga katt någonsin, tänkte Nova och tittade på katten som rullade sig i snön. Hade det inte varit för de svarta ränderna i den annars snövita pälsen hade man lätt kunnat missta henne för en åmande snöhög.
"Det är min lilla tiger det", flinade Svante där han gick bredvid henne. Lussan var verkligen som en vit korthårig tiger fast med en långhårig, burrig svans. Den hade varit ett mysterium både för säljarna och för Svante när han köpte henne, som att någon hade bytt svans på henne till en ragdolls.
Utan förvarning flög hon högt upp i luften och slukade de snöflingor som kom i hennes väg.
Nova skakade på huvudet. Hon hade aldrig gillat katter, men kunde inte låta bli att skratta åt Lussans oförutsägbara cirkuskonster.
Lussan tittade upp på henne med sina saffransgula ögon, verkade förnöjdsam över sin publiks reaktioner.

Svante hostade till. Nova kände hur det dröp av skräck längs ryggraden och tittade orolig på sin fästman, som i sin tur suckade.
"Jag kommer fortfarande inte att dö, Nova", lovade han och drog henne intill sig.
Hon kunde inte hjälpa det, kunde inte låta bli att oroa sig varenda gång han hostade eller harklade sig. Hans halsduk hade glidit ner lite och blottade ärret på halsen. Alldeles för tydligt mindes hon hur rädd hon hade varit varje gång telefonen ringde. Var det nu som hon skulle få beskedet? Var han bättre? Var han död? Ilskan över att hon inte hade fått gå in till honom hade gjort henne fullständigt vansinnig. Den man som hon älskade mest i hela världen kämpade för sitt liv och hon fick inte ens sitta vid hans sida. Hon hade ringt och klagat, vrålat i luren på diverse läkare, sjuksköterskor och chefer. I efterhand förstod hon varför, men inte då. Hade bara fått se honom genom dörrar av glas utan att röra vid honom, försäkra sig om att han fortfarande fanns kvar.
Hon rättade till hans halsduk, ville skydda ärret från att bli kallt, ville skydda honom.

Han log mjukt mot henne. "Jag ska inte dö." Hans leende förändrades, blev spjuveraktigt. "Om inte du tar livet av mig förstås."
Innan hon förstod vad han menade kände hon något blött och framförallt isande kallt innanför byxorna och skrek i högan sky.
"Ah din jävel!"
Snön han hade stoppat innanför hennes byxlinning smälte snabbt, men vattnet var fortfarande kallt och rann ner i trosorna och längs benen.
Hon sprang efter honom, sulade iväg en snöboll i farten som naturligtvis missade.
"Ha ha", retades han.
När hon tog sats för att öka farten kände hon i stället hur hon gled och plötsligt befann hon sig på rygg.
Först hörde hon hur han skrattade, men när hon inte reste på sig avrundades skrattet till skrockanden.
"Oj, hur gick det?"
Hon förblev orörlig, hörde stegen blir stressade.
"Nova?"
"Aj", muttrade hon där hon låg och räckte upp en hand till honom. Med hans hjälp var hon snart på fötter igen och blände surt på honom.
"Förlåt, det var inte-"
"Du ska få!"
Innan han hann fly undan hoppade hon på honom med sådan kraft att de båda föll ner i snön. De rullade runt och Lussan, som intresserat hade iakttagit dem båda, sprang efter.
"Nu du min kära!" flinade Svante när Nova hamnat på rygg under honom.
Lussan ställde sig beskyddande på Nova.
"Du är ju min katt! Du ska ju vara på min sida", gnällde han och släppte snöbollen han hade i handen.
Nova skrattade och klappade katten uppmuntrande. "Girl power!"


"Hur får man bild på den här eländiga manicken?"
Nova bet sig i underläppen. Hennes farmor och farfar var dem sista som de hade på listan.
"Eleonora! Kan du komma och hjälpa till i stället för att knäcka nötter?"
"Farfar är nog den mest otekniska människa jag känner", viskade Nova till Svante, som satt bredvid henne i soffan.
"Jag hörde det där", muttrade hennes farfar.
"Jag har ju visat dig hur man gör", suckade hennes farmor och snart kunde de se varandra och önska varandra god jul.
"Det är ju inte alls som att träffas i verkligheten", klagade hennes farmor. Nova höll med, men det betydde inte att det var dåligt tänkte hon för sig själv. Förra julen hade varit ett rent helvete! Hon och Svante hade inte gjort annat än suttit i bilen, skällt på varandra för att sedan spendera max två timmar hos sina släktingar innan det var dags att ta sig till nästa firande.
"Eleonora! Nu är du ju ur bild!" stönade hennes farfar och började mixtra med läsplattan de hade fått som julklapp. "Förbannade jävla..."
Svante och Nova skrattade åt hennes farfars förbannelser och avslutade samtalet snabbt därefter.


Nova vaknade till av skratt från TV:n där Lena Svensson hotade att slå ihjäl sin son om han tog en köttbulle till. Svante sov bredvid henne i soffan med armen om henne och nacken i nittiogradig vinkel. Lussan låg i hennes knä och spann medan tippen på svansen rörde sig sakta. Nova misstänkte starkt att hon också hade tagit sig friheter för på de överblivna skinkmackorna låg ingen skinka kvar. Hon kvävde ett skratt.
Ute lös snön upp i mörkret och det snöade fortfarande som det hade gjort hela dagen. Lågorna från de levande ljusen vajade lojt och stjärnan, högst uppe i granen, satt snett och glittrade i skenet från dem.

Försiktigt smekte hon ärret på Svantes hals. Pandemin var inte över, inget var som det borde vara, som det skulle vara. Ändå låg hon hos mannen som hon älskade, varm och mätt och med hans hjärta bultande mot hennes öra. Precis som det skulle vara.

Kommentarer
- Kommentarer saknas

Annis(T)

Information
Skapad:
2020-12-20 14:13
Besök:
258
Poäng:
Ingen har röstat
Besökare:
- Ingen än...

COPYRIGHT © Lyriksidan 2021 - info@lyriksidan.se - Texter ägs av respektive författare