Dikt: Vågens resDu pekar ut mot havet med sluttande klippor nedanför,de sticker ut sina långa skär mot vågorna som de förgör, lockar in dem i vikarna, brusande rusar de in mot strand, det grundar upp och de möts av klippor, stenar och sand. Så de kommer med buller och bång på strand de kastar upp bitar av tång för det är under stor dramatik de tar sig skummande in i vår vik. Det är en ynnest att se de vackra böljande vågorna, vars rytmik för tankarna till de stora livsfrågorna, varför finns vi, vad är meningen med livet finns en gud, att ha hälsa är inte allom givet Man får tacka föräldrar för att man får finnas till en stund på jorden, en färd att göra vad man vill få höra måsarna som flyga över viken med skrik så hesa på stranden skum, ett minne av vågen som slutat sin resa. |
|
|
Kommentarer |
| - Kommentarer saknas |
|
Information |
|||||
|