Dikter / Kärleksdikter

Dikt: Kärlekens eufori och vemod

För kärleken kommer och kärleken går
och dess uppsluppna visa vi inte förstår
för när kärleken griper sina klor om oss
vi sprakar som vi vore två tomtebloss

Om förälskelsen finns mången teori
varför får man denna sällsamma eufori
jo hjärnan är berusad av dopamin
för det är förälskelsens berusande vin

Och livet syns som en yster dans
när vi har vår käresta tillhands,
vi trivs, älskar och har älskog
av varandra vi får ej nog

Så vid uppbrottet vi tänker på allt det som sagts
ljuva kärleksord om en framtid som förutsatts
om denna självupptagande, gränslösa romantik
vad har jag kvar, jag blir mig aldrig mera lik.

Som vågor det stora vemodet rullar in
vart tog den vackra visan vägen, vår kärlek min och din?
var det omständigheterna, ödet, jag ingenting förstår
var är drömmarna om den framtid som ej blev vår.

Man drivs mot självömkan och håglöshet
om svunnen tid minnen med sorgsenhet
och med tankar som gränsar till nästan hat
då är det inte lätt att vara stark och kavat.

Kommentarer
- Kommentarer saknas

Ulf(K70)

Information
Skapad:
2021-02-02 22:51
Besök:
41
Poäng:
Ingen har röstat
Besökare:
- Ingen än...

COPYRIGHT © Lyriksidan 2021 - info@lyriksidan.se - Texter ägs av respektive författare