Noveller / Verklighetsbaserat

Novell: En molnig spegelbild

Jag vill inte!!! Jag vill aldrig känna det igen, jag vill aldrig minnas, jag vill aldrig tänka på det. Varför kan folk inte förstå det? Varför vill ni tvinga mig att känna det igen? Varför vill ni få mig att minnas? Fatta!!! Jag vill inte, orkar inte, klarar inte..

Jag ligger och stirrar i taket, en spindel kryper runt i cirklar. Klarar inte av att ta blicken från honom, måste veta vart han är så jag inte grips av panik. Så länge jag har han på säkert avstånd är de lugnt. Jag behöver ju ändå fokusera på något för att hålla tankarna borta. Tänk att en sådan liten varelse kan göra mig rädd, den som inte ens kan skada mig. Måste komma på något sätt för att komma över rädslan. Kan jag inte komma över rädslan för en liten ofarlig spindel, hur ska jag någonsin kunna komma över rädslan för henne? Alla tror att dom har gått och blivit psykologer, försöker bestämma vad jag ska känna och hur jag ska hantera det. "Du måste bearbeta det förflutna, jag vet att de är smärtsamt men du kan inte hålla allt inom dig". Ska vi slå vad?? Jag har lyckats dom senaste åren, visst är det tufft, men jag vill aldrig minnas, aldrig må så dåligt igen. Ändå försöker alla dra upp såren.

Var går gränsen för vad en människa orkar? Finns det någon gräns? Imorgon är det fredag, det ska bli så skönt med helg. Är så skoltrött, så orklös. Allting ser så mörkt ut, fast de egentligen inte är de för tillfället. Orkar inte bry mig, all min kraft går åt att fly, men spökena från det förflutna hinner alltid ikapp. En dag måste jag gå igenom allt, men den dagen ska jag skjuta upp så länge som möjligt. Det ekar av tomhet inom mig, ändå finns det så mycket som vill ut. Ibland känner jag bara för att öppna mitt hjärta och släppa ut allt, men jag vågar inte, utan drar mig längre in i skalet. Du vet att ibland har man sådana dagar då man bara brister ut i skratt, eller du kanske har sett på TV när dom bara brister ut i sång helt plötsligt. Ungefär så är de för mig, den enda skillnaden är att jag brister ut i tårar. Oftast kan jag kontrollera tårarna någorlunda, men när man ligger i sängen och inte har nått att fokusera på blir det genast mycket svårare. Det nästan gläder mig att den där hemska spindeln, som just nu håller på att bygga nät, har bestämt sig för att bli min rumskompis. Vi är ganska lika trots allt; Båda lika ensama, lika rotlösa, har aldrig haft ett ställe man kan kalla hem, båda kämpar vi för att överleva dagan fast oddsen är emot oss och vi har båda tagit skada av andras handlande. Jag vet i alla fall nu att man varken kan lite på nära eller kära, de är dom som kan få dig att falla värst. Det är onödigt att bygga upp förhoppningar, man blir bara sviken i slutändan. Det som sved mest var inte slagen, det var inte orden, utan att hon lämnade mig ensam, sviken, övergiven i en grym värld. Jag hade inget annat val än att gömma mig bakom en mask. Det var som en kniv skar igenom mig när hon sa att hon älska mig men sedan sket totalt i mig. Det fanns viktigare saker i hennes liv än lilla mig...

Du kanske tycker jag är en pessimist, och kanske jag är. Har jag inte rätt att vara det? Nu när jag äntligen fått ordning på mitt liv så hotas allt att rasa samman för att det förflutna hunnit ikapp mig. Jag tänker inte låta det hända, jag tänker inte befinna mig på botten igen. Jag har kämpat och slitit för att ta mig upp, gång på gång har jag ramlat ner igen. Nu när jag äntligen är uppe vill ni att jag frivilligt ska hoppa ner till botten igen?? Jag undrar hur det skulle vara att prata ut, kanske skulle det vara ganska skönt. Är jag beredd att offra allt jag byggt upp för mina små problem? Nu försvinner spindel in i sprickan i listen. Nu är man helt ensam igen, nu kan jag inte längre hålla tårarana tillbaka. Ni tror säker att jag är en sådandär självömkande person, som vill må dåligt. Jag lovar er, hade jag vågat, hade inte räddslan stoppat mig, hade jag öppnat mig. Jag skulla inte klara av att bli sviken igen. Länge fick jag kämpa för att få ordning på min uppochnervända tillvaro, men sen kommer hon bara in i mitt liv igen, blåser ut mitt söta lilla korthus och förväntar att jag ska stå där med öppna armar. Jag har förlåtit henne, men minnena är inte mindre smärtfyllde för det. Räddslan för henne finns fortfarande kvar. Jag vet inte vad morgondagen väntar, men jag vet att imorgon kan jag stå där, sviken och övergiven igen. Ovetande om min framtid, inte veta var jag ska ta vägen, inte veta vad som kommer hända. Jag orkar inte de igen.

Tänk att ha ett tryggt hem, där du vet att du alltid är välkommen, där dom aldrig sviker dig. Inte bli iväg skickad mellan massa fosterhem, inte få besked på telefonen att du blivit uppsagd. De är min dröm. Hur kan jag öppna mig för någon när det inte är säker att dom finns kvar imorgon? Hur kan jag lita på någon, när det inte ens går att lita på mina nära och kära?? Hur kan jag släppa in någon i mitt hjärta när det är söndertrasat??? Jag kan inte berätta för henne vad jag känner, hon skulle bli så ledsen. Hon ångrar allt, men det läker inte mina sår! Jag förstår inte hur man kan såra någon så, göra så mot någon man älskar, mot sitt eget barn. Tänkte hon aldrig? Fattade hon inte vilket helvete jag fick gå igenom på grund av hennes handlingar!! Varför?? Nu vill alla att jag ska öppna mig. "Om du bara öppnar dig, vi vill dig inget illa, vi finns här för dig. Du kan inte hålla allt inne, varför kan du inte bara erkänna att du är rädd iställer för att gömma dig bakom en hård yta." Antagligen för att jag är rädd!!! Jag vill inte tänka på det förflutna, det gör för ont. Jag vill släppa in folk i mitt liv men...

Jag har så länge sökt och längtat efter ett normalt liv, varit bredd att offra allt. Hur mycket är det egentligen värt? Jag börjar inse att jag aldrig kommer få ett normalt liv, det närmaste jag kan komma är skenet av ett. Kommer de alltid tynga mig att tänka? Kommer det förflutna alltid jaga mig? När får jag vila? Jag har börjat tvivla på mig själv. Jag vet inte hur länge jag kan stå emot, hur länge jag orkar hålla fasaden uppe. Jag vill inte bära på allt själv, men jag kan inte släppa det. Hur kan man sätta ord på smärtan? Om jag knappt klara av att tänka på det utan att bryta ihop totalt, hur i hela världen ska jag kunna tala om det? Dessutom vill jag inte oroa någon. Jag har ju det faktiskt ganska bra nu, jag har ingen rätt att klaga. Men det är inte nuet som gör ont. Kommer jag alltid få leva mitt liv ensam, för rädd för att släppa in någon. För länge sen, jag kan knappt minnas det, njöt jag av livet, älskade mig själv, älskade andra, litade blint på allt och alla. Jag var ett dumt litet barn, fick skylla mig själv. Hur kunde jag tro så gott om alla? Jag trodde på kärlek, en andra chans, på förändring, på rättvisa, att det fanns en mening, att alla hade ett värde, på det goda. Jag trodde på sannningen. Jag var ett naivt barn som snart fick sanningen uppenbarad. Inte den ljuva, fina sanningen, utan den brutala, vassa, kantiga, oslipade, skrämmande, sanna sanningen. Jag hade föredragit den ljuva. När jag var liten var jag rädd för att det kanske fanns något under sängen, den rädslan var inget emot när jag fick reda på att det fanns något under sängen. Den rädsla jag har inom mig går inte att beskriva, det finns inga ord för en sådan storlek. Hade jag aldrig fått reda på att det fanns något under sängen hade jag nu levt i min lilla drömvärld, gått runt i min lilla bubbla. Jag hade varit lycklig, kanske falsk lycka, men de skulle vara så mycket bättre än de jag känner nu.

Egenligen borde jag somna nu, ska till skolan imorgon. Jag kommer gå runt och le någorlunda, verka någorlunda glad, glida fram som om jag var orädd. Ingen kommer någonsin få veta, ingen kommer att fatta, inte förrän jag bryter ihop totalt. Så jag behöver definitivt sova nu om jag ska ha kraft nog att le. Jag har insett att mitt liv
aldrig kommer bli någon lycklig saga, för sagor har lyckliga slut. Även om jag acceperar det stoppar inte det mig från att bygga upp en illusion av de. Allt ni kommer att se är en molning spegelbild.

Kommentarer
Rädslan för att våga öppna sig igen efter att ha blivit sårad är nog något som många lidit av. Du sätter fingret på problemet på ett väldigt tankeställande sätt som får mig av begrunda mitt eget handlande, vilket inte kan ses som annat än mycket positiv kritik.
Skrivet av: Walen(K35)Har foto 2005-04-17 17:22
Att skriva om sin smärta är läkande. Bra gjort!
Skrivet av: Mona(T58)Donerande medlemHar foto 2005-03-01 11:30

COPYRIGHT © Lyriksidan 2018 - info@lyriksidan.se - Texter ägs av respektive författare