Noveller / Övriga

Novell: Sånt där händer bara på film

Det var jag som kom gående och hon som kom springande. Eller var det tvärtom? Egentligen spelar det ingen roll för hur det än var sprang någon av oss rätt in i den andra. Jag minns hur hennes späda kropp slog emot mitt bröst, hur tiden liksom verkade stanna till och flyta fram i ultrarapid och hur jag helt plötsligt, som väckt ur en dvala ryckte till av förvåning. Våra kroppar möttes för en kort, kort sekund då hennes varje form och drag osynligt ristades in i min kropp då hennes doft lämnades kvar i luften runt omkring mig och då hennes varma andetag stötte emot och strök min hals innan hon plötsligt och hastigt med ett litet stön föll bakåt av kraften från min kropp som slagit emot hennes. Att döma av hennes förvirrade ansiktsuttryck verkade det som hon haft tankarna på helt andra håll då hon kraschat in i mig.
Vad som först slog mig när jag tittade på henne hur otroligt stora och bruna hennes ögon var, och jag är inte ens den personen som normalt sett lägger märke till sådana detaljer. Hon hade tydliga och vackra drag, förmodligen ärvda av generationer vackra kvinnor före henne hon hade en bred mun med åh så vackra ljusa läppar som bara kan ha varit gjorda för att kyssas. Hon hade höga, tydliga kindben som gav hennes ansikte ett så utmärkande attribut att hon verkligen stack ut ur mängden vardagliga kvinnor. Hennes hår var mörkbrunt med stora fina lockar som räckte ända ner och förbi hennes skuldror och just då undrade jag hur jag någonsin kunnat föredra rakt hår framför lockigt. Hon bar ett vitt sportlinne som visade hennes bara solbrända armar, och som satt fast åt runt dom små, fasta brösten. Vidare hade hon på sig ett par lite säckiga ljusblåa, slitna och håliga jeans av märket Levi’s. Dom var låga i midjan och vid linningen kunde man skymta hennes gula boxertrosor som stack upp lite.

”Förlåt, ursäkta! Hur gick det?” frågade jag henne samtidigt som jag räckte henne handen för att hjälpa henne upp på fötter igen. Det var som om jag dittills ännu inte riktigt förstått hur söt flickan faktiskt var, men när jag nu var tillbaka vid mina sinnens fulla bruk kände jag hur det hettade till runt öronen och hur rodnaden blossade upp i mitt ansikte. Först stirrade hon bara tillbaka mot mig med ett svårtytt ansiktsuttryck och just då kändes sekunderna onormalt långa. Sedan tog hon min utsträckta hand och reste sig upp på benen, borstade av sina kläder och sade ursäktande med en honungslen stämma
”Nej, det gör inget, det var mitt fel. Jag är någon helt annanstans idag”.
Hon såg in i mina ögon när hon sade det och jag vet inte vad det var, men just då kändes det bara som en varm och mysig känsla svept in över min kropp, ungefär som när man en kall vinternatt drar över sig ett täcke.
Trots att jag bara fåtalet sekunder tidigare aldrig hade sett eller talat med den här flickan kunde jag känna förälskelsens tyngande psykos ta över mina sinnen. Vad jag också kände på mig var att vi var i den avslutande fasen av vårt första och enda och förmodligen sista möte någonsin. Jag visste att det här var stunden då vi båda skulle nicka ursäktande och bara gå därifrån som om detta aldrig hade hänt och jag visste att om jag inte på något sätt förhindrade hela processen skulle jag aldrig någonsin igen se den sötaste flickan på vår jord.
Så jag samlade modet till mig, svepte med handen undan min sneda blonda lugg som legat över vänsterögat och sade avspänt och självsäkert ”Det här låter säkert hur konstigt som helst, men jag tycker verkligen att du är jättesöt och om du inte har något emot skulle jag gärna träffa dig igen över en fika eller vad som helst”. Flickan skrattar till lite förläget samtidigt som en lätt rodnad dyker upp på hennes kinder. Hon svarar glatt och världsvant att ja, det kanske jag kunde få någon gång, med hela ansiktet i ett enda stort leende. Hon lägger till ett litet vackert skratt som bara tvingar mig att skratta med henne och le och bara vara lycklig...

Om nu bara verkligheten stämt överens med vad som just berättats skulle jag vara världen lyckligaste. Om jag nu bara gjorde precis så. Och inte nickat ursäktande och gått därifrån. Ty så är verkligheten, käre läsare. Sånt där händer bara på film. Eller i bokens värld där vår hjälte alltid får flickan. Ibland undrar jag över varför det måste vara så. Varför man varje dag tänker på och fantiserar om sina drömmars prinsessa eller prins för den delen, men när hon väl står där mitt framför en så bara nickar man.
Och går därifrån.
Varför man varje dag, generellt sett, i ren lusta eller galenskap eller kalla det vad ni vill, älskar den som inte borde älskas. Men när väl den sanna Julia eller den sanne Romeo står där, mitt framför dig, då bara nickar du.
Och går.
Därifrån.

Kommentarer
jag gillade den verkligen,den berör, för så är det verkligen
Skrivet av: pellelilover(T)Har foto 2005-07-21 22:46

COPYRIGHT © Lyriksidan 2019 - info@lyriksidan.se - Texter ägs av respektive författare