Noveller / Spökhistorier

Novell: Förföljd

Hej_
Jag heter Faith. Men jag kommer bedöma mitt
namn som ”jag”. Ni kanske undrar vem jag är och
redan bedömer mig. Men det har ni inte rätt till,
inte så länge ni inte känner mig som människa.
Trots allt – är alla människor faktiskt lika värda.
Här ska jag berätta om mitt liv, mestadels mina…
vad ska man säga? Konstiga händelser… I alla fall
en del av min livshistoria, så länge jag lever är det
en ofärdig historia jag berättar. Men när jag är död
kan jag inte berätta den. Låter jag filosofisk? Nej,
inte min stil. Namnet är förföljd, För det känns som
om min rädsla… gör mig förföljd…

Konfirmationsläger_ jag var 15 bast_
Hela klassen sitter i bussen dit, till vårt
konfirmationsläger. Snart var det över, allt jobbigt
prat om Gud o Jesus till exempel. Men det var
ändå nervöst. Vi repeterade inför själva
konfirmationen. Det värsta är att man kan inte
sluta tänka på det. Samt att jag hade en obehaglig
känsla i sinnet.
- Där är det… Påpekade Alissa som trött
pekade mot huset vi skulle bo i. Alissa var min
bästa kompis sen förskolan. Vi höll alltid ihop, och
vi skulle ta igenom oss konfirmationen
tillsammans, överleva den tillsammans.
Jag och Alissa var ganska lika. Båda har svart,
långt hår som går ner till midjan och bruna ögon.
Vi klär oss likadant – i svart. Vi sa slutet på
varandras meningar och vaknat samma klockslag
på natten. Alissa var speciell, magisk. Inte så
konstigt egentligen, hon var en född Wicca. Hon
trodde att vi varit tvillingar eller systrar i vårt förra
liv.
- Jag ska bara… Började Alissa.
Hon tog upp handen satte upp en svart hårslinga
bakom örat och pekade mot skogen. Jag bara
nickade. Hon älskade naturen. Hon var lycklig bara
hon fick vara ett med den.
- Uppräkning! Faith?
- Ja.
Hon gick fram till läraren genom folkhopen.
- Alissa är i skogen, räkna med henne.
Lärarinnans penna gled över pappret, medan
hennes röst jobbade för fullt.
Alla fick rum. Två o två i ett rum. Jag o Alissa
hamnade längst bort. Jag fick en obehaglig känsla i
sinnet. Alissa tittade på mig med intensiv blick som
om hon visste vad jag tänkte.
- Jag håller med, Hon nickade men
fortfarande med den intensiva blicken, Vi går ner
till bryggan. Vattnet lugnar.
- Visst, Hon litade på henne. Jag menar,
en äkta Wicca måste väl ha rätt när det gäller
natur?

Vi gick neråt sjön. Där var många stora stenar och
en del träd. Det var kväll, och solnedgången
speglade sig i vattnet. Egentligen skulle vi säkert
äta eller samlas nu. Men whatever.
Min känsla försvann för en stund och jag tog av
mig skorna och stack försiktigt ner min nakna fot i
vattnet. Det var behagligt kallt. Man vande sig.
Alissa hängde på. Små fiskar simmade nyfiket
förbi. Och jag som hade för vana att skrämma upp
mig själv fick en föraning.
Nej men det kändes som en föraning. Jag
berättade för Alissa. Att döma av hennes
skräckslagna min och rörelse att sakta ta upp
fötterna ur vattnet tog hon det på allvar.
- Men sluta fåna dig… Började jag.
Hon ställde sig upp. Jag tittade ner i vattnet. Hur
kunde naturen vara ond? Det jag såg kan varit en
olyckshändelse förvisso… eller så var det en
mördare…
Jag kände något mjukt som snärjde sig lite kring
mina fötter. ”Tång” tänkte jag och skakade på
foten som stötte till något större vid hälen. Jag
tittade ner och skrek. Alissa skrek också. Jag flög
upp ur vattnet med foten och råkade backa på
Alissa. De tog sig upp på land. Vid bryggan låg ett
blekt lik och guppade på ytan. Den hade sårat
ansikte och stirrande ögon. Jag kommer aldrig att
kunna glömma det ansiktet. Vi berättade
skräckslaget för lärarinnan som svimmade vid
åsynen av den. Polisen kom. De undersökte liket.
- Under 50år, för den har inte blivit ett
skelett, troligen fastnat under bryggan och
drunknat för längesen, sa polisen allvarligt. Vet ni
något tjejer?
- Nej… Började Alissa.
- Xander Cetriquist… slank ur mig utan
min vilja.
- Vem?
Jag vände mig till Alissa och viskade.
- Namnet stod i föraningen…
- Nå? Vem är det? Frågade Polisen igen.
- Jag vet inte… antingen den döde eller…
- Eller?
- …Mördaren…

På kvällen satt vi, jag och Alissa, i vårt rum.
Hon satt i sin säng och jag i fönsterkarmen.
- Du…? Började Alissa. Men… jag menar…
en föraning?
- Ja tydligen. Ja vet de é mysko.
- Nej. Det är en stor gåva.
- Alissa? Tänk efter. Jag vill inte vara den
som får stå svars till polisen. Inte heller den som
vill veta när folk kommer att dö. Tänk om jag ser
mig själv dö?
Det blev tyst en lång stund.
- Ja…
- Eller så är det bara mina skräm-upp-
mig-själv-tankar som har blivit verkliga.
- Nä hoppas verkligen inte det! Dina
hemska skrämseltankar överstiger alla deckare.
Om folk visste att du typ framkallar sånt… så
skulle de flytta så långt bort från dig som möjligt
och byta namn. Och för säkerhetsskull
plastikoperera sig så att du inte känner igen dem.
- Haha. Jaja, men OM mina
skrämseltankar blir verkliga… stannar du då?
- De é väl klart! Svarade Alissa utan
tvekan.
- Hehe. Ska vi gå ut i natt?
- Ja, om vi kan vill säga. Det är lås på
fönstren. Prällen sa ju att man skulle sova 12.
- Fjantigt.
- Ja. Alissa vände sig mot sängen och
började bädda.
Det var mörkt utanför fönstret, och dimmigt.
- Men…
Plötsligt grabbade något tag i mig. Händer i
massor. De var grönsvarta med långa klor och
kom från den öppna luckan i fönstret. De slet sig
efter mig, och skrapade långa blodiga sår på min
hud. Klorna var så långa att de borrade in sig i mitt
kött. Blodet rann och jag skrek. Några händer drog
i mitt svarta hår. Alissa tog tag i min arm och drog
ner mig från fönstret. Armarna sträckte sig efter
mig. Alissa fick tag i fönstret, och smällde igen det.
Några armar som var i vägen höggs av föll ner på
golvet. De krälade ett tag och dog sedan. De
armarna som blev ute skrapade på fönstret och
försvann. Jag sparkade ut de döda armarna i
hallen och stängde dörren.
- Nog är det tur att fönstret har ett lås…
- Ja, nickade Alissa hetsigt med andan i
halsen.
- Ska vi säga till?
- Nej, de tror bara att vi är galna eller
sinnesjuka. Kanske cp till och med, då skickar de
oss till ett sjukhem med massa cp-personer och…
- Jaja det räcker. De trodde på oss vid
liket, varför inte nu?
- Då kommer de att tro att vi är förföljda
av dina skräcktankar. De kommer sticka hem och
lämna oss här på direkten.
- Jag tror vi skippar att gå ut i natt…
- Ja… Har du sett dig i spegeln?
- Nej…
- Gör inte det.
Jag blev genast nyfiken samt förskräckt. Kunde
inte låta bli att kolla i alla fall. Mitt ansikte var
blekt, mina ögon skrämda, mitt hår rufsigt och
mina armar ärrade och blodiga.
- Ta det lugnt Faith. Din kappa lär täcka
såren.
- Ja…
Jag stod och stirrade in i spegeln. Jag tittade mot
Alissa medan hon pratade sen in med blicken i
spegeln igen. Bakom vänstra axeln stod en man
med lysande ögon. Jag vände mig om men såg
ingen. Men bilden var kvar i spegeln. Jag berättar
allt för Alissa, när hon fick höra det här var det vi
som fixade till oss inne på toaletten i hallen istället.
Vi skulle gå och lägga oss. Jag skymtade ansiktet i
ögonvrån när jag gick förbi spegeln, han hånlog.

Jag somnade efter ett tag. Det gick knappt att få
bort likets ansikte ur synen. Inte heller den rädsla
jag känt gick att smälta. Men jag somnade. Mitt i
natten runt tolv vaknade jag. Mannen jag sett i
spegeln stod utanför fönstret och glodde in. Hans
lysande ögon borrade in sig i mina. De borrades in
i märgen på mig. Jag fick kalla kårar och gåshud.
Jag tog boken jag hade läst ut innan och kastade
den mot gardinerna, rullgardinen föll ner. Jag
smög ner från våningssängen till Alissa. Jag ryckte
lite i hennes täcke och hon vaknade.
- Jag ska helvete heller sova här längre.
Kom vi sticker.
- Nu?? Kan vi inte be om ett nytt rum
imorgon? Gäspade hon.
- Ett bättre än detta hoppas jag, nr 13…
- Ja, vi fick tretton än sen? Ja jag vill
också byta rum men det är inget fel men talet
tretton.
- Nä de tycker inte jag heller egentligen…
Men vill du sova i ett hemsökt rum fullt med mitt
blod?
- Nä, groose!
- Det var samma kille i spegeln som
tittade in genom fönstret innan. I alla fall… jag
måste ut. Nattmänniskor hör inte hemma
instängda.
- Jaja, gör som du vill. Men du lär inte få
sova imorgon – på dagen.
- Jodå.
Jag tog kappan ur garderoben och satte på mig
den över pyjamasen. Jag tog tag i handtaget i
dörren och skymtade killen i spegeln.
- Ska du verkligen ut dit? Till alla
varelser?
- Bara en liten stund.
Jag öppnade och gick ut. Undrar om någon
upptäckt armarna? Hehe. Jag smög igenom för att
inte väcka någon. Jag var ute. Jag gick längs en
stig som ledde in i skogen. Först var det en
behaglig men lite skrämmande tystnad, inuti
tystnaden gömde sig små ljud, små ljud av steg
som blev högre o högre. Steg… bakom mig… Jag
började gå snabbare, stegen bakom mig också.
Jag småsprang, samma med stegen. Tillsist sprang
jag, jag snubblade på något och föll ner på
marken. Jag vände mig om för att se vad det var.
Jag blev inte lite förskräckt. Det var en död hund.
Jag glömde helt stegen som om de stannat. Jag
fingrade på hundens sår, jag fick blod på mina
fingrar. Plötsligt lyfte hunden huvudet och stirrade
på mig med eldgula ögon, den försvann, samt
blodet på mina fingrar. Det var en inbillning.
Hunden var ingen hund, det var en trädrot. Jag
reste mig upp och vände mig om. Jag krockade in i
något. Jag såg upp och det var mannen med de
lysande ögonen som stirrade in i mig. Han
försvann också. Inbillning igen. Jag sprang hem
och berättade för Alissa.
- Det läskiga är att jag redan sett
alltihop. Men bara som en skrämseltanke…

Nästa dag. Vi skulle stanna där en helg. Vi hade
tråkiga ”kyrkliga” lektioner. Vi valde ut psalmer till
konfirmationen med mera. Egentligen undrar jag
varför jag bestämde mig för att konfirmeras. Jag
menar jag tror knappt på nån gud. Alissa är ju
Wicca så jag undrar varför hon gick med. Hennes
svar var bara: ”Du ska - jag ska. Vi tar oss
igenom det tillsammans. Jag behöver ju inte ta åt
mig av infon eller hur?”. Det tråkigaste med allt
var att sitta timvis i en kall kyrka på morgonen på
obekväma ”soffor” och lyssna på prällens bjäbb.
Och sjunga en del psalmer – den sortens musik…
nä usch. Men jag gick med, konstigt nog. Alissa
somnade på lektionen då vi skulle välja ut
psalmer. Jag lät henne sova.
- Faith? Frågade prällen. (för er som inte
fattar är prälle ett slang för präst)
- Ja?
- Vi behöver fler psalmböcker, kan du
och några till gå ner i källaren och hämta?
Jag tvekade ett tag.
- Mm ok.
Han valde ut vilka som skulle följa med. Typiskt
nog valde han Viktor och Daniel. De som alltid ska
på och skrämma upp mig. Är det ett straff eller? Vi
gick ner i källaren. Jag skulle gå först enligt dem.
- Kolla, ett lik!
Även om de inte var de bästa så klamrade jag mig
fast vid dem. De skrattade åt mig och skojade hela
tiden. Vi tog varsin bunt böcker och gick upp.
Killarna smög ut ur rummet, släckte och stängde
dörren. Jag tappade böckerna och höll fram
händerna så jag skulle hitta dörren. Jag slog upp
den och skrek åt dem. De bara skrattade.
- Jaja vi väntar på dig.
- Bra!
Jag staplade böckerna och bar ut dem. De var
borta. Jag gick i snabb takt mot trappan. När jag
var i mitten av trappan grabbade plötsligt något
tag i min fot. Jag skrek. Böckerna föll till marken
och jag drog upp foten. Några steg senare
grabbade något tag i foten igen men jag hann
undan. Jag gick snabbt till ”klassrummet”.
- Inga böcker?
- Inga böcker.
Plötsligt kom killarna bakom henne med hennes
böcker också.
- Hon lämnade oss så vi fick ta alla
böckerna själva!
- Yeah Sure!
- Inget bråk nu! Ställ böckerna här och
sätt er!
Daniel kom fram till mig och viskade något.
- Monstret under trappan slog till igen.
Sen gick han skrattande därifrån.
- Arrghh de… de…
- Vaddå? Alissa hade vaknat.
- De skojade med mig därnere…
- De är födda såna, inget att göra något
åt.
- Jag vet. Ska vi ut och bada ikväll, eller
midnatt?
- Kanske de, svarade Alissa och log.

Den kvällen hände inget mysko – än så länge.
Jag ställde mobilen på 00.00, midnatt. En vodafone
som man kunde ta bilder med. Jag bläddrade
igenom bilderna. En bild liknade mannen i fönstret.
Jag raderade det men det gick inte. Hur kunde det
alls vara här!? Jag försökte förgäves ta bort den…
- Riiiiiiing. Mobilen började vibrera och
jag blev skitskraj och hoppade nog en halvmeter.
Jag såg på den, dolt nummer.
- Faith…
- Faith Maureena, 15 år, befinner sig i
rum 13 på lägret i Ockelbo. Läste ut
boken ”drunknad” i går kväll. Har gåvan. Jag
återkommer. (klick!)
Jag blev stel av skräck, och blek. Mobilen slank ur
min hand och föll i golvet. Alissa satt i sin säng och
läste en tidning. Hon tittade upp på mig när hon
hörde dunsen.
- Hur är det?
Mina läppar darrade och jag fick inte ut ett ord.
Mobilen ringde igen.
- Riiiiiiiiiiing!
- Faith… fick jag fram.
- De é Cole här. Charlene står framför
mig med en kniv. Hon vill göra slut på sitt liv. Bara
du kan övertala henne!
- Va?
- Du måste komma!
- Var är ni?!
- Hemma hos henne.
- Skojar du!? Jag kan inte ta mig dit! Det
är flera mil! Räck telefonen till henne istället!
- Ok.
I bakgrunden hörde jag hur de pratade.
- Här Charlene, det är Faith. Ta det bara
lugnt och prata ut med henne.
Charlene var min andra bästa vän. Hon var blond
och 1 år äldre än jag. Trots att hon hade vänner
och familj som älskade henne så gjorde hon en del
självmords försök. Ingen visste riktigt varför, hon
hade aldrig berättat. Hon hade många ärr efter sår
hon skärt.
- Vad vill du? Hon grät när hon pratade.
- Det är Faith. Jag vet hur du känner
gumman, men för det kan du inte ge upp!
- Jo och ingen kan hindra mig.
- Varför?
Det blev tyst en stund.
- Alla hatar mig så varför ska jag finnas
till längre?
- Alla har en plats…
- Nej! Alla har inte en plats, ett syfte.
Gud glömde bort mig!
- Jag älskar dig, du är min vän. Jag vill
inte mista dig för att du gör ett misstag och tror att
ingen älskar dig! Tänk efter Char… Din familj, din
släkt, dina vänner… jag…
Jag hörde hur hon grät i luren.
- Char?
- Ja… Men jag orkar inte längre! Innan du
blev min vän var jag ett mobbat litet missfoster.
Mobbarna har kommit tillbaka. De trackar ner mig
hela tiden, och ringer och säger hur värdelös jag
är.
- Men ring polisen. Det är misshandel!
- Kan inte…
- Jo det kan du. Jag hjälper dig. Jag
lägger på och du ringer du vet 112… och…
- Nej! Det går inte, jag hade kunnat men…
- Men?
- Allt jag gjort då? Jag har snattat och
gjort värre saker.
- Det var längesen och du skäms ju över
det. Om det finns nån gud så måste han ha förlåtit
dig.
- Men har polisen det?
Lång tystnad.
- Det vet jag inte. Men du vet inte hur
mycket du kommer att skämmas varenda gång du
ser dina föräldrar, för att du kunde göra en sån
sak mot dem, att försöka ta sitt liv. Ge kniven till
Cole, Charlene.
Sakta och tvekfullt gav hon kniven till Cole. Han
lade undan den.
- Så.
- Bra. Om inte du ringer polisen så ringer
jag.
- Skulle du göra det? Charlene hade
slutat att gråta.
- Ja.
- Jag ringer… Men vad ska jag säga?
- Sanningen. Koppla ur mig och ring.
- Ok…
Hon tryckte på några knappar och jag blev
urkopplad. Hon tvekade ett tag. Hennes långa
nagel rörde sig över knapparna. Tryckte lätt ner
ettan 2 gånger sen tvåan.
- Polisen.
- Det är några som mob… misshandlar
mig… Inte just nu men… Vad de gör? De ringer
hela tiden, och när jag svarar så säger de att jag
är helt värdelös osv… Ja de slår mig med vad de
än kommer åt…, Charlenes tårar började rinna
igen, både killar och tjejer, 4 stycken – 2 killar 2
tjejer. I Malmö. Är de? Ok hejdå…
Charlene tryckte på en knapp och jag var
inkopplad igen.
- Hur gick det?
- De var redan efterlysta…
- Bra. Är det ok nu?
- Ja helt ok. Ska ta och gå o lägga mig
nu.
- Nu?
- Ja, jag ska smälta detta. God natt
(klick!)
- Vem var det? Frågade Alissa.
- Cole och Char. Hon var på väg att begå
självmord.
- Jäää…
Alissa blev avbruten i sin svordom när det plötsligt
knackade på dörren. Det var prällen.
- Sover ni?
Vi tänkte hålla tyst så att han skulle tro att vi sov,
men det blev för fnittrigt.
Alissa utbrast: ”inte nu längre i alla fall!.”

När prällen gått berättade jag allt för Alissa. När
vi till slut skulle gå och lägga oss så ringde min
mobil på beställning. Klockan var tolv.
- Ska vi bada? Frågade jag hoppfullt.
- Mm ok. Men lova att vi går och lägger
oss tidigt efter badet, jag måste smälta allt, och
sova!
De bytte om inne på rummet. Jag hade en
havsfärgad bikini, med blåpärlade snören
hängandes från sidorna på underdelen. Halvkupad.
Alissa hade istället en ljus färg som framhävde
solbrännan. Vit. Kritvit. På hennes hängde också
pärlor på snören, fast genomskinliga istället för
blå. Hennes överdel var som ett linne med en
ljusblå måne tryckt på höger sida. Vi tog våra
badlakan och gick ut i natten. Det låg en brygga
där, som gick långt ut. Alissa sprang och dök i.
Väldigt snyggt. Vilken kille skulle inte falla för det
där? Det gick ett tag och hon kom inte upp. Jag
gick fram till kanten och tittade ner. Plötsligt
grabbade någon tag i mig bakifrån och låtsades
kasta i mig i vattnet. Så då man griper tag i
axlarna på offret. Trycker fram och tillbaka
personen. Precis som om du puttar i den.
- Alissa!
- Haha, du skulle sett din min!
- Var var du?
- Skulle bara smyga på dig lite. Jag
simmade runt till andra sidan.
- Jaha. Hmmm… är det djupt?
- Nja…
Jag satte ner fötterna i vattnet och hoppade ner.
Mina fötter landade inte på något och jag hann inte
ta luft. Jag var inte beredd på det eftersom jag
trodde det var grunt. Jag sjönk ner jättelångt. Det
kom massor av skrämseltankar om lik, fiskar med
eldiga ögon och stora käftar. Jag kände något
slemmigt vid fötterna, det var tång som snärjde
sig om mina fötter. Alissa var precis påväg att
säga att det var djupt då jag hade hoppat i. Hon
blev orolig och dök i efter mig. Hon öppnade sina
vackra ögon och tittade efter henne. Det sved i
dem. Hon tittade nedanför sig och där var jag. Hon
simmade ner och försökte rycka loss mig. Hon
kunde inte. Hon simmade upp till ytan tog en ny
nypa luft och dök ner igen. Nu fick hon loss mig.
Hon tog upp mig på stranden och höll på min kalla
kropp.
- Faith?!
Hon tryckte ner revbenen med båda händerna
några gånger. Vatten kom ut ur min mun och jag
hostade. Egentligen minns jag inte just den här
biten, bara känslan av att inte kunna andas och
sitta fast. Alissa har fått berätta det för mig.
I alla fall så badade vi lite till trots det som hände,
men vi höll oss där vi bottnade. Vi gick tillbaka,
duschade och bytte om. Några killar som var uppe
smög på oss. De smög utanför vårt fönster. Vid
första anblicken trodde jag att mannen var
tillbaka. De blev ganska förvånade när jag
smajlade åt dem och tog ner rullgardinen. Jag
skrattade lite för mig själv.
- Vad är så kul?
- Killarna bara, helt omogna.
- Mm.
- Fast… det är kul att åka med dem på
deras mopeder. Fast vissa av dem skaffar sig epa-
traktorer. Inte lika kul…
- Slutdiskuterat!
- Vad tar det åt dig?
- Inget vill bara sova, god natt.
- Hehe, ok. God natt.
Vi låg i sängarna och försökte sova.
- Vi har inte bytt rum än.
- Nej men det har ju inte hänt något mer,
god natt.
- God natt.
- Men tänk om…
- GOD NATT!
- Ok, ok god natt.

Nästa morgon fick vi beordring att packa. Vi
gjorde så, åt frukost och satte oss i bussen hem.
Jag tog fram min freestyle och satte på lite
slipknot. Alissa nöjde sig med att titta ut på den
vackra naturen. Vi pratade om lite allt möjligt.
Plötsligt girade bussen snabbt och körde ner mot
ett dike. Jag och Alissa höll varandras hand och ett
stenhårt grepp om stolarna. Alissa la sitt huvud i
mitt knä och jag höll huvudet borta från fönstret.
För när vi kraschade mot marken så slogs fönstret
i spillror. Vi klarade oss undan med några sår,
men vem hade inte det? 1 i klassen hade fallit ut
och klämts ihjäl. Det var Victor. Han levde ett tag
men han led, och han hade brutit mycket, han dog.
Chauffören ringde efter bogserar hjälp och
ambulansen. All hade gått ur bussen och ställt sig
vid sidan av vägen. Där fanns några bord. Jag
sörjde Viktor och lät han få några tårar. Men jag
slängde en blick in i den mörka skogen som vägen
var omgiven av och började genast oroa mig för
något annat. Mina skrämseltankar skenade iväg på
nytt. De rymde och jag kunde inte hålla kvar
tyglarna i dem. Jag tänkte mig hur blodtörstiga
vargar, Zombies och mördare skulle komma ut
från skogen. Stora blodtörstiga vargar med
lysande gula ögon, Zombies med lysande ögon och
de själva i en blågrå nyans och mördare med
vapen formade som långa klor som sliter upp
ryggen på en. En hand lade sig på min axel. Jag
hoppade till.
- Varför så nervös?
- Mina skrämseltankar…
- Nej, inte här! Andas ut och in, ut och…
Alissa stannade tvärt, hennes ögon rörde sig från
mig till skogen. Hon fick en skräckslagen min, grep
min hand och sprang.
Jag visste vad det var. Alla sprang in i den
omkullvälta bussen. Vi stängde dörren och kurade
ihop oss. Det var dödstyst tills något hoppade upp
på taket. Med sitt vapen skar han upp metall taket,
en mördare. En varg hoppade mot bussen och
skrapade med sina klor mot rutan. Zombies
lyckades ta sig in och slet i folk. En mördare körde
upp vapnet i chaufförens rygg och slet upp den
igen. Alla skrek. Några vargar hade hittat Viktor,
de åt hans kött. Sen hördes ett bekant ljud,
polisbilar! De körde på massor av zombies.
Ambulansen kom efter. Ljudet hade skrämt bort
vargarna. De bar in den halvätna blodiga Viktor i
ambulansen och de som var mest skadade. Resten
fick trängas i polisbilar. Zombies, vargar och
mördare sprang efter bilarna. Nu var resten
räddade. Det var mitt fel att chauffören dog och att
de andra skadades, bara mitt. Men det vet ingen
utom Alissa, och skulle jag sagt det till någon
annan skulle de ändå inte ha trott mig. Jag var
äntligen hemma. Jag gick på Viktors begravning
och grät ut. Sen var konfirmationen här, vi spelade
upp vårt spel och sjöng. Det var väldigt nervöst,
men vi klarade det. Annars var jag och Alissa ofta
tillsammans. Vi diskuterade det hela som hade
hänt och kom fram till slutsatsen att jag skulle
hamna i helvetet. Men skulle jag vara rädd? Nej.

En vecka på Ivö_16 bast_
Alissa hade inte kunnat övertala mig att tro att jag
hade fått en speciell gåva. Enligt mig var det en
förbannelse.
Nu skulle min familj och en annan familj som vi
var vänner till åka till Ivö, och stanna där i en
vecka. Min familj bestod av mig, min bror, min
mamma Catherine och min pappa Jack. Den andra
familjen bestod av två systrar och deras mamma o
pappa. Den ena systern var ett år yngre än jag,
hon heter Jade. Hennes lillasyster heter Yasmin.
Deras mamma heter Alisha och deras pappa Will.
Jag började med att ringa Alissa, sen sa mina
föräldrar åt mig att packa upp. Jag saknade Alissa
innerligt och ringde henne varje kväll. Annars om
jag inte ringde desperat efter mina vänner så var
jag med Jade. Hon hade långt blont hår och blåa
ögon. Hon såg ut som en ängel. På kvällarna satte
vi oss på bryggan och snackade tills våra föräldrar
efterlyste oss. På morgonen gick vi ner och köpte
bullar och på kvällarna åt vi nere på gatuköket,
eller grillade. Mina skrämseltankar hade lugnat ner
sig, tills Jade ville att vi skulle gå genom skogen i
mörkret… Hon höll min ena hand och drog med
mig in. Mörkret slukade oss båda.
- Kom igen nu, Faith.
- Har du varit här innan?
- Nej, hurså?
- De va inget.
Det hände ingenting i skogen, jag menar mina
skrämseltankar var igång men inget verkligt
hände. Vi snackade mest.
Vi hade hyrt varsin stuga. Vi hade nummer 2 och
de 3. Jag lyckades tjata till mig undersängen eller
vad man ska säga. Men fan vad jag ångrade mig.
När jag satt på sängkanten tänkte jag hur en
mördare eller en skitstor skorpion skulle sitta
under min säng och knipsa eller skära av min fot.
Eller trycka in en stor spruta med gift i min häl,
eller i skorpionens fall: Sin giftiga svansspets. Jag
drog upp fötterna direkt. Det var sisådär lätt att
somna. Pappa snarkade liksom. Men det gick. Jag
vaknade av att min mobil jamade. Jag hade fått ett
sms. Synd att jag glömde stänga av mobilen. Men
min nyfikenhet tog över och jag kollade sms:et.
Det var från Cazzidy, den värsta nattmänniskan av
alla. Hon undrade om jag sov. Jag skrev
tillbaka. ”hehe, inte nu längre”. Pipanden och
jamanden från mobilen fick min ett år yngre bror
att vakna ovanför mig.
- Men fan stäng av den, vissa försöker
sova.
Jag skickade de sista sms:et och stängde av
mobilen. Nån timme senare vaknade jag igen.
Mobilen jamade! Men jag hade ju stängt av den.
Jag kollade snabbt jag öppnade det. Ett okänt
nummer…
Det stod:

”Faith Maureena. Du måste sluta med dina så
kallade ”skrämseltankar”. Efter tillräckligt länge lär
jorden tas över av dina lik, zombies, vargar mm //
anonym”.

Jag blev inte lite panikslagen. Jag bläddrade neråt
och det jag såg fick mig att flämta till o jag
kastade ifrån mig mobilen. Längst ner fanns en bild
av han jag såg på konfan, i fönstret… Jag vågade
inte ta mobilen igen. Jag klickade bara på knappen
som man stänger av med. Jag kunde inte sova den
natten.0

Men trots allt vaknade jag, jag måste ha sovit, i
alla fall några timmar. Sms:et var borta…

Idag hade killarna bestämt fiske. Vi grävde upp
mask och gick ned på kvällen. I början när jag
skulle kasta ut linan var jag alltid extra försiktig…
jag hade fantiserat att jag svingar linan och kroken
sätter sig fast vid något… en rygg, en kind, ett
öga… och att jag som ingenting märkt drar… mm
därför är jag försiktig…
Efter ett tag fick min bror napp, en liten sik.
Några sekunder senare försvann mitt flöte under
det mörka vattnet och jag drog upp en mört. Den
var stor, för draget i linan hade varit starkt. Min
bror blev ju lite… sur. För att inte ha fångat största.
Sen på kvällen satt vi uppe länge och bara
pratade. Sen var det skönt att gå och lägga sig. Att
smyga in och låsa dörren, lägga sig i sängen och
omsvepas av mjuka kalla täcken. Jag föll snabbt i
sömn.

Jag vaknade upp, inget hade hänt och jag levde
normalt för ett tag. Idag skulle vi -som tur var-
hem. Jag hade fått order att packa. Jag kramade
om alla innan vi stack. Det var nån timmes
körning. När jag är 18 ska jag skaffa en riktigt
skitsnygg bil. Klart!

Hemma_18 bast_
Ja, jag har skaffat en bil nu ). Det blev en Volvo.
Inte en sån där fyrkantig, killälskande bil. Min är
snyggt blå, har lite rundare former mm… Lön,
pappa och mitt konto hjälpte till med betalningen.
Jag har tagit körkortet mm.
Alissa har fixat ett party. De inbjudna är typ alla
i vår ”klass”. Numera har hon en pojkvän, men
hon står fortfarande fast vid min sida. Jag körde
ner med min bil. Det skulle infinna sig hemma hos
henne. Jag klev ur bilen, sträckte mig efter hennes
present och stängde dörren. Jag klickade och
dörren låstes. Välsignad vare teknologi. Långt ifrån
hörde jag basen av musiken. Det som dunkar
alltså. Jag följde musiken in i hennes hus. När jag
kom in såg jag Alissa och hennes pojkvän dansa
uppe på golvet. Jag vinkade till henne och hon såg
mig genast. Hon vinkade tillbaka tjoade och tog
pojkvännens hand. Hon gick mot mig.
- Hej!
- Va???
- Jag sa Hej!!!
Vi kunde knappt prata med varandra på grund av
musiken. Alissa sprang fram till stereon och
skruvade ner. Det hördes många suckande,
protester och stönande.
- Jag fixar på ljudet sen!
- Så var var vi?
- Jag sa hej.
- Ja, hej lilla gumman! Alissa sträckte sig
fram och kramade om mig.
- Här var det livat.
- Ja verkligen. Ser du, de under bordet
är fulla, de som dansar på bordet är tja… ganska
fulla… och folk har faktiskt gått in på mitt rum och
haft sex.
- En lyckad fest då eller?
- Aaa, men fan ta dem om de… kladdar
ner i min säng.
- Hahaha.
- Sätt på ljudet!!!!!!
- Jaja. Alissa gick fram och skruvade upp
musiken.
- Vi går upp Alissa.
- Ja till något rum där de inte
är ”upptagna”.
Jag gick fram genom korridoren, jag öppnade en
dörr och höll på att gå in när jag såg två
människor göra ja… jag stängde snabbt, Ups förlåt.
Alissa skrattade bara åt mig och sa att jag såg ut
som en mer eller mindre tomat i ansiktet. Men vi
hittade ett rum, ett ledigt rum, som vi kunde
snacka i. Alissa gick in och satte sig med ryggen
vänd mot mig. Jag stängde dörren och gick in till
henne. Jag stod bakom henne.
- Alissa?
Hon satt fortfarande orörlig.
- Alissa?!?
- Ja? Hon vände sig sakta om, hennes
ansikte saknade… ansikte!
- Vad är det Faith?
Jag flämtade till och backade.
- Faith? Vad är det?
Alissa var som vanligt nu, det var förhoppningsvis
bara inbillning.
- Du… ditt ansikte…
- Berätta.
Efter ett tag visste hon allt. Det saknade ansiktet,
mobilen o sms:et.
- Kan du inte försöka sluta skrämma upp
dig själv?
- Det är inte jag, det är mitt
undermedvetna…
Det knackade på dörren.
- Kom in!
Hennes pojkvän steg in genom dörren.
- Kommer du Alissa? Det är en tryckare
nu.
- Visst, kommer!
Han gick ut genom dörren.
- Han är snygg, snäll och allt!
- Så du är nöjd?
- AAAA!
- Hur träffades ni?
- På en Wiccaklubb. Jag visste inte att
han var intresserad av sånt, och det var han ju
inte, men han hade förföljt mig efter att sett mig
och blivit kär innan.
- Romantiskt…!
- Ja, men nu måste jag gå ner till
min ”romantiske” kille.
Jag gick också ner. Jag satt och snackade med
Alissa då hon inte dansade med Peter som han
hette. Jag hade upptäckt att en söt kille långt ifrån
satt och tittade på mig, hela tiden. Efter ett tag
hade han väl tagit mod till sig och bjudit upp mig.
Gammaldags? Spelar ingen roll. Han förde mig upp
på dansgolvet. Nu spelades en tryckare. Alissa
räckte tummen upp åt mig bakom Peters rygg. Jag
dansade och pratade länge och väl med honom.
Jag presenterade honom för de andra och han fick
mitt nummer. Klockan var över ett på natten och
festen var slut.Det var bara jag och Alissa kvar
och då får man hjälpa till att städa. Jag sopade upp
allt papper, samlade upp pantflaskor och vinglas.
Av nyfikenhet gick jag upp i Alissas rum.
- Alissa! Du måste byta lakan! Skrek jag
med skratt i rösten.
- Åhh nej!!!
Vi hade städat upp allt till efter 2 någonting. Då
gick Alissa och la sig -i rena lakan- och jag tog
bilnycklarna och gick ut. Det var becksvart. Jag
hade en liten ficklampa. Jag lyste på min bil och
klickade. Plötsligt hörde jag ett gällt skrik från min
bil, jag sprang dit och plötsligt såg jag ett lik
pressa upp sig mot rutan inifrån och skrika. Jag
skrek också. Den sölade ner en massa blod, men
plötsligt var den borta. Alissa hade hört mitt skrik
och sprang ut för att se efter.
- Vad är det Faith???
Jag fick inte fram ett ord. Men tillslut kunde jag
säga vad som hade hänt.
- Scary… Men den är inte där nu…
- Nej… Det måste varit inbillning…
Jag satte mig i bilen som lystes upp. Och flämtade
till. Över ratten, knapparna stod VARNING i blod!!!
Jag vände mig om och skrek av det jag såg.
Polisen kom.
- Ett lik i din bil? Hur kom det dit?
- Jag vet inte…
- Jag känner igen dig… Du var den med
det förra liket… Du kan lika gärna vara mördaren
själv…
- …Eller otursförföljd… mumlade jag för
mig själv.
De avlägsnade liket som låg i baksätet. Jag såg
den som ett sittande lik med bälte om sig och
stirrande ögon. Polisen lät mig vara. Jag körde
hem, chockad. Blek som ett lik, stirrandes, rufsigt
hår och ringar runt ögonen. Jag stannade bilen och
låste den. Jag gick mot vår dörr. Jag fick vara tyst.
Mina föräldrar sover. Jag tog från husnyckeln och
låste upp. Jag gick sakta o tyst in. Sen kände jag
en droppe falla på min panna och fler
droppar. ”läcker det?” tänkte jag. Jag kände på
dropparna i min panna, blod! Jag tittade upp, den
fasa jag kände överträffade alla mina känslor. Jag
skrek och måste ha väckt ett helt kvarter. Det jag
såg var ett lik som var ordentligt sårad, med kniv
eller piska, blodet droppade ner från honom. Han
var uppspikad med spik o knivar. På några ställen
av hans kropp såg man skelettet. Sen började
allting skaka. Jag grep tag i trappräcket och höll
mig fast. Tavlorna föll i golvet och glaset gick
sönder. Den stora kristallkronan föll i golvet och
gick i tusen bitar. Det mullrade samtidigt. Det föll
ned en massa blod och sedan hela liket, mitt
framför mina fötter. Det rann blod från den livlösa
kroppen ner till mina fötter. Golvet svängde så jag
tappade balansen föll in i väggen, slog i huvudet
och ner på golvet. Jag måste ha blivit medvetslös.
För jag vaknade sen på golvet. Mamma stod böjd
över mig och ropade på mig. Jag vaknade av
hennes röst långtbort ifrån. Hon kramade mig och
jag tittade över hennes axel. Inget var sönder, allt
hängde som det skulle, liket var borta. Jag kände
snabbt i min panna, dropparna av blod var borta.
Men jordbävningen… mullrandet… blodet…
En sån här sak skulle fått vem som helst att åka in
på psyket. I min säng ringde jag Alissa på
mobilen, hon måste få veta det. Vad fan skulle jag
göra? Det går inte att förhindra, jag vet inte när
det händer, heller. Hur ska man kunna stoppa…
mig? Svara, svara, svara, svara…
- Alissa här, sorry men jag är inte inne
just nu…
- Jäää…
- Hallå?
- Alissa?
- Ja, jag hann ta det.
Det var tyst av spänning en stund.
- Det har hänt nåt, eller hur?
- Ja…
Det tog ett tag att berätta allt. Jag berättar allt för
henne även om det tar sin tid…
- Hur…? Men…? Vad ska du göra…?
- Jag vet inte, jag hoppades att du hade
ett svar på den frågan…
- Nej tyvärr…
- Men vad kommer att hända nästa gång?
- DET kan jag däremot hjälpa dig med. I
wiccaklubben finns massor av magiskt folk. En del
av dem kan spå i framtiden. Andra SER det hända.
- Ja! Kan vi inte gå dit, imorgon kanske?
- Visst, jag ska inte göra något.
- De kanske kan svara på en del frågor…
- Ja… Men imorgon är loppisen också… Vi
tar den först för wiccaklubben är öppen för alla
närsomhelst, vilket loppisen inte är…
- Ok då, men ja bara vi kommer dit…
- Visst, de é klart. Jag lovar.
- Ok, vi ses imorgon då…
- Hej!
- Hejdå!
Klick!
Den natten sov jag ganska lugnt. Med tanke på att
det skulle ordna sig… imorgon…
I vanliga fall åker tankarna iväg och hämtar
skräckfilmer, som jag har försökt glömma, ur mitt
undermedvetna. Och det blir bara värre då
dessutom.

Jag vaknade faktiskt riktigt skönt. Solen
strömmade in genom fönstret och fåglarna
kvittrade. Låter poetiskt kanske.
Kudden o täcket kändes mjukare och skönare än i
vanliga fall. Man låg ner och riktigt gosade ner sig.
). Men som sagt så hade jag en loppis att gå till.
Klockan var 9 nu. Jag borstade igenom håret som
blev mjukt o silkeslent. Jag drog på mig mina
svarta kläder. Jag åt en liten frukost, men
tillräcklig. Jag kollade klockan, den var halv 10.
Jag behöver inte ta bilen för det var så nära. Jag
gick ett tag och kom fram till ett ställe som var
fullsmockat med folk. Jag armbågade mig igenom
folksamlingen och såg Alissa. Jag vinkade hej vilt.
Hon kom till mig.
- Hej! Vart ska vi börja?
- Jag vet inte, vid polkagrisarna kanske…
- Visst!
Vi hade gått länge och väl och sett allt från
polkagrisar till strumpor till smycken. Efter ett tag
hade vi kommit till det sista ståndet.
- Kom vi går till dig nu.
- Nej vänta! Började jag. Jag vill kolla i
det ståndet först.
- Ok då.
Jag gick fram till ståndet, det var tavlor. En av
dem hade särskilt fångat min blick. Den var inte
speciell eller så…
Den föreställde en gråtande kvinna. Som om hon
var olycklig. Jag köpte den för en tia och tog med
den.
- Vad har du köpt?
- En tavla.
- Den? Det fanns mycket finare Johnny
Depp motiv där borta.
- Jag vet, men den verkar tala till mig på
nått sätt.
- Jaja, jag tycker den ser creepy ut i alla
fall.
Vi gick hem till mig och lämnade av alla grejorna.
Sen satte vi oss i min bil och körde mot klubben.
Jag kollade extra noga innan jag satte mig i bilen…
- Där!
Alissa fick visa vägen. Nu pekade hon hysteriskt
mot en gränd och lutade sig över framdelen.
- Jag ser den!
Jag körde in i gränden och såg den hängande
skylten där det stod: Wiccaclub ~ vem du än är så
är du välkommen.
Texten var riktigt vacker. Ingången var prytt med
ljus och rökelse fyllde luften. Inomhus var det
vackert och magiskt dekorerat. Det var ljus och
symboler lite varstans, samt rökelse med hållare,
kristallkulor, böcker och mycket mer. Det var
avslappnade musik i bakgrunden. Man blev rent
lycklig och lugn när man kom in där, och lät sina
bekymmer sväva bort. De som var därinne hade
sin egen klädstil och inte någon speciell. De var
barfota och hade många smycken. Med
symbolerna som prydde väggen: Triquetra,
pentagrammet… Och mycket stenar… för var sten
stod ju för något…
En kvinna med långt blont hår med en tiara kom
fram till mig och visade mig till min plats på golvet.
De satte, för dem, välkända Alissa på hennes
vanliga plats. Vi satt i en ring. Först nu upptäckte
jag att ett pentagram var målat på golvet. I den
ringen där vi satt. Alissa hade satt sig i lotus och
visade åt mig att göra desamma. Plötsligt slöt alla
ögonen och mumlade något på latin. Sen tog de
varandras händer, så det var bara att hänga på.
Jag försökte uppfatta några ord och läste de
samtidigt som dem. Pentagrammet på golvet
började glöda rött, men den brände inte. Sen
avslutades det. De satt tysta och andades in o ut.
Sen välkomnade en av dem oss. Alissa hade sagt
att hon hette Andreika. Vi var runt en 10
kvinnor/tjejer. 4 av dem var de som hade det. De
hette Andreika, Shania, Iona och Thera. Nästan
alla var stammisar och det var några, inkl mig,
som var smått förvirrade. Vi satt fortfarande i
ringen medan Andreika pratade. Hon frågade vad
vi hade för obesvarade frågor.
- Kära Alissa! Kul att du kunde komma
ikväll. Vad det något du hade på hjärtat?
- Nej Andreika, inte jag men Faith.
Alla tittade åt mitt håll istället.
- Jag?
- Vad har du på hjärtat?
- Jo… jag har skrämseltankar… och de
har liksom… blivit verkliga… kan ni hjälpa mig?
Det var tyst. Till och med den avslappnande
musiken hade tystnat.
- Hur kan det vara möjligt?
- Fråga mig inte ens.
- Det är mycket allvarligt. Har du fått
några telefonsamtal från nån du inte känner?
Jag kände hur en iskall hand kramade om mitt
hjärta och jag stelnade till.
- Ja…
- Då har det redan hänt…!
- Vad har redan hänt?
Jag ställde mig upp, nu när svaret var nära ville
jag inte att den skulle slinka ur mitt grepp.
Andreika nickade åt de andra att lämna henne.
Alla utom Alissa fick stanna.
- En vi var vän med hände det också.
Hon hette Marita. Hon var en äkta häxa men hade
skrämseltankar. De skrämde henne genom att bli
verkliga. De dödade folk. De tog tillslut över henne
och hon blev besatt. Vi var tvungna att kasta
henne i majelden…
- Men, men går det inte att bota?
- De som försökt har straffats av
tankarna… Vi kan inget göra…
Jag var helt stum, jag ville bara hem. Ville att mina
kompisar, min familj, min katt… alla jag kände
skulle sitta kring mig, trösta mig och beskydda
mig… Jag vill inte bli besatt! Jag vill inte brännas
för något jag inte har gjort!
Alissa tog hem mig och stannade hos mig. Jag
satte skakigt upp tavlan av den gråtande flickan.
När jag såg henne igen hånflinade hon. Jag
slängde tavlan i elden av vrede och förtvivlan och
uppfattade… ett skrik? Ett dovt skrik?
Alissa sov över. Hon gjorde en formel som vi
utförde, vi satt i en ring med stearinljus och
uttalade orden, den skulle göra så att
mardrömmarna skulle stanna utom den ring vi
markerat. Som extrahjälp hängde jag upp några
drömfångare. Ringen gick runt min säng och stor
del av rummet. Alissa var orolig och vaknade flera
gånger på natten för att se så att jag andades,
eller inte drömde mardrömmar, för då brukar jag
mumla ”låt mig va!”, ”Släpp mig” och så blev jag
svettig så det bildades pärlor i pannan. Inget av
det hände. Men när Alissa var vaken började jag
att gå i sömnen. Detta är sånt Alissa berättat för
mig efteråt. Jag såg vaken ut och började gå iväg.
Alissa hade tagit mig på axeln och pratat lugnande
med mig. Men jag hade fortsatt att gå. Plötsligt
skymtade Alissa vit rök som lockat på mig. Jag var
utanför ringen och omsveptes av röken. Alissa
försökte dra tillbaka mig, men röken slingrade sig
runt mig och höll ett fast grepp. Röken som först
varit vit förvandlades till svart. Det jag minns av
detta var att jag var inne i en lycklig dröm som
blev en mardröm. Jag var i en skogsglänta. Det
var en liten vacker drickskälla och vackra träd.
Där var magiska varelser som enhörningar mm.
Jag satt och doppade fötterna och drack medan
jag såg en liten vit dimma. Den glänste vackert
och det såg ut att dansa älvor i den. Jag gick dit
och omgav mig av älvor. Antagligen var det nu jag
hade gått över ringen och dimman blev svart och
älvorna var inte goda varelser längre. De var
svarta, hade röda ögon och klöste på mig med
sina långa klor. Alissa hade lyckats väcka mig när
hon drog tillbaka mig. När jag låg på golvet slog
jag upp ögonen, de var röda. Alissa flämtade till.
- Död åt alla! Hade jag skrikit med en
röst som inte var min.
Det var en rasslande ond röst, såsom Alissa hade
beskrivit det.
- Vad är det Alissa?
- Du… Dina ögon… Hon berättade i detalj
vad som hade hänt. Och vad jag var påväg att bli…
besatt.

Nästa dag sökte vi högre makter. Vi gick till
varenda magi affär och klubb och bad om
botemedel. Några bad oss att lämna dem direkt,
andra bad för oss. Megha var den ende som inte
började be till någon gud eller bad oss att sticka
och hjälpa oss själva. Hon hade praktiserat magi
och häxkonst i flera år. Hon tog oss in till en gömd
del av hennes butik.
- Det här ska hjälpa. Det raderar allt som
har med det att göra. Innan jag kom hit till stan för
att öppna min butik så fick jag reda på att en häxa
hade förbannats av sina skrämseltankar. Hennes
ögon hade blivit röda, hennes röst hade blivit
mörk, rasslig och inte hennes egen, hennes hud
hade blivit smått likfärgad… hon hade blivit en
annan ond person. Tillslut började hennes ögon att
blöda. Så de andra häxorna slängde henne i den
heliga elden. När jag hörde det började jag direkt
att ta reda på vad som kunde stå emot det och
gjorde en trolldryck som skulle hjälpa.
Hon såg på oss som hade blivit helt likbleka och
skärrade.
- Jag lovar det hjälper.
- OK… Kostar det något? Det hjälper väl?
- Ja och nej. Ni kan få den, jag har fler
och man måste hjälpa de som drabbas. Och det
hjälper.
- Ok hejdå, vi måste fixa upp det här nu.
- Nej vänta! Ni måste göra det på ett
specifikt sätt. Vid fullmåne, midnatt och…
- Vi ska inte dansa nakna va? Utbrast
Alissa.
- Hehe, nej… Det finns ritualer som man
gör det men inte här.
- Puh.
Hon berättade det för oss, vi glömde det inom nån
sekund så hon var så vänlig att skriva ner det.
Samt när det är fullmåne.

Vi sprang hem och förberedde oss. Plockade fram
örter, ljus, rökelse… Och en kniv.
- Vi behöver en spegel också. Kan du
hämta en Faith?
- Visst!
Jag sprang iväg efter en spegel.
- Stor eller liten?
- Kvittar!
Jag tog upp mammas fickspegel. Jag tänkte bara
se hur jag såg ut och när jag kollade var det inte
jag. Det var den personen som Megha beskrivit.
- Skynda dig Faith klockan är snart 12!
- Jag… kommer!
Jag slängde ner spegeln i fickan och sprang ut.
Vi gjorde samma ring av ljus fast utomhus under
månen. Det var midnatt nu. Vi satte oss i vardera
hörnan i ringen. Vi läste de latinska ord hon skrivit
ner. Jag förstod bara några. Det jag förstod
var: ”hjälp” ”Onda” ”utanför” och ”månen”. När vi
sagt det spred månen ut sitt ljus över oss. Sen
formades ljuset till en liten stråle som stod som en
pelare i mitten av ringen. Vi gick dit och satte oss
runt strålen. Vi skar i våra händer med kniven och
blandade blod. Det gjorde lite ont men det
struntade jag i, vadsomhelst för att inte bli ett
monster. Vi höll varandra i händerna runt strålen
och mumlade om ramsan. Jag märkte att desto
snabbare vi mumlade ramsan desto snabbare
läkte såret och blodet försvann. Sen tog vi fram
spegeln. Jag speglade den i månljuset och tittade
på mig själv, det var jag. I månljuset skulle man
se den man verkligen var. Jag kollade en gång till.
Det var jag men jag var vackrare. Det vackraste
jag sett. Jag gissade att man såg sin inre skönhet.
Alissa kollade också i spegeln.
- Är det jag? Så vacker hon… e jag är…
Såna här speglar borde dem ju sälja på Domus!
- Hehe ja. Jag reste mig upp och vi tog
upp ljusen sen började vi gå hemåt.
- Skönheten ligger i betraktarens öga…
Månen ser oss säkert såhär…
- Ja…
Jag kände en känsla av obeskrivlig lycka. Jag sov
hela natten utan mardrömmar och jag kunde börja
om ett nytt liv, fortfarande med mina kompisar
såklart. Jag gav ett bidrag till Megha så hon kunde
fortsätta med sin trolldryck. Efter en lyckad och
solig dag med Alissa gick jag hem. Det ringde när
jag kom innanför dörren. Jag tog upp luren och
kände lite nervositet.
- Faith Maureena?
- Du klarade dig denna gången, men sen
då, när ingen kan hjälpa dig, kommer du bli precis
som jag. Besatt! Känner du igen detta?
I bakgrunden hörde jag ett skrik.
- Det är din kära Alissa. Eller ska jag
säga var? Eller dessa?
Jag hörde ännu fler skrik.
- Din mamma och pappa? Ska jag göra
så här en efter en efter en tills det bara är du kvar.
Det kändes tomt och hemskt. Det går inte att
beskriva.
- Vi kommer att ta dig, vi kommer att ta
dig… klick!
- Nej! Vänta! Var är ni! Skrek jag
förtvivlat.
Jag slog 112.
- Hon har tagit mina vänner och min
familj hjälp mig…!
- Vi kommer att ta dig, vi kommer att ta
dig…
- Nej! Jag slängde telefonen i golvet.
Jag sprang till bilen, fumlade med nycklarna, satte
mig i bilen och körde. Körde till Megha.
Jag kom inrusande till Megha. Hon vände sig om
och började med:
- Vi kommer att ta dig, vi kommer att ta
dig…
Då vaknade jag med ett ryck. Det var en hemsk
mardröm. Jag kollade så att mamma o pappa låg i
sina sängar sen ringde jag Alissa.
- Alissa?
- Ja? Svarade hon sömnigt.
- Jag hade en hemsk mardröm!
- Du är botad nu, ta det lugnt. Alla får
mardrömmar eller hur?
- Ja visserligen…
- Så då var det väl inget mer med det?
- Är du säker…?
- Ja… Helt säker… dessutom får du ta att
sätta upp några drömfångare.
- Ja jag antar att du har rätt.
- Ja ok, god natt då.
- God natt.
Jag hängde upp ett dussintals drömfångare och
gick o la mig. Jag somnade utan svårighet. Och
vaknade lika bra. Det gick många dagar med
Alissa, och andra kompisar, med familjen också.
En dag, när jag är 30 och har en underbar familj,
men samma vänner fick jag ett brev. Jag öppnade
det. Kuvertet var gammalt. Det stod inget på
pappret. Jag vände det och såg en pytteliten text
längst ner. Jag antog att någon av mina kompisar
skämtade med mig. Jag tog ett förstoringsglas och
läste i huvudet. Vi kommer att ta dig, vi kommer
att ta dig…

Slut


copyright linda ågren

Kommentarer
Shit den var verkligen äcklig men jätte bra! slutet var hur bra som helst !
Skrivet av: minisöt(T)Har foto 2006-01-01 15:38
gud va äckligt :o, men den var jätte bra.
Skrivet av: nothiing(T) 2005-10-20 20:48

COPYRIGHT © Lyriksidan 2019 - info@lyriksidan.se - Texter ägs av respektive författare