Noveller / Fantasy

Novell: I En Trång Värld (1)

Daniel följde rendroppen med fingret, skild från det kalla vattnet av en glasskiva. Utanför mullrade åskan, och de blyfärgade molnen flammade olycksbådande. Någonstans i perferin hörde han lärarinnans röst mala på om andra världskriget. Ett ämne de inte bara berört otaliga gånger - utan diskuterat sönder, fullständigt. Han kände sig trygg i vetskapen om att han med lätt vägledning skulle kunna besvara vilken fråga hon än kastade mot honom.
Kalla, kalla regn - säg mig, hur skall du slåss? Hur skall du kämpa? Vem är fienden du kastar dig emot?
Daniel suckade och sjönk ihop mot fönsterbläcket. Livet sög.

Fenrin hukade i det lilla cyckelstallet. Ovädrets fingrar trummade så hårt mot taket att det kändes som om de vilket ögonblick som helst skulle hamra hål på plåten.
Händerna var så kalla att de skakade, medan han fumlade fram ännu en cigarett och tände den. Det borde vara daggs, nu. Skolan borde vara över för dagen, vilken minut som helst, och ut skulle ungdommar i alla åldrar och former forsa – tills de nära på dränkte den regnvåta skolgården.
Egentligen hatade han sådana här platser. Men han hade ett uppdrag.
Ögonblicket efter smällde dörren till, och den första flickan störtade skrikand - skyddande håret med sina böcker - ut i störtskurarna. Tätt efter henne följde ett helt gäng killar, och sedan var strömmen fullständig. Ungdommar skrek, skrattade och klagade om vartannat medan de skyndade mot bussarna.
Fenrin fimpade cigaretten och stampade på den. Nu eller aldrig.
En pojke tvekade ett ögonblick längre än hans kamrater, de bruna ögonen fokuserade på en plats långt bortom skolgårdens stim. Fenrin tvekade inte.
Med ett par snabba steg var han framme vid hans sida. Hans fingrar slog igen om den tunna armen likt ett järnfägsel.
En bräcklig flämtning sipprade ur den lilla kroppen, men han hann aldrig protestera innan Fenrin flyttat dem båda i skymundan.
"Släpp mig!" Skriket var dämpat under hans hand.
"Tyst med dig!" Den äldre mannen stirrade ut mot folkströmmen och försökte avgöra om hans ingripande avslöjats av uppmärksamma ögon, men det verkade som om kusten var klar.
Pojken sprattlade i hans grepp, tuggade på hans fingrar. "Släpp! Din perversa idiot!"
"Pervers...?" Fenrin höjde ett ögonbryn. Inte direkt, kanske. Pojken var onekligen söt, men det var långt ifrån anledningen till att han knyckt honom ur hans vardagliga rutin.
"Lyssna på mig, Daniel", mumlade han medan han vände tillbaka blicken ut mot skolgården, "Jag har kommit för att skydda dig. Den finns människor som är ute efter att skada dig."
Pojken högg honom så hårt att han började blöda.
"Gah! Sluta!" Han daskade till honom i bakhuvudet med sin fria hand, och slet runt honom. Omtöcknat stirrade den kortare mannen upp i hans ansikte. Tårarna bubbla upp i hans ögon, tillsammans med ilskan.
"Du är så död", viskade pojken mellan hoppressade käkar.
Fenrin suckade, händerna hårt om de beniga axlarna. "Jag är inte ute efter att skada dig. Här - om du lovar att stå still skall jag släppa dig." Han gjorde ett försök, och pojken drog sig med ens baklänges och slog rätt kläderna.
Fenrin slog ut med händerna i en menande bekräftelse.
"Vem är du?" Morrade pojken.
"Mitt namn är Fenrin Lotus -"
"Vad är det för ett namn?!"
"- och jag är hitskickad av - Hallå?! Lyssnar du?"
Pojken slutade speja förbi honom. Hans armar nu i kors. Regnet som smattrade ner mot dem hade tvingat ner det långa håret i hans ögon, och fick honom att knycka på nacken för att befria sikten från testarna.
Fenrin suckade igen. "Vi måste ge oss av."
"Haha! Roligt!" Fräste han. "Tillochmed småbarn vet att de inte följer med främlingar - ens om de verkar trevliga!"
Han kände dem nu. Det flimrade som av små gnistor i hjärttakten.
Desperat slet han tag i pojkens arm - hörde honom flämta av ilska - och ryckte honom med sig.
"Hjälp!"
"Idiot! Tyst med dig!"
"Släpp mig! Hjälp! Jag blir kidnappad!"
"Käften!" Han rådde inte för paniken. Daniel var inte redo för det här, än. De måste därifrån - och det snabbt!
Den första bekräftelsen av de andras närvaro, slog in i hans axel bara steg senare. Smärtan sparkade luften ur hans lungor, och domnade hela armen. Fräsande, grep han hårdare om Daniels hand och ryckte in honom bland barrackerna bakom skolan. Pojken skrek fortfarande.
Rasande - både på sig själv, på de som sänt honom, och på de som jagade dem - vräkte han in Daniel i väggen.
"Lyssna på mig, snorunge! Om du inte håller käften här och nu, så svär jag, att jag sliter dig i bitar själv!"

Vita prickar stack i ögonen medan han försökte fokusera den längre mannen med blicken. Hans hjärtslag överröstade nästan den andres röst.
Blod...
Fenrin slängde runt huvudet och stirrade åt samma håll de kommit. Daniel begrep inte. Varför blödde främlingen?
Fenrins händer pressade fortfarande fast honom, och i regnet ringlade sig den djupröda vätskan ned för hans ärmar och ut över de bara händern. Daniel mådde illa av rädsla.
"V-vad är det som händer?" Fick han ur sig.
Fenrins märkligt guldbruna ögon vändes tillbaka i hans. "Vi håller på att mista livet, det är vad som händer!" Något med hans sätt att säga det fick Daniel att vakna. Den här mannen kämpade på hans sida. Det här var för stort för att han skulle kunna klara av det ensam, just nu.
"Okej... vad gör vi?"
Fenrin såg lättad ut. "Kom med mig. Släpp inte taget!" Med det var de åter på väg, och Daniel släpades med i den andre hiskeliga tempo. Lungorna brände, och nu när han blivit medveten om att de var förföljda kunde han inte låta bli att kasta oroade blickar bakåt.
Genom den lilla dugen, fortsatte deras vansinnesfärd. Och Fenrin sicksackade nedhukat likt en soldat. Mellan träd, genom buskage. Grenar slet sönder hans hud och kläder. Någonstans höll han på att tappa taget om skolväskan och några av hans böcker föll ut.
De nådde vägen, där bussarna passerade, och genom rutorna till ett förbimorrande fordon såg han några av sina klasskamrater som häpet kastade sig mot glaset.
Gode Gud - vad var det som hände?! Det här var sanslöst!
Han kände för att börja gråta, men erbjöds inget andrum. Fenrin satte av, upp för den närmsta backen och tvärs igenom en trädgård.
"Ducka!" Skrek han, och Daniel duckade. Ingenting hände - men han kände nackhåren resa sig av obehag. Så nådde de fram till en undangömd skåpbil, och den längre mannen slet upp passagerardörren.
"In!"
Om det här är en fälla, är jag så chanslös, tänkte Daniel, innan han gjorde som han blev tillsagd och kravlade upp på sätet. Fenrin smällde igen dörren, hoppade förbi motorhuven och tog sig in.
"Vart är vi påväg?" Undrade pojken ynkligt.
Mannen körde nycklarna i tändningslåset, och vred om. "Hem." Bilen startade med ett ryck, och vatten sprutade om däcken när de rivstartade. ”I säkerhet...”

Fenrin puttade upp dörren och visade på det lilla rummet. Det var inget fashionabelt. En bäddsoffa, en tv, ett skrivbord och ett soffbord. Borta vid fönstret stod hans vapen uppradade i ett träställ.
"Hem ljuva hem."
"Du tänker våldta mig, eller hur?"
Håren i nacken reste sig av ilska. "Skitunge! In med dig!" Han stängde dörren efter dem med en smäll.
"Här försöker man vara snäll, och hjälpsam - och vad fan får man?!" Han ignorerade det hjälplösa uttrycket i Daniels ansikte, och fortsatte ut i köket muttrandes för sig själv om världens orättvisor.
Hur hade han utsetts till den här bortskämda, snorvalpens dadda? Det var bara inte rättvist!
Så, visst, han hade kanske förtjänat ett straff - igen ligger med generalens fru, bara sådär - men det här var ju löjligt! Att sitta barnvakt åt en parvel som knappt var torr bakom öronen, och dessutom - fan!
Han pressade den uppblötta frottéhandduken mot såret.
"Fan!" Det kändes bättre om han fick stampa i golvet riktigt hårt.
Bakom sig hörde han Daniel kika in genom dörrhålet.
"Vad vill du?" Morrade han. Skulle han börja med de där, förgriparanklagelserna igen?
Pojkens ögon var stora av oro. "Det ser illa ut."
Reaktionen var att genast gömma såret. Det kändes genant att någon kommenterade ett nederlag. "Hmph!" Fnös han. "Det är inte ditt problem!" Hur blev han av med pojken? Han måste se om såret - men han kunde inte göra det medan den andre stirrade sådär.
"Gå och", han knyckte med nacken utåt rummet, "torka av dig. Du blöter ner mattan!"
"Um... det finns ingen matta..."
"Golvet! Fan, vad du märker ord! Bara gör det!"
"Okej, okej - jag skall lämna dig ifred", han försvann med ett stön.
Fenrin lutade sig mot den belamrade diskbänken och lät huvudet falla bakåt. Kroppen ömmade. Bara en direktträff, men säkert tio mindre slag, tack vare att han tvingats skydda den där ungen!
Hans fingrar jobbade med de jämna sårkanterna. Åtminstone inget splitter. Inga flisor... Aj!
Med en suck sjönk han ner på golvet och lutade bakhuvudet mot skåpluckorna. Förbannat...

Efter visst letande hittade Daniel till slut en handduk och rufsade håret torrt. Inte ett ljud hördes från mannen i köket.
Vad var det här för ett ställe? Förvirrad, och fortfarande aningen illamående efter flykten, såg han sig omkring i lägenheten. Persiennerna var nedfällda, och enbart ett fåtal ljuspunkter bröt igenom de gallerliknande ränderna.
Gatlyktor. Ljus från en annan värld.
Hans blick landade på vapenstället, och handen som pressade handduken mot håret, föll ner ut med sidan. Vad var det här för något?
Nyfiket steg han bort till det och föll på knä. Om det var vad det såg ut som, fanns det fler äkta katanas i det här rummet än han sett i hela sitt liv! Coolt!
Försiktigt sträckte han sig efter det närmsta hjaltet.
”Låt bli det där!”
Daniel ryckte till och slet hastigt åt sig handen. ”Jag tittade bara.”
”Visst gjorde du det”, morrade den långe mannen och dråsade ner i soffan. Han höll menande upp en burk mot honom.
”Vill du ha?”
Daniel ryggade för erbjudandet. ”Har du spottat i den?”
”Gish!” Fenrin grinade illa. ”Ta den förbannade läsken, eller låt bli!” Med en irriterad rörelse smällde han ner den i bordet.
Den var oöppnad, observerade pojken.
Tveksamt gick han bort och ställde sig invid soffan. Den andre kunde ju glömma att han satte sig ner!
”När kan jag gå hem?”
Fenrin fiskade fram ett tillknycklat, blött, cigarettpaket ur byxfickan och synade det med en missmodig uppsyn. ”När fan du vill! Du är ingen fånge, så sluta få det att låta så!”
”Bra”, han gjorde en rörelse mot dörren och Fenrin såg genast upp.
”Inte nu – din idiot!”
”Men du sa ju –”
”Åh, håll bara käften! Kan du sätta dig ner?! Vill du inte veta vad som pågår?!”
Daniel tvekade.
”… Nej. Jag är hungrig, och trött – och jag vill hem.”
”Hur gammal är du?” Fräste mannen menande.
”Sjutton.”
”Bara sitt!”
Den här gången gjorde han som han blev tillsagd, och slog sig ner med benen i kors på det kalla golvet.
”Sitter du bra så?” Fenrins blick var irriterat menande.
”Du har ju inga stolar.”
Den äldre mannen flyttade sig från mitten av soffan och visade menande. ”Sitt.”
”Aldrig! Då kommer du bärgis hoppa på mig! Tror du jag är dum, eller?!”
”Gud, bara släpp det där, någon gång! Vem av oss är det som är pervers?!”
Med en grimas slog sig Daniel ned på armstödet, händerna låsta kring armbågarna.
”Dåså...”, Fenrin drog ett djupt bloss, som kom glöden att äta sig avsevärt närmare hans ansikte. ”Jag har blivit utsänd av Rådet, att hämta hem dig innan någon galning bestämmer sig för att du har gjort dina dagar här på jorden.”
”Rådet?” Fiskade Daniel. ”Du får det att låta som en tragisk b-film.”
”Det är ungefär vad det är, också”, muttrade han medan han blåste ut röken mot taket. Med en besvärad rörelse masserade han sig i nacken. ”Rådet består av hundra män, och kvinnor – alla lite smågaggiga om du frågar mig. Det finns representanter från hela världen.”
”Och... det här Rådet gör... vaddå?” Daniel kikade på honom under lugg, men den äldre mannen verkade faktiskt mena allvar. Det här var ju till och med ännu löjligare än att bli jagad av ansiktslösa män!
”De ser till att världen inte störtar samman i fullständigt krig.” Fenrin gnuggade sig i pannan med samma hand han höll cigaretten. ”Utan dem skulle USA och Ryssland vara två gigantiska parkeringsplatser, vid det här laget. För att inte tala om alla epedemier de förhindrat – du skulle bara veta.”
”Nej, tack – jag avstår.” Daniel såg på vapnen än en gång, och svalde hårt.
”Det här Rådet... är det soldater, du pratar om?”
”På sätt och vis”, Fenrin följde hans blick, fnös och reste sig. Daniel vågade inte röra sig medan den längre mannen svävade bort till svärden och lyfte ett ur stället. Utan ett ljud höll han ut skidan framför sig, drog klingan och vände sig mot pojken. Med en bestämd min närmade han sig.
Det är konstigt att jag inte är rädd, tänkte Daniel medan han iakttog den andres förehavanden. Han må vara en pervers idiot, men han verkar inte vilja skada mig. Hm, konstigt.
Med en utmanande rörelse förde Fenrin svärdets spetts till pojkens haka. ”Rädd?” Ögonen smalnade.
”Inte ett dugg.”
”Jag skulle kunna döda dig”, svärdet sänktes till hans hals, ”med en enda rörelse.”
”Om du gått igenom så mycket trubbel för att få hit mig kommer du inte bara döda mig. Tänk på Rådet”, svarade han trött och petade till svärdesklingan så att det riktades bort från honom.
”Vad vill du ha sagt?”
Fenrin fnös. Svärdet glimmade till när han hastigt förde tillbaka det i skidan. ”Att du skall vara jävligt glad för att jag står på din sida.”
”Jasså? På tal om det – vilka var det som jagade oss?”
Fenrin la ner svärdet på bordet utan att svara.
”Vet du inte?” Undrade Daniel.
”Människor, vanliga, giriga människor”, svarade mannen och slog sig sedan ner igen. Med en suck vände han sig mot Daniel, förde cigaretten till läpparna och sa sedan genom röken:
”Rådet har läst i din framtid att du kommer bli något stort – och de beslutade föra samman dig med din själsfrände så snart som möjligt.”
”Själsfrände?” Daniel mötte hans blick utan att vika. Det kunde inte bli konstigare, så det var bara att spela med.
”Personen som du är länkad med”, viftade han till svar, ”ni har redan ett själsligt band, som Rådet kommer att knyta ännu starkare.”
”Fint – låter hur underbart som helst! Jag menar, varför lägga bort idéen med tvångsgifte när den fungerat i hundratals år?!”
”Det var inte så jag menade”, suckade han. ”Du är för korkad för att förstå.”
”Eller så är det du som inte kan förklara?!”
”Så kan det va”, med det reste han sig och började knäppa av sig skjortan. Daniel gav upp ett skrik i förtret:
”Du tänker verkligen –”
”Inte våldta dig. Du kan sova på soffan. Jag tar hem dig imorgon.”
Klamrande vid soffhörnet som en katt, stirrade Daniel på den andres rygg när han snavade bort till dörren invid badrummet. Han såg medtagen ut.
Ingenting i det Fenrin sagt verkade logiskt – kanske försökte han lura honom in i en falsk trygghet, där han lättare kunde bli utnyttjad?

Fenrin kände hans blick i nacken, pustade och stannade i dörröppningen.
”Vad, inget sov gott?” Frågade den provokativa, unga rösten.
”Om det är något”, det bar honom hemskt emot att ens få orden över läpparna, ”så är det bara att ropa.”
Det kom inget bittskt svar. Inga projektilliknande kuddar.
Fenrin kikade sig över axeln, och såg att Daniel stirrade ner i sina händer. Han var så ung. Så oerfaren.
Och medan Fenrin såg på honom, insåg han vilken jävlig dag grabben måste ha haft. Inte nog med att hans värld blivit krossad – han hade dessutom sprungit in i Fenrin, av alla människor. Hopplöst – stackars pojke. Det var bara en tidsfråga innan han var förälskad och klängde vid hans ben som en prydnadshund.
Urs, att han var dömd att vara en sådant gudomligt vacker man, tänkte han med en suck. Det var inte rättvist mot människor som tvingades möta honom.
Med en sista, beklagande blick på pojken stängde han om sig och släppte masken. Såret gjorde fruktansvärt ont och kroppen kändes tung av blodbrist.
En annan kanske skulle sökt upp en läkare.
Med ett par snubblande steg tog han sig bort till det lilla altaret invid fönstret, kollapsade ner på knä och gömde huvudet i händerna.
Ingen guddom hörde hans rop på styrka, men han kunde känna andarna vakna till liv. De kröp ur de mörka hörnen som motbjudande dimma. Ringlade sig omkring hans sårade väsen.
Vi hjälper dig. Vi skyddar dig. Öppna dig för oss.
Att handskas med andar var ingen lätt sak. Fullkomligt medveten om vad han gjorde släppte han dem nära nog att hela hans kropp. De åt av hans psykiska styrka – han kunde känna kontrollen över kroppen minska för varje hjärtslag.
Såret i axeln krympte ihop, blodet sinade. En sekund till.
Han kunde känna syrebristen i fingrarna. Lungorna som slutade arbeta. Blodet pumpade tjockt.
Bara en sekund till. Såret stängdes helt.
Med ett hastigt kommando stängde han sin själ, och andarna drog sig skrikande undan.
Det är allt jag ger er nu... äckliga små varelser.
Darrigt kravlade han sig bort till sängen. Det var ingen idé att försöka tråckla sig ur kläderna. Den öppna skjortan föll av honom i farten.
Kämpande som en döende hävde han sig upp på madrassen och rev täcket över sig. Sömn. Han visste att den skulle komma – så obarmhärtigt tung – och han bad att ingen gav sig på Daniel under tiden.
I sitt medvetande kontrollerade han skyddsformlerna för lägenheten, men sinnet var redan för dimmigt för att avvärja eventuella angripare.
Allting är lugnt, tänkte han. Så sluktade sömnen honom.

Daniel kröp ihop i soffans ena hörn, med den stickiga filten lindad om sig. Det brummade metalliskt från kylskåpet, i köket, men för övrigt var det tyst.
Han kände sig plötsligt väldigt ensam. Han var ingen fånge – men inte desto mindre var han fast, här. Om det fanns minsta uns av sanning i det Fenrin sagt honom... Han stirrade på svärdet bara en armslängd ifrån honom. ... då var han verkligen ute på djupt vatten. Han behövde den här hemska mannen för att överleva.
Händerna började skaka. Någon hade verkligen skadat Fenrin när de flytt från skolan. Det var uppenbart att denna någon velat dem illa - och egentligen var det väl ovesäntligt om det var ute efter Fenrin eller Daniel. Kontentan var nu den samma: någon letade efter dem. Denna någon var våldsbenägen och antagligen skicklig på det den gjorde, med tanken på att han aldrig fått ögonen på den utanför skolan.
Skakat kröp han ihop i en liten boll. Och om de var ute efter honom - vad ville de, då? Det kunde inte vara så som Fenrin sagt, att ett Råd någonstans beslutat ingripa i hans liv. Men varför ville man skada honom?
Han var en vanlig student - kanske till och med något under medelmåtta, på grund av ointresse. Han var varken talangfull eller ambitiös.
Visst, han var hyfsat duktig på att fotografera - men det var väl knappast ämne nog för en dödsdom?
Och så var han ganska duktig på att spela tv-spel, men å andra sidan var det snarare betraktat som en ovana.
Nej, nej, nej! Det här kunde inte stämma! Han var trots allt bara en vanlig kille - utan flickvän, och med rätt tråkiga kompisar - som bodde i en vanlig stad, med en vanlig - irriterande - familj!
Kroppen kändes kall och ömtålig där han kurade. Han ville hem. För första gången på mycket länge saknade han sin mammas ansikte.

Kommentarer
D märks att det finns mkt talang i dig - angenäm läsning så in i helvete :)
Skrivet av: Eretadox(K)Har foto 2010-03-30 11:31

Shi(T32)Har foto

Information
Skapad:
2006-06-18 22:56
Besök:
2515
Poäng:
5,5 (2 röster)
Besökare:
Jennifer_92(T25)Har foto
nickoliina(T26)Har foto
freja37(T)
Tintin(T)Har foto
Sahchu(T)
sheerii(T)
Redrak(K)
Carin(T)
Adisa_(T)Har foto
Reptica(T27)Har foto
dimmuborgir683(T)
Mandiee(T)
trannel(K)
arne(K)Har foto
Evviis__(T24)Har foto
Eretadox(K)Har foto
Vidrio-Roto(T)Har foto
BDSM89(T)Har foto
michelle4u(T35)

COPYRIGHT © Lyriksidan 2017 - info@lyriksidan.se - Texter ägs av respektive författare