Noveller / Fantasy

Novell: I En Trång Värld (2)

Fenrin vaknade av att någon petade på honom med ett kallt finger.
Sömnigt gömde han huvudet i kudden. "Vad vill du, skitunge?!"
Daniel fräste till, och drog sig baklänges. "Så mycket för dina löften!"
"Löften?" Hispade han, och krånglade sig ur täcket, så att han kunde möta sin plågoande. Det här var inte underbart. Var Rådet medvetna om vilket helvetes straff det här var?!
Tårar.
Fenrin kom av sig, och handen som tänkt daska täcket ur vägen föll tillbaka ner på madrassen. Pojken stirrade ner på sina händer, de mörka ögonen nästan helt slutna. Hela hans kropp vibrerade av ömtålig rädsla.
Fenrin suckade tungt. Varför han? Varför han av alla förbannade krigare?!
Trött tog han sig upp i sittande ställning. Daniels händer lindade sig om varandra medan ännu en tår glimmade till på sin färd nedför kinden.
Det var morgon. Utanför lyste solen obarmhärtigt ljust, och de randiga skenet från persiennerna ritade strek på den motsatta väggen.

Han hann inte inse vad som hände innan Fenrin dragit honom intill sig och begravt honom i sin famn. Den första reaktionen gestaltade sig i skrik.
"Ditt äckel! Släpp! Tror du jag vill vara nära dig när du -"
"Åh, tyst med dig!"
Daniel stängde munnen om sina protester. Det gjorde ont i hans hjärta, och han kände sig ynkligare än på länge. Hur han än försökte ville inte tårarna sluta rinna. Tacksamt lutade han pannan mot mannens axel.
Det var tryggt där. Och så mycket varmare än när han kämpat för att sova i soffhörnet.
"Såhär är det", muttrade Fenrin över hans huvud, medan han drog täcket hårdare om dem, "... minns du att jag talade om vanliga människor, förrut?"
"Mm", inget annat ljud ville komma över hans läppar.
"Rådet består av människor som av olika anledningar behållit kontakten med sina element. Idag, i en tid av lavinartad teknisk utveckling, mister allt fler människor banden till naturen. På sätt och vis innebär det att de förlorar kontakten med sig själva..."
Daniel visste inte vad han skulle säga. Tankarna tumlade om varandra i huvudet. Det hade gått upp för honom att han kanske befann sig i dödlig fara.
"Det här i sin tur innebär att de vanliga, stressade kontorsmänniskorna helt och hållet glömt vad de kan åstadkomma med lite viljekraft. Idag pratar vi om kristaller och healing, som om de vore något otroligt eller hippie relaterat."
"Är det inte det?"
Han fnös till svar. "Den moderna människan tror att allt går att förklara med vetenskap. Men vad är vetenskap utom ännu en ny religion, vars uppgift är att - desperat - försöka inruta världen i ett begripligt mönster? Daniel - det du måste förstå, är att Rådet inte underordnar sig vetenskap. De är alla människor som hållit fast vid sig själva och naturen. Nu, är du en av deras skyddslingar varesig du vill det eller ej."
Han blinkade bort ännu en tår, såg den landa mot Fenrins bara bröst. Han kunde inte backa. Han var fast.
"Kan du... ta mig hem, nu?"
Fenrin stönade. Strax landade en tung hand mot Daniels hår. "Låt mig klä på mig först. Det finns flingor i köket. Ät under tiden."
"Jag är inte hungrig."
"Har du svårt att lyda order, eller är du bara korkad?"
"Ja, ja... Jag ska... Bara... lite till." Han la armarna om den längre mannens rygg. I hans bröst bultade ett starkt hjärta. Ett hjärta som varit med om en hel del, och som skulle stå pall för allehanda törnar.
Inte som Daniels.

Någon timma senare bromsade Fenrin in framför det lilla radhuset. En hög haggtornshäck löpte omkring den lilla tomten, och på gången upp mot trappan låg en hel hög cyklar, leksaker och skatebords omkringslängda.
Ett stygn av dåligt samvete fick honom att hejda Daniel just som han skulle hoppa ur.
"Jag borde följa med dig in."
Pojkens ögonbryn skrynklades i förvirring, men ingen av dem hann säga något innan en kvinna kom utstörtande ur huset, skrikande av lättnad.
"Daniel! Tack gode Gud!" Det smällde i järngrinen när hon passerade, och sekunden efter slet till sig pojken i sin famn. Hon var nästan två huvuden längre än honom. Det fanns inget i hennes yttre som vittnade om släktskap, ändå drog Fenrin slutsattsen att det måste vara hans mamma.
Med en trött rörelse klev han ur bilen och gick runt motorhuven för att hälsa.
Daniels mamma var som bäst i färd med att gå igenom honom efter skador. "Mår du bra? Jag har varit så orolig! Var det de där hemska killarna, nu igen?! Drog de med dig på något farligt?! Vad har jag sagt om det här!"
"Nej", suckade pojken, men gavs ingen tid att förklara.
"Har du druckigt?! Andas på mig! - Bra. Var du hos en tjej? Vart har du sovit hela natten?!" Hennes blick fladdrade förbi Daniel och landade på Fenrin. Hon såg både arg och bekymrad ut.
"Han har varit hos mig", inflikade han ärligt.
Hennes ögon vidgades i förtret och chock. "Vem fan är du?!"
Han körde ner händerna i fickorna. "Jag plockade upp er son precis innan mina kollegor skulle haffa honom för droginnehav. Jag heter Fenrin Lotus", han fiskade fram sin legitimation, "Jag är polis."
Mammans och Daniels ögon tävlade om att bli störst.
"Er son blev troligen lurad - han har varit smått slokörad hela tiden - och när jag hittade honom var han kraftigt drogpoverkad. Jag kunde inte få ur honom någon hemadress, så jag tog med honom hem tills han kvicknat till."
"Det är inte sant!" Skrek Daniel ursinnigt. "Jag har aldrig tagit droger i hela mitt liv!"
"Nej, som jag sa - högst troligen blev han ilurad dem. Jag hittade honom bakom skolan strax efter skoldagens slut."
Mamman såg bestört ut, innan hon vände sig till sin son. "Hur kunde du?!"
Daniel blev högröd i ansiktet. "Den jäveln ljuger!" Hans hand for ut mot Fenrin. "Han kidnappade mig och tänkte bärgis våldta mig - men sen fegade han ur!"
"Daniel! Sluta! Du skämmer ut dig! Mannen är en polis - varför skulle han ljuga om en sådan sak?!"
"Inte fan -"
"Det är inte ovanligt att tonåringar skäms över något sådant här", log han förstående. Han kunde se hur han nådde fram till mamman. Ett noll, till hans charm! Den svek honom aldrig.
"Det är ju trots allt ett misslyckande. Men, därtill, er son har blivit dömd till femtio dagars samhällstjänst." Han hoppades att hon inte visste allt för mycket om rättsväsendet, eller det faktum att man inte kunde döma honom utan rättegång.
"Som han skall avtjäna under mitt överinseende."
"Oj... ja...", mamman såg både besvärad och arg ut. "Det är väl i sin ordning. När..."
"Jag hör av mig." han nickade mot den fortfarande ilsket röda Daniel. "På återseende."

Den jäveln! Han skall dö nästa gång jag ser honom!
Daniel kastade ifrån sig väskan med sådan kraft att den for in i väggen och spred sitt innehåll över hela golvet.
Tre månaders utegångsförbud! Och utskällningen han fått var inte av denna värld! Det spelade ingen roll vad han sagt till sitt försvar - hans styvmamma hade ingen som helst ork att lyssna.
"Inte är det konstig, så som du håller på, att du går och gör något olagligt. Bara titta! Det här brevet jag fått från skolan säger att du skolkat från mer än hälften av dina lektioner de senaste veckorna! Jag är så besviken på dig, Daniel!"
Ja, precis så hade det låtit. Och så länge som hans pappa inte kom hem, hade han ingen som tog hans parti eller orkade lyssna.
Med en utpumpad suck slängde han sig på rygg på sängen och pressade ner en kudde över ansiktet.
Så underbart det skulle vara att kvävas här och nu. Allting skulle ta slut. Han skulle slippa sin styvmamma, och plastbröder. Han skulle inte behöva se sin pappas matta, besvikna ansikte mer. Och han skulle kunna rymma undan det kvävande ansvaret skolan la på hans axlar.
För att inte tala om den här idioten, Fenrin.
Luften brände i hans lungor. Han visste att han aldrig skulle göra mer än leka med tanken. Han var inte en person som gav upp så lätt.
Med en evighetstung rörelse släppte han ner kudden på golvet och drog ett djupt, befriande andetag. Kvisthålen i taket påminde om ögon som nyfiket iakttog hans inre strid.
"Vad är det meningen att jag skall göra?" Frågade han det närmsta paret. "Gå ut gymnasiet och skaffa mig ett jobb? Jasså, är det det du säger? Och sedan då - skaffa en fru och ett par dreggliga ungar? Jaha. Blir jag lycklig då?"
Det sved till i ögonen. "Men... om det inte finns någon tjej som vill ha mig... Jasså, du tror att det väntar någon på mig? Ja, men det är ju klart!" Han satte sig upp, klev ur sängen och masade sig bort till helfigursspegeln vid fönstret.
"Skall vi ta oss en titt på dig, då, snygging?" Frågade han sin spegelbild medan han poserade.
Det hjälpte inte att spänna armarna - de såg lika taniga ut i alla fall - och inte spelade det någon roll om han gick upp på tå - han var ändå kortare än de flesta tejerna han kände.
Trött släppte han ut luften ur lungorna, och mötte sin egen blick.
"Du ser ut som en brud."
De mörka ögonen flackade över ansiktet. Så ömtålig. Han såg ut som om han skulle blåsa omkull. Inte konstigt att Fenrin behandlat honom som en unge. Hade han inte vetat bättre hade han trott att pojken som stirrade tillbaka på honom inte var äldre än fjorton.
Telefonen ringde. Snabbt som en vässla kastade han sig raklång över sängen, dök ner på väskan och slet till sig mobilen.
"Daniel", svarade han. Fan! Hans morsa fick inte ha hört det där!
"Tja, du", hälsade en välkommen röst, "läget?"
Han satte sig upp och lutade ryggen mot sängens sida. "Det duger. Du, Markus -"
"Vart var du idag? Flyr du undan din skuld?! Minns du att du är skyldig mig hundra spänn!" Fräste rösten.
"Ah... jo, jag vet", svarade han moloket. Du kommer aldrig tro mig - men vet du vad som hänt! En snubbe dök på mig efter att vi slutat, slet med mig på en galen färd, med till sin lägenhet - vi blev beskjutna - och han berättade att jag uppenbarligen blivit skyddsling under någon maffias vingar! Helt jäkla otroligt.
Men Daniel sa inget av det.
"Du! Bäst för dig att du kommer till plugget imorgon!" Varnade Markus. "Jag menar det! Jag behöver de där pengarna!"
"Jo... jag vet", suckade han, gnuggade sig i ögonen, "Jag kommer imorgon."
"Ah, förresten - du glömmer väl inte att ta med min läxa, också?"
"Jag... har inte gjort den än."
"Vafan, Daniel! Du lovade juh! Kom igen och hjälp mig, nu! Jag håller alltid dig om ryggen!"
"Förlåt - jag gör den med en gång."
"Du är hopplös. Jäkla tur att jagr ingde. Vi ses imorn, okej?"
"Ja." Han la på. Det hördes steg i trappan. Med en grimas körde han in telefonen under madrassen och började gräva efter matteboken i den nötta väskan.
Dörren flög upp. Det var hans äldsta bror. "Du, mygglarven! Morsan vill att du kommer ner."
"Nu?" Undrade han utan att se upp.
"Vad tror du?! Kom nu!"
"Jag har inte tid - jag skall plugga."
"Hon sa att det var viktigt, dumhuve!" En stor hand luggade honom på allt annat än ett vänskapligt sätt.
Fräsande gav han upp sitt letande och tog sig på fötter. "Ja, ja, jag kommer!" Han måste ha tappat boken när han flydde tillsammans med Fenrin. Hur skulle han nu kunna göra Markus läxa?

Fenrins ansikte värmdes upp under ett ögonblick, medan tändstickans flämtande låga kämpade mot den starka vinden. Det var redan mörkt ute, och kylan fick honom att dra rocken tätare om sig.
På andra sidan gläntan rasslade trädens grenar mot varandra. Hösten hade slitit viljan att hålla sig fast, ur bladens kroppar, och en annsenlig massa fladdrade mållöst omkring i natten.
Han visste att hon var där lång innan hon visade sig. Ljudet av hennes stövlar och klirrande bälten plingade i hans skärpta öron.
"Godkväll Laferia", mumlade han och såg på medan röken drev bort med vinden.
Hon dök upp på den trånga stigen, med händerna nedkörda i de djupa fickorna. "Du hade något att säga mig?" Genmälde hon med ens.
"Självfallet - jag spenderar inte mer tid i fula människors lag än nödvändigt."
Hennes ögonbryn drogs samman av irritation, med Fenrin valde att ignorera det.
"Jag har säkrat pojken. Han är hemma igen."
"Har du placerat ut dina skyddsrunor?" Undrade hon.
"Vad tar du mig för?" Frågade han medan han gick lite närmare, och drog ännu ett bloss. "Om något hotar honom kommer jag att känna det på en gång."
Hon såg in bland träden, de ljusblå ögonen glimmade i månskenet. "Jag är djupt bekymrad... fienden är honom på spåren. De kände av hans närvaro på skolan - och förhoppningsvis är det, det enda spåret de har. Men om det inte är fallet... och deras syn är allt för perceptiv tar de snart reda på vart han bor, och de kommer att ta honom."
"Du får det att låta så odramatiskt", pikade han. "Jag delar din oro. Om de får tag i honom kommer de inte att vara nådiga. Du kan inte på allvar tro att de faktiskt kommer att låta honom leva?"
"Nej", svarade hon kort och mötte hans blick. "Det är därför jag vill fråga dig om du är ständigt vaksam?"
"Klart att jag är." Han kände irritationen bubbla upp. "Om han behöver mig."
"Vi litar på dig", hennes ögon delade nattens kyla.
Han flinade snett.
"Och vi håller dig ansvarig utifall att något skulle hända honom. Förstått?" Hennes röst lät det framgå att hon faktiskt stod över honom i rang.
Allvaret kom över honom likt en tidvattensvåg. "Ja. Jag förstår."
"Se till att du hämtat honom till oss inom den närmaste veckan."
"Han är inte redo för något sådant ännu... Han är bara en liten snorunge."
"Gör honom redo", svarade hon och vände honom sedan ryggen.
Med en suck såg han henne försvinnan in bland trädens vajande skuggor. Gör honom redo... Hur fan skulle han lyckas med det?

Kommentarer
Lika fängslande som föregångaren
Skrivet av: Eretadox(K)Har foto 2010-04-02 19:51

Shi(T33)Har foto

Information
Skapad:
2006-06-18 22:57
Besök:
2894
Poäng:
5,5 (2 röster)
Besökare:
Sahchu(T)
Carin(T)
gamlamannen(K73)
dimmuborgir683(T)
trannel(K)
ella(T)Har foto
HubbaBubba(T25)Har foto
Patrikpersson(K48)Har foto
Eretadox(K)Har foto
arne(K)Har foto
Vidrio-Roto(T)Har foto
FannyDanny(T24)
BDSM89(T)Har foto

COPYRIGHT © Lyriksidan 2019 - info@lyriksidan.se - Texter ägs av respektive författare