Dikter / Övriga

Dikt: Vandringen längs livets stig

Hon gick på den våta marken i skogen.
Månens sken visade vägen.
Stenarna på stigen vara hala och kala,
mossan som täckt dem var sedan länge borta.
Hon måste gå försiktigt för att inte halka,
och ramla ned i avgrunden.
Ett vidunderligt djup som berövat många livet.
Hon hörde isande skrik från forna dar,
hjärtskärande skrin från de som tagit steget.
Steget som berövat dem livet.

En gren knäcktes,
hördes nästan inte.
Men tillräckligt för att hon skulle vända sig om,
och se det som ingen människa sett förr.
Ett hjärtskärande skri,
sen var det borta.
Hon visste inte vad det varit.
Syner hemsökte henne långt senare,
när hon glömt den hemska vandringen genom skogen
och förträngt bilden av dödens gestalt.

Men hur kunde hon glömma,
hur kunde hon glömma synen av det ingen sett före henne?
Gick hon genom glömskans port?
Nej, så enkelt var det inte.
Hon kunde se det ingen annan kunde se,
hon kunde höra det ingen annan kunde höra,
hon kunde känna det ingen annan kunde känna
och hon kunde glömma det ingen annan skulle glömma.

Hon vandrade ensam på livets stig,
ensam utan någon aning om vart hon var på väg.
Ingen vägvisare,
inga instruktioner
om hur hon skulle bära sig åt.
Bara helt ensam,
med sina tankar.
Tankar som hon inte kunde styra,
tankar hon inte förstod.
Tankar ingen annan tänkte.
Hon var ensam.

Hon var ensam i skogen,
men inte på livets stig.
Hon var inte den enda,
den enda utvalda.
Det fanns en annan,
som vandrade ensam på livets stig.
En som såg, hörde, tänkte och
glömde som hon.
En som hon,
men ändå inte.

Han var annorlunda,
han visste vart han var på väg.
Han visste vad han skulle göra.
"Leta rätt på henne!"
Malde rösterna i hans inre,
som styrde hans steg.

Egentligen var han lika ovetande som hon,
han visste inget,
det var rösterna som styrde honom.
Rösterna som visste vad han skulle göra.
Rösterna som styrde honom,
de fick inte nå henne.
Någon måste förhindra att det skedde.
Någon måste stoppa honom.

Det var flickan som red genom skogen,
skogen vid livets stig som skulle stoppa honom.
Hindra honom från att göra,
det som var förutbestämmt.
Det som ingen kunde ändra på,
förutom hon,
hon som red genom skogen.

Kvinnan som vandrade på livets stig,
skulle bli räddad av flickan,
som red genom skogen.
Flickan som var utsedd,
till att rida genom skogen.

På en häst med gyllene man,
som flög över stockar och stenar.
En häst som ingen någonsinn kunnat föreställa sig.
En häst som aldrig skulle funnits,
inte om livets stig inte fanns.
Inte om rösterna i hans inre skulle tystnat,
om han skulle lyssnat på sin far.
Då skulle flickan inte rida genom skogen,
men så var fallet.

Flickan red genom skogen,
pojken hade trotsat sin far.
Tyckt att det var spännande,
att säga emot.
I det ögonblicket han sagt nej,
hade han inte varit någon pojke längre.
Pojken hade blivit man,
fadern hade inget att säga till om.

Pojken som blivit man,
följde rösterna i sitt inre.
Lämnade sitt hem,
sitt land,
sitt liv,
allt han hade,
och vandrade bort mot solen.
Bort från allt som kunnat rädda honom,
längs livets stig.

Det var försent att rädda honom.
Men kvinnan,
som gick stolt och ensam,
ståtlig,
på livets väg,
hon var inte förlorad.
Hon hade inte haft något val,

Det var hennes öde,
att vandra på livets stig.
Ensam,
utan att stöta på en levande själ.
Ensam till ljudet av skriken från avgrunden,
skriken från de som följt rösterna innom sig.
Men som inte lyckats,
som hade tagit steget.

Det fanns en,
som motstått frestelsen att kasta sig ut för stupet,
att flyga och känna luften strömma under sig,
innan han krossas mot marken.
Han vandrade nu på livets stig,
manad av rösterna.
Han skulle finna henne,
hon som vandrat på livets stig,
sedan begynnelsen.

Flickan red genom skogen,
hästen frustade och flåsade.
Den fick inte stanna,
det kunde vara försent.
Men hoppet fanns,
det fanns alltid där.
Fanns där hoppets flygande häst befann sig.
Flickans häst rådde över hoppet.
Flickan hoppades.

Han skyndade genom ensliga träsk,
mörka skogar,
över höga fjäll och breda forsar.
Allt för att finna henne,
och göra rösterna till viljes.
Allt för rösternas skull.

Hon anade att något var fel,
när kvisten bröts.
När hon såg,
det ingen annan skulle se.
Inte om flickan hann.
Flickan som red genom skogen,
hon hade avgörandet i sina händer,
fria tyglar att göra vad hon ville.

Han tänkte på sin barndom,
mor,
far,
gården och den lilla tjärnen.
Där han brukade bada sent på sommarkvällarna.
Den tiden var förbi,
rösterna hade övertagit hans liv.
Han var förlorad.
Om han...
om han bara kunde stänga öronen,
stänga ute det malande ljudet av rösterna.

Om flickan hann i tid,
skulle kvinnan fortsätta vandra,
vandra som om inget hade hänt.
Världen skulle fortsätta vara en trygg plats,
så länge ingen annan följde rösterna i sitt inre.

Hon red,
hon kände,
hon hörde,
hon hörde rösterna eka mellan tallarna.
Inte långt kvar,
snart skulle hon vara där.

Osäker på vad hon skulle göra då,
när hon kom fram.
Hon hade inte fått några instruktioner.
Det var bara rösterna,
som gav instruktioner till sin herre.

Han hörde kvistar brytas i skogen,
var det hon?
Han ville inte finna henne,
han ville inte hjälpa rösterna.
Något var förändrat,
han kände hoppet återvända,
hoppet som sedan länge övergivit honom.

Där var han,
hon hade hunnit.
Hoppet hade segrat än en gång.
Hon var glad att det var hoppets häst hon red.
"Finns det liv finns det hopp."
Och hon var i allra högsta grad levande.

Det var inte hon, kvinnan,
han kände lättnaden,
som att en stor sten lyfts från hans hjärta.
Han stirrade förundrad på flickan.
Hon var vacker.

Hon undrade vad hon skulle göra,
skulle hon döda honom.
Kasta honom utför stupet,
som i de gamla folksagor hon hört.
Om ritten på hoppets häst,
fallet,
som blev rösterna och deras herres död.
Men någonting var annorlunda.
Luften var inte fylld av mummlet,
mummlet som ekat mellan tallarna.

Lättnaden,
flickan,
det var någonting annat.
Tystnad,
en fridfull tystnad.
Rösterna hade tystnat.

Han satt bakom henne på hoppets häst,
flickan,
som ridit genom skogen för att döda honom.
Döda honom,
och rädda världen från den ondska,
den ondska som han så länge dyrkat,
hjälpt och levt för.
Den ondska som försvunnit,
genom ett mirakel.

Hon visste,
hon var ingen flicka längre,
hon förstod.
Det var kärlek vid första ögonkastet,
det var miraklet.

Hon hade sluppit göra det,
det hon fruktat,
hela den långa färden på hoppets häst.
"Kärleken vinner över allt!"

Kvinnan vandrar fortfarande på livets stig,
men denna gång ensam,
helt ensam,
på stigen.
Han går inte på stigen längre,
rösterna har tystnat.

Flickan rider fortfarande genom skogen,
men hon är inte ensam.
Hon har inte bråttom,
hon har allt en människa behöver.
Någon som älskar en.

Kommentarer
Kärlek och hat är fortfarande näre varandra - eller hur?
Skrivet av: gamlamannen(K72) 2006-11-15 23:13

Nida(T28)

Information
Skapad:
2006-09-05 20:30
Besök:
2404
Poäng:
6 (1 röst)
Besökare:
arne(K)Har foto
gamlamannen(K72)
Kel(T)
nasse(K54)Har foto

COPYRIGHT © Lyriksidan 2018 - info@lyriksidan.se - Texter ägs av respektive författare