Noveller / Övriga

Novell: Ren kärlek

Snön faller tungt i år. De e inte som förra vintern då staden knappt han få på sig sin snöskrud förrän det var dags för vårsolen att klä av den igen. I år är det annorlunda. Det är februari och inte ett tecken på vår har synts till, tänker jag när jag sakta vandrar hemåt från Elin en sen kväll. Skit med att jag inte tog med mig extra vantar. I fickan känner jag de dyblöta vantarna bli iskalla efter ett häftigt snöbollskrig med Elin. Hon hade envis tvingat mig att ha på hennes pappas fula mössa med. En gul ful mössa som det stod ”TB-AB” på. Någon förkortning som jag inte ens orkat fråga om vad det betydde. Jag hade totalvägrat, men hon tvingade mig. Du kan bli förkyld sa hon till mig med den där förståndiga rösten som bara hon kan. Jag hatar när hon använder den rösten. Det finns inga argument i världen någon kan använda för att sätta emot den rösten. Elin är förståndet själv tänker jag när jag blir stående vid rödljusen för att komma över gatan. Hon är typiskt en sån tjej som man kan älska och hata på samma gång. Ta bara den gången hon blev jätte kär i min klasskompis Adam. I flera månader tjatade hon om att få följa med hem till han och se en film. Och när hon väl fick så satt hon i soffan med sin nyinköpta tröja och håret uppsatt i en tofs helt tyst. Hon såg nästan rädd ut som att hon visste att säger hon fel nu så skiter sig allt. Bättre att inte säga någonting tänkte hon. Söta underbara Elin. Hon är den enda personen som vet, eller ja, en till. Än är allt hemligt. Vet vem mitt hjärta slår för. Vem som håller det i sin hand, värmer det och ser till att jag blir underbar. Vem jag är på väg hem till.
Grönt. Jag går över gatan och in i parken. Om några månader ska den fyllas med hundar som leker, ungdomar som spelar fotboll och nyförälskade par på filtar som viskar varma ord till varandra. Men än är den kall och mörk. Jag känner att jag ökat takten nu. Vill bara komma fram. Fram till han med de bruna ögonen och vars nacke jag kan ligga och sniffa i i timmar. Än är allt hemligt. Att just vi funnit varandra är ingen saga eller så. Det är inte heller en tillfällighet. Många tror jag målar upp sin kärlek på en stor vit duk med de mest underbaraste färgerna och allt ska helst skifta i ljuvligt rosa eller kärleks rött. Inte jag. Jag ser vår kärlek som ett bevis på att det finns någon för alla där ute. Det är bara att slå upp sina vackra ögon och se omkring. Ungefär som jag gjorde den gången i höstas då treorna på vår skola bestämde sig för att anordna ”midnattsbal”, och pratiskt taget tvingade oss tvåor att servera dem. Elin var självklart först med att ringa mig och fullkomligt överösa mig med en massa argument för varför vi var tvungna att ställa upp.
–Kom igen nu, Jag vet att Han ska vara där och om du inte går så kommer du aldrig få veta hur det egentligen ligger till mellan er, sa hon med den där kloka förståndiga rösten igen. Hon hade som vanligt rätt. Detta skulle bli en chans för mig att ta reda på vad han egentligen ville med mig.
Kvällen kom och jag stod i Elins rum och väntade på att hon skulle bli klar. Vi hade blivit tillbedda att ha på oss vit skjorta och svarta kostym byxor. Elins nyinköpta skjorta satt perfekt på henne medans min hängde slappt över min taniga kropp. Om jag ändå hade former som Elin tänkte jag snabbt, då skulle jag inte behöva se ut som 15.
–Du är jättefin tro mig, sa hon med ett leende. Kom ska jag fixa håret på dig. Du måste lova mig en sak bara. Hon böjde sig ner och satte sig på huk framför mig.
–Okej, svarade jag och visste att nu kommer ytterligare något klokt
–Lova mig att du vet vad du gör och att inte är rädd. De syns på dig så väl.

Med de orden i mitt huvud traskade vi iväg till gympasalen där middag skulle hållas, sjungandes på någon gammal 60-tals låt vi båda hört i en film någon gång.
Salen var redan fylld med halvfulla treor i smoking och aftonklänningar. Vi smet in bakvägen och in i skolans matsal som praktiskt låg i anslutning till gymnastiksalen. Han var den första jag såg. En 10 st hade anmält sig att servera och han var den första jag såg. Våra blickar möttes för att i en bråkdel av sekund fylla min kropp med hjärtslag och rysningar. Jag minns att jag log och han log tillbaka.
Middagen flöt på bra. Vin serverades och stämningen blev bättre och bättre efter varje kork som drogs upp. Jag hade precis hällt upp vin till skolans värsting nr ett som döm av min förvåning såg riktigt snäll ut, när Han gick förbi mig och snabbt stoppade en lapp i fickan på mig. Jag såg ner i fickan och på lappen som halvt stack fram och såg upp på han. Med ryggen gående mot mig gick han genom köksdörrarna och in i köket. Jag kände hur pulsen ökade i mig. Jag ställde ifrån mig vinflaskan och gick mot toaletterna. Väl inne drog jag upp lappen. Den luktade en blandning av parfym och cigarett.
”Jag måste få träffa dig. Möt mig utanför om 10 min / Marcus”
Jag reste mig upp. Mötte min spegelbild och såg precis de jag behövde se. Att de var nu eller aldrig. Ingen återvändo.
Jag sprang ut från toaletterna och med raska steg gick jag över dansgolvet.
Var ska du? Skrek Elin efter mig och jag var så exalterad att jag inte ens vände mig om för att skrika tillbaka.
Jag tog på mig jackan och gick ut. Där stod han, helt perfekt, med handen i ena fickan och cigaretten i den andra. Lite som den snygga huvudrolls innehavaren från 60-tals filmen.
Jag gick fram till han. Han log mot mig och där skulle vi kunnat avsluta kvällen. Redan där förstod jag vad han ville. Han gav mig ett kort hej och slängde ciggen på marken och krossade den som om den vore en insekt.
-Ska vi gå?
Utan ett ord gick vi bort från skolan. Båda två helt tysta som att vi förstod vad som var på väg att hända. Vi visste att efter denna kväll skulle ingenting vara sig lik. Jag vet att jag tänkte hela vägen genom den kalla parken och hem till han att detta kommer att förändra allt.

I hans vardagsrum luktade det rökelse och han. Jag kan än idag känna värmen som spred sig i mig där jag stod mitt i rummet. Han ställde sig framför mig, tittade in i mina ögon och sa:
–Snälla, var inte rädd. Jag e minns lika rädd som du så jag behöver någon som e modig åt mig nu.
Med de orden på hans läppar kysste jag han. Jag tror jag försvann för en stund. De nästan svartnade för ögonen av lycka och upphetsning.
Vi låg hela natten omkring varandra. Två kroppar som möts, blir ett med varandra utan att egentligen göra något speciellt. Jag minns att jag somnade i hans armar, trygg som ett barn.

När jag vaknade upp tidigt den morgonen var han inte där. Jag satte mig hastigt upp i sängen och kände paniken växa. Varför var han inte här? Ville han inte mer? Jag satte mig på sängkanten, skakande och rädd av känslan över att ha blottat mig helt. Så öppnade han dörren. Jag tittar upp och ser hans bara överkropp. Det fösta som slog mig var hur otroligt vacker han var. Sen sätter han sig bredvid mig.
-Vad e det? Är du ledsen?, frågar han
-Nej, svarar jag. Jag trodde du lämnat mig. Att du inte vill ha mig?
Sedan log han, tog min haka i hans hand och lyfte mitt huvud och sa:
–Jag vill dela allt med dig. Förstår du inte, sa han? Du är killen i mitt liv!

Han kysste mig i pannan och omfamnade mig. Jag var hel.

Jag e framme snart. De har slutat snöa nu och allt är vitklätt. Stan har blivit ren och fått oskuldens färg över sig. Snart e jag framme. Framme hos Han med de bruna ögonen och vars nacke jag ligga nära i timmar

Kommentarer
Låt inspirationen flöda ! Låt pennan glöda !
Skrivet av: Wulfsen(K) 2009-03-19 16:47
Jag måste bara säga att allt blir så perfekt när man få reda på att de är två killar som tycker om varandra. Den här novellen gillade jag. Mycket fint. :)
Skrivet av: Ågren(T) 2007-01-04 23:12

Information
Skapad:
2006-09-14 08:46
Besök:
2593
Poäng:
Ingen har röstat
Besökare:
lucky_angel92(T)
Ågren(T)
arne(K)Har foto
gamlamannen(K72)
dimmuborgir683(T)
painful(T27)
saeriaa(T26)Har foto
Endryone(T26)Har foto
trannel(K)
ericasvensson(T)Har foto
Wulfsen(K)
webmaster(K35)Har foto

COPYRIGHT © Lyriksidan 2018 - info@lyriksidan.se - Texter ägs av respektive författare