Noveller / Övriga

Novell: Varm choklad med vispad grädde, tror jag

Jag är trött på att alltid komma i tid. Eller egentligen så kanske jag inte är det, men jag har börjat tänka på det mer och mer. Det var han som sa det till mig första gången. Jag ska nog sluta komma i tid i alla fall, kanske ta en omväg till platsen som väntar. Han hade en likadan liten gubbe som styrde sina tankar, liksom min. Jag tror att det var den lilla röda som var trött på att jag alltid skulle passa tiden så jävla bra.
Inte den lilla vita som levde på tiden innan, då man kunde se oss som beviset på att olika kulturer kan förstå sig på varandra. Vi kunde synas hand i hand vid djurgårdshamnen oftast. När vi tillsammans levde utan tiden och min favorit var magnummandel, han brukade alltid ta Tiptop trots att den törstade ut honom.
Vi blev alltid tvungna att gå till kiosken igen för att köpa något att släcka törsten med, men så är det inte längre. Vädret är aldrig promenadvänligt, i alla fall inte för oss. Det gör ont. Varje dag så gör de ont, då jag känner att något saknas. Ibland önskar jag att jag inte var så jävla bra på att stressa och varenda liten gång bli klar i tid. Han som arbetade varje dag åtta timmar i sträck. Den tiden då jag aldrig trodde att han skulle bli min på riktigt så kunde jag gå fram och tillbaka utanför affären i timmar, glömma bort tiden men absolut inte slösa bort den. Varje dag såg jag de stora mörka lockiga håret, hans vita perfekta leende.
Varje söndagsmorgon gick vi ut tidigt tidigt. Jag tror att vi gjorde det varje söndag, jag minns inte riktigt. Det var så naturligt och avslappnat. När det låg en liten grå dimma över huvudstaden, då brukade vi passa på att börja dagen med en uppfriskande promenad. Den disiga luften och de där lilla fuktiga som låg i atmosfären var det härligaste han visste, brukade han säga till mig varje enstaka morgon. Det hände att jag sa det med lite tillgjord röst före honom vissa dagar.
Hans mörkbruna ögon blev alltid lika glada när jag visste något speciellt om honom. Som att han ville ha pannkakor till Torsdagsluncherna, helst med mjölk till och utan någon sylt. Möjligtvis björnbärssylt, annars inget. I början trodde jag att han aldrig tröttnade på pannkakorna, men efter ett tag så insåg jag att han egentligen ville gå ned till pizzerian på bottenvåningen och slänga i sig en fet calzone, istället för att ställa sig och blanda pannkakssmet. Men det var inget han sa.


Det finaste vi hade tillsammans var när han inte sa något och jag inte heller kände för att prata. Jag menar, då det var sådär alldeles tyst. Nästan för tyst. Sådär skrämmande tyst, så tyst att det ibland kändes som att vi verkligen inte hade något att säga varandra. Fast så var det inte, tror jag. Jag minns inte. Jag minns bara att efter varje läskiga men fantastiska tystnad, efter varje tyst minut, när det var som att någon hade gått bort så drack vi alltid varm choklad med vispad grädde.
Han kunde jämföra mig med chokladen, det hände att han berättade om mitt förra liv som varm choklad. Han drog alltid ut på slutklämmen, men den kom efter ett tag då han förklarade att skillnaden mellan riktig choklad och mig var att om jag satt i en kopp så skulle han låta mig stå framme tills jag kallande. Han menade att han skulle ha uppsikt över mig hela tiden, känna på koppen varannan sekund i längtan efter att få bära med mig överallt, vilket han skulle göra när jag hade kallnat. Jag minns att jag frågade varför inte på en gång? Varför skulle han vänta tills jag hade kallnat?
Det var i sådana tillfällen han brukade skratta eftersom att han kände att han hade lite makt, ”Koppen är för varm”. Brukade han vanligtvis dra till med. Jag kommer ihåg att jag lyssnade så väl och värderade varenda gång lika mycket då han drog sin historia om mig och chokladen. De kvällarna, då är jag glad över att jag kom i tid.
Jag är glad över att han la ned all sin lediga tid på oss två, eller kanske på mig.
Jag vet inte, jag minns inte riktigt.
Som när vi satt sida vid sida i det heta solljuset i kungsträdgården, då massor av olika fåglar cirkulerade runt i luften ovanför oss. Jag minns inte om det var han och jag som svalkade fötterna eller bara jag, men jag minns att jag viftade med mina små rödmålade tår. Mina rödmålade små tår som han brukade hjälpa till att måla.
Det gav mig alltid en sagolik känsla av lycka, när hans hand skakade som en obalanserad liten pojke. Han målade utanför och hela mina tår brukade vara röda.
Jag minns att jag aldrig brydde mig om att tvätta bort det röda som var en del av hans kärlek, och jag kommer ihåg de stunder då vi skrattade hysteriskt och fullt av glädje när penseln kittlade mina tår. Hans klumpiga jag som jag alltid fick glädjas åt. Kanske var det aldrig på riktigt. Jag vet inte. Hans bruna vackra och lite mystiska ögon log i alla fall när han såg mig, men jag minns inte om det var för att han blev glad på riktigt.
När kvinnan i högtalaren på tunnelbanan ropade ut Gärdet så brukade jag se han stå någonstans på perrongen med händerna i fickorna på sina alltid mörka jeans.
Jag är osäker på om han överhuvudtaget ägde några ljusa jeans. Dörrarna från tunnelbanan öppnades och jag gick ut, alltid lika ful efter att ha skyndat mig ner till tåget efter sistan lektionen i skolan som var idrott.


Han stod vid varje tillfälle med samma hållning och samma förväntansfulla ansiktsuttryck. Jackan var uppknäppt och mössan som jag hade stickat på syslöjden en gång i tiden hade han alltid på sig, men jag tog nästan jämt av den när jag såg honom på stationen. Trots att jag älskade att han hade min handgjorda gröna mössa på huvudet så ville jag i alla fall stryka mina fingrar genom hans tjocka fluffiga mörka hår, det påminde alltid lika mycket om bomull. Jag brukade fråga vad vi skulle hitta på i helgen. Jag inser nu att jag egentligen inte var ute efter något svar, utan jag ville nog bara höra att han verkligen hade planerat att vara med mig.
Hans varma armar som han la om mina axlar på samma sätt varje gång vi sågs tror jag var det bästa, men jag är inte säker.
När jag vaknade så försökte jag somna om igen.
Jag ville veta om han var allvarlig när han sa att han var trött på att jag alltid kom i tid. Jag? Var han trött på mig? Jag kan förstå om det var för att jag varje dag gick in i hans affär och låtsades vara intresserad av kläderna, men nu? Efter ett år? Så var han trött på mig? Jag fann inga ord, och nu förstår jag var folk menar med att få tunghäfta. För det var precis vad jag fick. Jag blev stum, rakt av. Jag fick en sån chock och visste inte hur jag skulle kontrollera min reaktion. Hela hans ansikte stirrade på mig med de orden sagda, och jag såg inte minsta tecken på något som helst ångrande eller beklagande. Jag såg inte ens hans ögon, för det var inte hans ögon.
Han skrämde mig, för första gången så blev han lite otäck i min syn. Jag vet inte.
Jag minns inte, men som sagt det måste ha varit hans röda gubbe och inte han själv.
Vi var så olika, och vi var så lika. Han och jag, på riktigt.
Omvägar? Jag har aldrig förstått varför man tar sådana, men jag tror att jag vet det nu. Kanske. För jag brukar ta omvägar, när jag är ute och tar en springrunda på 40 min och klockan envisas med att gå otroligt sakta, då använder jag mig av ett flertal omvägar. Men en speciell omväg som jag tar varje dag är den lilla pausen vid Hötorget varje eftermiddag, då jag går förbi hans affär.
Jag vill få en liten puls, ett litet enstaka hjärtslag i hans närhet, men han ser aldrig åt mitt håll. Jag vet inte om det gör något, jag vet inte varför jag vill se honom, men jag tror att det är för att jag vill följa hans kroppsspråk. Anteckna hur hans mungipor arbetar varje gång då han ler mot främmande människor. Lägga märke till varenda rörelse som hans händer eller armar utför. Iaktta hur han tar ett steg i taget för att komma fram, samla på alla hans små olika detaljer. För att sedan skydda varendaste liten sekund då jag såg honom, bevara hans väldetaljerade kroppsspråk i stora lådor med säkra lås som alla finns dolda i mina tankar. Jag tror att det är för att jag vill vara säker på att han finns, även i verkligheten. Vara säker på att han lever liksom. Jag brukar fundera över hans namn, undra vad han heter.
Och framförallt, fundera över vem han i affären egentligen är.

Kommentarer
- Kommentarer saknas

Ågren(T)

Information
Skapad:
2007-01-03 00:18
Besök:
1449
Poäng:
Ingen har röstat
Besökare:
RANDIGSTRUMPA(T)
N_Johansson_(T25)Har foto
sara_carita(T31)
gamlamannen(K72)
dimmuborgir683(T)
saeriaa(T26)Har foto
Servalusa(T)
bewiie(T27)Har foto
trannel(K)
Annis(T)

COPYRIGHT © Lyriksidan 2018 - info@lyriksidan.se - Texter ägs av respektive författare