Noveller / Nutid

Novell: till annie

Efter att ha klippt av sig allt håret lyfte hon långsamt på huvudet, och mötte sin blick i spegeln. Lampan kastade kusliga skuggor över ansiktet.
Hon drog med handen över hjässan och svalde hårt. Så hemsk hon såg ut! Spretande hårtufsar här och där, på vissa ställen var hon nästan flintis. Det var inte vackert att se.
Men det funkade inte att ha kvar hårrufset.
Hon hade gjort sitt bästa med resten av ansiktet. Tvättat bort allt. Läpparna såg tunna ut utan det mörka läppstiftet hon alltid hade haft. Näsan var spetsig och smal, men den kunde hon inte göra något åt. Ögonen utan det tjocka lagret mascara kändes obehagligt nakna och stora. Under ögonen var huden blå och lila i tjocka streck, hon petade på dem. Nej, det måste hon göra något åt!
Hon öppnade badrumsskåpsdörren och rafsade runt bland prylarna. Kladdade med en gammal foundation under ögonen och gnuggade försiktigt ut. Hon kunde ju inte se ut som hon hade rymt från mentalsjukhuset.
Med munkjackans luva över det lilla som var kvar av kalufsen såg hon nästan normal ut. Inte utstickande i alla fall.
Nu skulle ingen skulle känna igen henne.

Jean satte sig tillrätta i första bästa tågsäte en kvart innan avgång. Bort nu, bort allting. Utanför var det halvmörkt. En ung man stod böjd över något, hon försökte lista ut vad. Måste hålla tankarna borta från annat. Måste bli ny.
Det är svårt att lämna sig själv bakom sig. Att lämna något bakom sig.
Katja.
Ett blygt leende, ögonen nästan grå, håret färgat svart. Finnarna som dök upp här och där i det bleka ansiktet, de stora utstickande öronen med små silverringar.
Hörde till det förflutna. Måste bort.
Hon försökte tränga undan bilden, försökte koncentrera sig på att lyssna på tystnaden istället. Ljuden i vagnen det svaga surrandet av elektricitet, prasslet av tidningar, en man som harklade sig.
Hon var trött, lutade sig bakåt, blundade och försökte stänga av sig själv. Fem sekunder senare slog hon upp ögonen igen.
Nej. Hon reste sig hastigt, och skyndade sig genom vagnen samtidigt som tåget började rulla iväg. Toaletten var ledig, gud ske lov. Hon smällde igen dörren och låste. Fick syn på sig själv i spegeln. Tittade bort. Det var trångt och golvet var blött.
Lutad mot väggen. Tåget gungade. Allting gungade. Hon låste upp dörren och vinglade ut, tillbaka till sitt säte. Hon tog stora steg, kom fram och kastade sig ner i sätet.
Aj. Hon satt på något. Något liten kantigt under skinkan. Jean reste sig halvt och trevade med handen på sätet. fick tag i något, plockade fram det och satte sig ner igen. Det var en liten plåtask, fyrkantig och metallfärgad. Hon höll den i handen, tryckte fingrarna runt den så det gjorde lite ont. Sen öppnade hon den försiktigt. Den var tom. Jean blev besviken. Det var ingenting alls i den. Hon satte på locket igen och lade den på sätet bredvid.
Där hängde en jacka såg hon nu, en mörkblå i manchester. Den hade inte hängt där innan. Hon var ju nästan ensam i vagnen. En gubbe några säten bort var den enda hon registrerat än så länge. Kanske var det fler, men hon trodde inte det. Det var så tyst i vagnen.
Det var nu helt svart utanför fönstret. Hon lutade huvudet mot det, rutan var iskall mot pannan. Blunda och önska, tänkte hon. Och gjorde så.





”Ursäkta”.
Världen återvände. Som en tung låda med skrot som hälldes ut i huvudet. Hon hade ont. I huvudet. Ljuset skar otrevligt i ögonen, och hon kunde inte se.
”Förlåt”
Jean blinkade snabbt bort sömnen och ansträngde sig för att se vem det var.
Mannen som stod framför henne hade lockigt brunt hår och väldigt stora ögon. Han tittade rakt på henne och en sekund tittade hon tillbaka, rakt på honom. Sen drog hon efter andan, började böka runt i sätet och reste sig. Kroppen var trög och benen svaga.
”Sitter… sitter du här eller?”
Munnen kändes klibbig när hon öppnade den, och det smakade ruttet. hon andades med näsan och kliade sig i hårbotten. Luvan åkte av.
Mannens ögon blev om möjligt ännu större.
”Men… Vänta lite. Du kunde ju… sitta kvar. Jag menar, jag får ju plats ändå”
Mannen log fånigt och nickade åt sätet bredvid. Där plåtasken låg. Jean satte sig ner med en suck. Kunde inte människan klämt ur sig det tidigare? Han hade faktiskt väckt henne, bara för att sätta sig i sätet bredvid. Bara för att stå och glo på hennes frisyr. Bara för att förstöra för henne. Jean kände sig grinig, hon ville helst explodera och försvinna. Det regnade ute.

Kommentarer
Jag gillar sättet du skriver på !
Skrivet av: Cogitoergosum(T30)Har foto 2007-09-16 21:02

Information
Skapad:
2007-01-26 13:34
Besök:
2735
Poäng:
Ingen har röstat
Besökare:
InteJag(T32)Har foto
N_Johansson_(T28)Har foto
dimmuborgir683(T)
Essay(T)Har foto
Cogitoergosum(T30)Har foto
arne(K)Har foto
trannel(K)
Solfari(K74)Har foto
Ale(T49)

COPYRIGHT © Lyriksidan 2021 - info@lyriksidan.se - Texter ägs av respektive författare