Dikter / Övriga

Dikt: Min vän

Det finns många människor men ingen är som du
Du gav mig allt du kunde fast jag förstod det inte då
Du var min ängel, du skyddade mig när det var mörkt och kallt
Du torkade mina tårar när jag grät, och höll min hand

Jag satt på dina axlar i gryningens varma guld
När månens ljus kröp fram, då höll du mig, i din varma famn
När du log blev nattens himmel röd och snön som föll blev kärlek, i form av glöd.
Hur rik jag än må bli blir jag aldrig rikare än när jag hade dig

När du lämnade mig, min vän, var det jag som höll din hand, och torkade din sista tår
Din hand blev kall, när jag följde dig in, i lyckans land
Dina läppar blev blå, och ditt hjärta slutade att slå
Jag fällde en tår, och för första gången fick jag torka bort den själv

Det finns en plats bland gran och tall där vi ofta gick, när du var här
När dagen blev till natt, då var jag där, jag låg i gräset under ett blommande ensamt äppelträd
Det var då jag såg, på nattens diamantklädda tak, en stjärna som var ny
Det var en stjärna olik alla andra, större, starkare, som en boll av glöd
Då förstod jag, att den stjärnan det var du
Och så länge jag lever, kommer den stjärnan att leda mig, vart jag än vill

Kommentarer
På något sätt finns de kvar.
Skrivet av: Mona(T59)Donerande medlemHar foto 2005-02-17 23:09
fin och känslosam dikt
Skrivet av: arne(K)Har foto 2005-02-17 15:09

Information
Skapad:
2003-01-05
Besök:
6546
Poäng:
4 (2 röster)
Besökare:
arne(K)Har foto
Cogito(T)
Amanda(T)

COPYRIGHT © Lyriksidan 2019 - info@lyriksidan.se - Texter ägs av respektive författare