Noveller / Verklighetsbaserat

Novell: Barnasinne

Det är som om jag såg gulnade fotografier framför mig. Men de får liv, när jag anstränger minnet - då blir det i stället som när man vevade gamla filmer.

Klädseln. Det var omöjligt att få rätt distinktion på pojkarnas klädsel. Om de gick i för korta långbyxor eller för långa kortbyxor...
Och hästarna som klapprade fram mitt i gatan. Jag minns att jag förvånade mig över att hästarna utförde sina behov var som helst. Jag trodde länge att det egentligen fanns något slags dass också för hästar, fast de hästar jag såg var slarviga och ouppfostrade.
Gatorna och torgen var belagda med kullriga stenar. Som grå fastlagsbullar såg de ut. Det var svårt att springa på dem. Jag snavade ofta och föll och fick sår på knäna.
Hamnen och järnvägsstationen var jag mycket intresserad av. Det gick räls från järnvägsstationen till hamnen. Där vankade jag omkring, oftast klädd i sjömanskostym och ribbade strumpor, som var fästade i livstycke med strumpeband. Balanserade på en räl, eller klev på syllarna och förbjöd mig själv att kliva mellan dem.
Det imponerande svarta ångloket med grönt lackmönster. Röksuckarna. Visslan. Gnisslet.
Och propsbåtarna vid kajen i hamnen. Lyftvajern som en snara runt en bunt renbarkade stockar. Med händerna på ryggen stod jag hellre kvar och kissade på mig, än jag lämnade "nöjesplatsen" när nöden klämde.
Den atmosfären var min barnromantik:
att känna lukten av tjära från båtarna blandas med doften av kåda och stillastående sötvatten. Och så gubbarnas mustiga språk. Svordomarna gick som på ett snöre från mun till mun. Jag njöt. Det var en slags smörjelse för en pastorsson, som inte ens fick följa med klassen på skolfilmsföreställningar i Hantverksföreningens lokal. Filmer som visade hur man tillverkade papper och hur man behandlade mjölken på mejerierna. Hur samhället fungerade. Det kostade tjugofem öre. Men det var inte därför, sa far. Det var synd!
De andra grabbarna kallade mig sällan vid mitt rätta namn. "Jesusknäpparn" eller "Anden" kallade man mig. Och jag gick bokstavligen i en motvind av laddade knytnävar och vinande handflator. På rasterna tryckte de värsta antagonisterna ner mitt ansikte i gruset och uppmanade mig att slicka. Jag rev sönder läpparna och tänderna gnisslade och knastrade mot stenarna. En gång tryckte de ner mitt huvud i det höga gräset vid skolgårdsstaketet och lovade mig tio öre om jag tuggade gräs och bölade som en ko. Jag tuggade för att jag inte kom undan, inte för någon tioörings skull, någon sån skulle jag ändå inte få. Och böla var inte svårt med tanke på situationen, men inte lät det väl som en ko.
Lärarna som gick vakt på skolgården måste ha hört åskådarjublet, mina protester i falsett och min gråt. Men de trodde nog inte att det var allvar. Barn har ju så underliga lekar för sig ibland.
Hur underligt det än verkar, så kunde jag njuta av plågandet också. Det var min cirkuskonst. Allt för publiken. Kanske stod någon i bakgrunden och tyckte synd om mig.
En gång lyckades tre plågoandar välta mig på mage i en pissoar. När tungan snuddade vid det tjärade golvet, kräktes jag. Skinnet av gammal ingrodd urin, gulröd och stinkande, och skummande färska pölar, blev för mycket. När jag spydde hade de fått utdelning. Då var de nöjda och gick sin väg.
Jag gick flitigt i söndagsskolan och fick många guldstjärnor i det lilla häftet. De klistrades in under minnesversen tillsammans med bibelbilder i flerfärgstryck. "Jesus älskar alla barnen" sjöng vi och jag överröstade alla. Jag var både mammas och Guds barn. Så länge den kombinationen höll fanns det styrka i den.
- Jag hade mina aggressionsklumpar, men de gav bara småknotter ifrån sig. "Fy sjutton! Fy sjutton!" var det aggressivaste jag vågade. Gud kunde höra mig. Jag trodde länge att samvetet var kroppens viktigaste organ. Man talade ju så ofta om samvetet i min miljö: i hemmet, i kyrkan och även i skolan.
- Det var en slags kompensation att höra hamngubbarna svära, utan att man behövde annat än andas i samma takt. Hålla med inom sig. Jag smög nära för att plocka till mig deras ord. Liksom stoppa dem i fickan. Det var samma inspirerande känsla som jag hade, när jag ätit stulna gräddkolor. Kissnödig av nervositet. Men nöjd på ett aggressivt sätt. Triumfen hoppade jämfota på samvetet, vilket i och för sig gjorde ont, särskilt efteråt, som träningsvärk.
- Jag antar att jag redan då hade masochistiska drag i min karaktär.
Varje kväll blev jag inpenslad med bibelspråk och jag blev alldeles blöt i öronen av alla tåriga böner.
- Det fanns de som kallade mig "Flitiga Lisa" också. Det var både genant och smickrande. Skolarbetet var för det mesta min styrka. Det var där jag slog tillbaka.
Vid årsavslutningarna delade man ut flitpremier. På ett bord framför koret i stadskyrkan låg en försvarlig mängd böcker på examensdagen. "Robinson Kruse". Den boken kommer jag aldrig att glömma. Min första premiebok.
Fröken var ombytlig. Tidvis var jag hennes favorit och tidvis kallade hon mig sötsurt "mammas lilla gullgris".
Det beröm jag minns bäst är när jag hade målat ett barn, som satt i gräs omgiven av maskrosor. I vattenfärg. Den målningen har jag kvar i en minnesbox.
En gång lussade vi för fröken. Jag var stjärngosse. Vi samlades på mejeriet innan. Mejeriföreståndaren hade en dotter i samma klass. Hon kissade ofta på sig under lektionerna. Vi turades om att vara klassvakt. Ibland fick jag torka upp. Det tänkte jag på, när jag stod bredvid henne på sängkammargolvet hemma hos fröken och jag tyckte att det luktade kiss mitt i kaffe- och pepparkaksdoften.

Ett barndomsminne

Kommentarer
Bra och intressant skrivet endel sorgligt också
Skrivet av: arne(K)Har foto 2008-02-20 22:56

trannel(K)

Information
Skapad:
2008-02-20 18:39
Besök:
3564
Poäng:
6 (1 röst)
Besökare:
arne(K)Har foto
HubbaBubba(T26)Har foto
gamlamannen(K74)
Korken(T)
BDSM89(T)Har foto

COPYRIGHT © Lyriksidan 2021 - info@lyriksidan.se - Texter ägs av respektive författare