Dikter / Kärleksdikter

Dikt: Jag seglade i mörker

Jag seglade fram

på tunga, mörka vatten,

i tystnad, stilla och uppgivet

alla drömmar

alla förhoppningar

hade drunknat i vågorna

allt var förlorat

det sista hoppet

den sista tron

och mörket låg tungt och kompakt

som om solen aldrig mer skulle orka skina

och dimman var så tät

jag kan inte se

jag glider ut mot det stora fallet

vippar, balanserar på avgrundens rand

Låt mig falla

för jag orkar inte mer

Då skingras plötsligt molnen

mörkret ger vika och genom dimmor ser jag

en eld, en fackla lysa

och ljuset blir så bländande och starkt

skrämmande

för det är Gud som har sänt sin bästa ängel

för att fånga båten i sin hand

och tryggt dra den i land

jag vågar älska

Kommentarer
Mystisk fast ändå förståelig
Skrivet av: bewiie(T28)Har foto 2008-06-23 14:59
Vacker dikt !
Skrivet av: arne(K)Har foto 2008-06-16 18:27

Mona(T59)Donerande medlemHar foto

Information
Skapad:
2008-06-15 18:34
Besök:
3000
Poäng:
6 (2 röster)
Besökare:
dunboll(T30)
arne(K)Har foto
naima-s(T)Har foto
bewiie(T28)Har foto
Oscar(K)
HubbaBubba(T25)Har foto

COPYRIGHT © Lyriksidan 2019 - info@lyriksidan.se - Texter ägs av respektive författare