Noveller / Fantasy

Novell: Älskad Fiende

Beskrivning: En episk fight mellan gott och ont där bådas viljor slås samman i en dramatisk och förödande kamp! Ja, och sedan hade vi visst lite gaytwists också.
Till Liv, lillasyster och yaoiälskare.


Gräset, knappt vissnat, glittrade av frost. Himlen var midnattsblå intill svärta en enstaka stjärnglimt det enda avbrottet i dess mörker. Ännu en gång slogs svärdsbladen mot varandra. Skar, gnistrande - skrek.
En av kombatanterna log vid sammanslagningen. Kirika kunde känna det. Adrenalinet som pulserade genom ådrorna, den rusiga känslan av att stå öga mot öga med Döden. Att kämpa för varje andetag man tog, att leva just i utkanten av Livets rike. Han mötte blicken hos sin fiende och visste att han kände likadant. Visste att Demonen var lika medveten om skönheten i deras strider som han själv var - kunde se det i den andres skrattande, röda ögon.
Sedan när hade de slagits mot varandra? Sedan alltid. Sedan deras födsel, sedan deras förutbestämda öde. Sedan Kirika kom till världen med Änglarnas symbol i pannan och Jashael visade upp sitt mörka märke. De var prinsar, ättlingar av det kungliga blodet - motsatser till varandra och representanter för två sidor i det Heliga Kriget. Kirika greps plötsligt av en vansinnig lust att skratta samtidigt som hans motståndares svärdspets skar ett rött märke över hans kind. Jashael måste ha känt av hans löje, för han log plötsligt - drog ut de läpparna inunder rustningshjälmen till ett tyst erkännande.
Kirika, Änglaprinsen, ignorerade det. Sköt den sjungande glädjen åt sidan och lät de blå ögonen hårdna. Grep hårdare om svärdsfästet och störtade framåt. Demonen hade lyckats få in en träff, hade tagit sig förbi hans gard. Det brusade av vinstbegär och revansch inom honom då han stötte till med spetsen av runsvärdet mot den andre. Han tänkte inte se till att det hände igen.
Med ens överröstade det ärftliga hatet allt vad stridslycka hette och allt han såg framför sig, allt han önskade sig, var demonens döda kropp liggandes vid sina fötter.

Då han återvände till lägret var han blodig och smutsig, urlakad på kraft och kampvilja. Hans soldater gick bredvid honom, hälften av dem bärandes på sina dräpta kamrater. Han ignorerade sin generals frågor om vad som hade skett och gick genast till sitt privata tält. Där hade tjänarna redan tänt lyktor vid ljudet av hans ankomst och ett hett bad väntade på honom. Axelskydd och bröstplåt drogs av, liksom den blå-vita klädnaden - nu trasig och söndrad. Hans bleka, seniga kropp - slät och fri från ärr på grund av änglarnas förmåga att läka omedelbart - kom snart till synes och det var med en suck av lättnad som han sjönk ned i det varma vattnet. Badoljorna utförde under på hans spända muskler, fick honom att slappna av och hänge sig fullkomligt åt njutningen som värmen innebar. Han påminde sig själv om att vara tacksam. Här, i det iskalla norden, var det ovanligt att kunna åtnjuta lyxen av varmvatten, och han misstänkte att det endast var hans kungliga rang som förlänade honom den.
Blicken gick till taket till tältet - dess buktande duk inte längre lika vit som den hade varit då han och hans armé satt ut i sitt heliga uppsåt att besegra Demonherren och hans anhang.
Det hade gått tio år. Tio, långa år där båda sidor hade försvarat en osynlig gräns. Där segrarna aldrig hade överglänst förlusterna och där de två odödliga arméerna bara hade stått och kämpat om samma jordsplätt utan att komma någonstans. Han visste att bataljerna, räderna, inte betydde någonting. Visste att det var på honom, ingen annan, som Segern skulle tillfalla. För det var först då Prinsen föll som de övriga skulle göra detsamma - det var först då Jashael förintades som hans demonhorder skulle kunna förgöras.
Denna afton hade han inte lyckats. Denna afton hade de ännu en gång slagits hela natten utan att komma till en avgöring, utan att vinna annat än småsår och blodsdroppar från varandra. Det var precis som arméerna som inte gjorde annat än tärde varandra på enstaka mannar. Små förluster, små vinster - bådadera ingenting som spelade någon roll.
Tio år.
Tankarna gick till hemlandet, Asharaka. Han undrade över hur hans lillebror såg ut, vad han hette och hur mycket han hade växt. Då Kirika lämande dem hade han varit nyfödd och namnlös, och för allt han visste så var han det fortfarande. Han undrade över sin fru, Eris. Hon den vackra och sköra som han hade blivit manad att gifta sig med under faderns order - hon som brukade komma till honom med nyplockade körsbär då han satt i studierummet och skrev av sina evinnerliga profetsior. Hon måste ha funnit sig en annan vid det här laget, måste ha tagit sig en älskare i sin mans frånvaro. Han klandrade henne inte. Det hade aldrig funnits någon kärlek dem emellan annan än den mellan två syskon - två personer som blivit ihoptvingade och som av nöden fattat ett tyckte för varandra. Deras enda son skulle förbli ensambarn sedan bröllopsnatten hade de aldrig delat säng.
Sonen... Eras. Han hade hört om honom. Hade hört om hans plundringståg i väst, om hur han förgörde Demonkaravaner och ledde sitt numera ökända sällskap Keras'Tai mot seger efter seger.
Ett kort skratt undslapp änglaprinsen, fick badvattnet att skifta oroligt.
"Han har lyckats bättre än vad hans far har gjort."
Orden uttalades till ingentinget, och tillika besvarades de med detsamma. Han suckade och reste sig upp, drog frånvarande handen genom det vita håret. Handen sträckte sig efter handduken som lagts fram. Det var ingen mening med att bekymra sig över de där hemma. Han måste fokusera. Imorgon så hade han ännu en strid att utkämpa, och den här gången tänkte han vinna.

Jashael väntade på honom i gläntan då han anlände.
De hade båda tröttnat på överraskningsanfall och bakhåll, och så småningom så hade de kommit till en slags tyst överenskommelse. Efter att ha återvänt till gläntan mer än en gång hade det blivit deras privata slagfält - sällan bestänkt med annat än enstaka blodflöden och än färre med kroppar.
Det var bättre såhär. Då var det bara de två. Följen hade de, ja, naturligtvis - män menade att bevittna det som skedde, män som var där för att bära hem de enstaka offer som alltid utkrävdes för att striden skulle kunna ta sin början.
Det var nästan som en ritual.
Kirika satte av sin vita häst, hörde den nyfallna snön knarra under kängorna. Blicken for ut över gläntan av ren vana varpå den landade på hans motståndare. Ikväll hade han ingen rustning och inget svärd utan var endast iklädd en lång klädnad i det sedvanliga röda och svarta. Det mörka håret var utsläppt och släpade i marken, ögonens mörkröda irisar glittrade utmanande mot honom från det vita ansiktet. Gentemot snötäcket så tedde sig demonen närmast som en del av natten självt en skarp kontrast gentemot de ljusa iskristallerna - en skapelse menad att förgöra honom, Kirika - Ljuset bärare.
Spjutet som den andre bar föll plötsligt ned och dess spets pekade mot honom. Kirika nickade bara kort och drog svärdet från sin skida. Själv var han alltid densamma, bar alltid hederns silverustning och änglarnas blå band. Det ljusa håret var satt i en lång svans, menat att hålla det ur vägen, och runsvärdet började skina med en dov glöd då han uttalade dess kallelse.
De två första stegen togs. De backade, cirkulerade kring varandra, och slog därefter till. Soldaterna som betraktade dem stod alldeles tysta - som fanns inte utrymme för tal eller meningsutbyten. Ljudet av steg i snön, av Jashaels spjut som sjöng var gång det slog emot hans bröstplatta - det blev en melodi. Kirika följde med lätthet med i dess taktbyten. Varför skulle han inte göra det? Detta var vad han hade gjort ända sedan han var femton, ända sedan han började jaga sin demonprins för första gången.
För ja, det var vad han var. Hans demonprins. Ingen annans. Jashael var hans att döda, hans att förgöra - liksom Kirika var demonens. De skulle inte dräpas av någon annan. Det var ingenting som någon utav dem sagt högt - det var helt enkelt så det var.
De tillhörde... varandra.
Deras vapen slog i varandra och hans svärd gled längsmed spjutets sida - fick deras ansikten att hamna blotta tummen ifrån varandra. Kirika mötte den andres ögon, svarta i skumrasket, med upphöjt lugn - försökte dölja det vildsinta slagen av sitt hjärta, den välkända berusningen.
"Ni är svag på vänstra sidan, Änglaprins." Demonen talade till honom. Rösten var familjär, låg och dov. Han mindes fortfarande sin förvåning första gången Jashael tilltalade honom, kom ihåg sin naiva fördom om att demoners röster måste vara hesa och raspiga. Så var inte fallet med prinsens - den var närmast melodisk.
"Och ni är svag på högra." Blev hans svar, knappt mer än en viskning.
"Det är Er förtjänst." Jashael syftade på gårdagens batalj, då Kirika lyckats få in en stöt mot den andres sida. Den blonde skrattade tyst, varpå de bröt isär och han blev alldeles för upptagen med att blockera ett svekfullt slag gentemot just vänstern för att kunna säga mer. Det var så han spelade, demonprinsen. Gäckande och förvillande, svårfångat och ogreppbart - men aldrig utan ett motiv bakom varje handling, varje ord.
Han undrade om Jashael uppförde sig på samma vis som person?
Funderingar såväl som tidigare triumfer rann dock snart bort, lämnade hans sinne blankt och slätt. Fick musklerna att reagera snabbare, reflexerna att ta upp tempot och deras dans att bli allt vildsintare. Snart fanns där ingen tid för ord längre och ännu en gång kände Kirika av glädjesången inom sig.
Det var en ren viljeanstränging att förmå den till att omvandlas till en vilja att döda.

"Ers höghet! Ers höghet! Bud från Palatset!"
Kirika såg upp från papprena som låg utbredda inför honom, glad över avbrottet. 'En ängels tålamod' brukade man säga, men ibland fruktade han att detta var ett uttryck som inte innefattade honom själv. Om det fanns någonting han avskydde som pesten så var det att sitta och skriva under alla dokument som hans sekreterare tenderade till att belägga honom med. Hade det hela handlat om att bara skriva ned en snofsig signatur, så hade han kunnat stå ut med det - men som det var så skulle han också läsa igenom varenda förfrågan, varenda rapport. Dödande tråkigt.
Fjäderpennan lades åt sidan och han reste sig upp en aning i stolen för att ta emot det tunga kuvert som budbäraren räckte honom. Han satte sig ned igen och väntade tills ynglingen ifråga försvunnit ut och tältfliken fallit tillbaka efter honom innan han sprättade upp det kungliga sigillet med brevkniven. Han förväntade sig några rader från hustrun - hon hade tagit det som vana att börja skriva till honom men han misstänkte att hon anlitade en skrivmästare för att göra det åt henne - men fann att de nogrannt nedplitade rader han väntat sig inte fanns där. Istället var det ett nästan tomt ark han vek upp med endast ett fåtal ord nedskrivna i tungt, mörkblått bläck.
\'Ers Kungliga Majestät Kung Yaraman av Änglasläktet avled igårvkäll vid Gryningen. Han föll efter tre pilar i bröstet, fem svärdshugg mot sidan och en Kallelse av den Mörka Konungen. Vi framför vår Sorg.\'
Kirika var tvungen att lägga ifrån sig brevet och gripa sig om handleden för att inte börja skaka.
//Far!//

Då natten föll så utdelade han svärdshugg med demonen igen. Han väntade aldrig på sin utmaning, satt bara av hästen och gick till attack. För varje gång deras vapen slog samma satte han än mer tyngd bakom det, för varje gång han var nära den andres ansikte kunde han inte låta bli att önska honom död. Vrede och hat och äckel sjöd inom honom. Det var ett brinnande inferno som knappt lämnade rum nog för tankar, som fick hans syn att smalna och ett enda mål att förbli. Jashael. Demonen.
Han skulle dö ikväll.
Den andre verkade tagen av förvåning, parerade med knappt nöd ängelns intensiva attacker och lyckades bara få sig ett stort nog uppehåll för att statuera:
"Ni är upprörd."
Kirika hejdade sig för några sekunder och tog ett par steg bakåt. Jashael gjorde detsamma och för en tid betraktade de bara varandra från varsin ände av gläntan. Han blängde ursinnigt på den svarthårige. På den smutsige sonen till hans faders mördare, på det förbannade avskum till mörkeryngel som han var dag, var kväll, var svuren till att kämpa mot. Och så hade han nonchalansen...!
"Hejda er tunga, besmittade demonyngel, innan jag befriar er ruttnande gomme från den." Förolämpningen uttalades med iskallt lugn men de blå ögonen brann ursinnigt.
"Änglaprins, ni talar som en vettvilling." Svarade Jashael stilla. "Vad har skett?"
"Intet har skett. Ni är min fiende. Ni skall dräpas."
Han sade ingenting mer. Samtal, ord, meningar... allting var så meningslöst. Hans far var död och allt för att han inte hade lyckats, för att han inte hade nedgjort den förhatliga demonen i tid.
Men inte ikväll. Ikväll skulle han dö, så att inga fler fick lida för hans oförmåga och misslyckande.
Han svingade svärdet en gång, lät spetsen glida längsmed isen som lagt sig över deras stridsmark. Den gjorde det förrädiskt att slåss och de hade bådat undvikit den, men nu steg Kirika ut på den hala spegeln och gick med stadig, säker gång mot sin nemesis. Den andre inväntade honom, och då han nådde fram lockades de båda ut på isens glatta yta. Dansen kom ur takt och deras slag blev allt mer desperata. Då Kirika lyckades fläka upp den andres bröstkorg så kände han av en bitter smak av hämndbegär i munhålan. Han ville se mer. Ville förmå allt blod att tappas från demonens ådror - ville få snö och is att bli rosenröda under den andres smärta.
Men det var redan försent. Gryningen hade anlänt och solen hade stigit över trädtopparna. Deras strid var över, och det fanns ingenting han kunde göra för att förlänga den. Sådan var De Äldres Lagar, och han var endast en i en linje av tusentals ättlingar till Änglakonungen som försökte besegra det omätbara mörkret. Han vände tvärt om och lämnade gläntan utan att besvära sig med att stiga upp på hästen eller hölstra sitt svärd.
Då han lade sig till vila den kvällen så fick han kväljningar av de rabida känslostormar som härjade hans inre.

Två nätter till förflöt. Han fortsatte att kämpa med förnyad styrka mot sin motståndare, och med tiden upphörde all konversation, all kontakt, fullständigt. Numera började deras kamp så snart de fick syn på varandra och fortsatte utan uppehåll tills dess att solens strålar avbröt dem. Han kunde se sin frustration speglas i Jashaels ansikte, kunde känna otåligheten vibrera just inunder den andres hud på samma vis som den vibrerade under hans. Men han såg också en fråga. En fråga om Varför de hade ändrat sin meldoi, och undran över Vad som hade förmått denna förändring till att ta sitt fäste. Men samtidigt kunde han inte tro på att prinsen inte kände till Demonkonungens seger, kunde inte tänka sig att han inte ännu fått bud om det. Och som så var fallet... så hade han ingen skyldighet till att förklara sitt beteende.
En tidig morgon då han var i full färd med att instruera de nyrekryter som hade anlänt till lägret föregående kväll, fångade något slags tumult hans intresse. Det var i västra delen av deras bas, tydligen hade någon brutit igenom barrikaderna och hans soldater gjorde sitt bästa för att förhindra denne vidare tillträde. Han beodrade en av sina befäl att ta över instruktionerna till rekryterna och banade sin väg mot vad som än orsakade denna störning.
Det han fann var en kvinna med långt, eldrött hår som med en magikers lätthet förhindrade varje försök att komma åt henne. Kirika gissade att besvärjarna inte hade anlänt ännu på grund av att de var upptagna med att förstärka runorna på södra regementets vapen och att det var därför som ingen hade tagit sig fram till henne ännu. Hon stod omsluten av en glittrande, skimrande bubbla som inte tillät någon att komma henne nära och på hennes handled kunde han se demonmärket inbränt. Det som slog honom var dock inte att hon var en demon, utan att hon inte gjorde några försök till att röra sig -att tränga längre in. Hon bara stod där, som väntade hon på något, och så snart hon fick syn på honom själv log hon stilla.
"Ers höghet!" Ropade hon, ignorant inför de män som försökte tränga igenom hennes barriär.
"Har ni något ärende med mig, besvärjerska?" Frågade han vaksamt och hejdade med en gest sina mannar, fick dem att upphöra med sina menlösa attacker.
"Sannerligen, om jag sökte någon annan skulle jag knappast göra mig omaket att väcka en sådan uppståndelse, skulle jag?" Hon pratade med en brytning han kände igen - det var det svarta språkets flytande stavelser som tog sig uttryck i det vardagliga talet, fick det att bli mer sjungande och jämt.
"Om så är fallet så ber jag er att tala rent ut om det som ni önskar med mig, för risken finns att jag inte förmår hålla tillbaka de mina mycket längre till." Påpekade han och gick fram till henne, stannade på en armlängds avstånd.
"Om ni så önskar, ers Höget." På något vis fick hon titeln att låta som ett hemligt skämt av något slag.
Hon drog ett andetag, slöt ögonen och mumlade någonting för sig själv. Då hon öppnade munnen så var det en annan röst än hennes egen som talade.
/"Låt oss ända detta. Möt mig ensam. Gryningen. Gläntan."/
Kirika visste vem det var, hade vetat det redan då först fått syn på demoninnan. Hon öppnade ögonen igen, betraktade honom för några sekunder och verkade på vippen till att säga någonting - men då han bara nickade kort beslutade hon att göra annorlunda. Istället besvarade hon den bara med ännu ett leende och en ironisk nigning, varpå hon vände om och helt enkelt gick därifrån. En av hans kaptener gav honom en frågande blick, men han skakade bara på huvudet och vände på klacken för att lämna platsen.
Så Jashael hade, precis som han gjort, bestämt sig för att låta denna fars få ett slut.

Gläntan var tom när han anlände, ackompanjerad av solens eget framtågande. Han var inte iklädd annat än en vit tunika och ett par mörkblå byxor, svärdet tungt vid hans sida och familjejuvelens safirsmycke kring halsen. Han var numera inte prins, utan Änglakonung. Allt som återstod var en kröning, och när den anlände så skulle han bära med sig Jashaels svarta vingar som trofé. Han var redo, och han var ensam.
Ett nytt sjok med snö hade lagt sig över platsen och allting var alldeles tyst. Avsaknaden av stöveltramp från hans följe eller frustandet från hästarna tycktes med ens underligt, men han valde att inte bekymra sig med det. Istället entrade han deras arena med högburet huvud och handen på svärdshjaltet, redo att dra det vid minsta tecken på fara. Men där fanns intet. Inga spår förutom hans egna, ingen närvaro förutom han själv.
Långsamt lät han greppet om vapnet slappna av. Han slöt ögonen och förbannade i tysthet sin egen dumhet. Naturligtvis. Jashael narrades med honom igen. Vad annat hade han kunnat vänta?
Han var en demon och Kirika hade varit en dåre som litade på honom.
Han stod med slutna ögon och slutet sinne, så därför noterade han egentligen ingenting annat än att en hand plötsligt vred upp hans arm bakom hans rygg och att en annan lade sig till vila över hans ögon, förmådde dem till att förbli oseende. Svärtan förblev svärta - men andedräkten som plötsligt kittlade hans hals var annorlunda än den kyla som tidigare angripit den. Han stelnade till och var nära att utbrista en order att släppa honom då insikten hann ikapp impulsen. Ensam, hade det stått skrivet. Och narrande eller ej, Jashael hade aldrig ljugit för honom.
"Ni är tidig." Rösten lika låg som någonsin, med nu alldeles nära. Han ryste, av såväl rädsla som äckel som en underlig, skälvande förtjusning.
"Ni än mer så, eftersom ni har besvärat er med att ligga i bakhåll." Han fick anstränga sig för att hålla orden kontrollerade och sansade, att inte låta någondera känsla bryta igenom.
Den fria handen famlade efter svärdet, men det hade redan avlägsnats från hans bälte.
Ouppmärksamhetens pris.
Demonen bakom honom gav ifrån sig ett lågt skratt, som visste han vad som rörde sig i ängelns huvud. Handen som varit placerad över hans ögon vandrade längre ner, lade sig tillslut att vila med de spetsiga naglarna tryckta mot halsen.
"Jag kan döda er nu." Sade Jashael mjukt, närmast ömt - som vore det en älskares förslag och inte en fiendes. En paus, varpå ett slätt finger strök hans halspulsåder. "Eran puls skenar. Man kan undra - är det rädsla eller vrede?"
"Hat, min prins." Orden brast från hans läppar med oförväntad hetta. "Hat gentemot er släkt och er natur. Hat gentemot er fader och säden som ni bär inom er." Det sista framorrat.
Demonen suckade och lutade sig mot hans axel, om än utan att låta greppet om hans arm slakna.
"Ni talar sant. Min fader har mördat eran. Ni har allt rätt att härskas av hat." Handen kring hans hals drog sig undan, höjdes istället mot hans blonda hår och drogs därigenom.
"Jag hatar er även jag, eftersom jag är menad att göra det." Bandet som hållit de ljusa hårlänkar samman drogs ut och med ens så svallade ängelns hår fritt nedför hans axlar. I en enda explosiv gest så fattade demonens fria hand tag om ett knippe av dess slingor och höll fast, hårt.
"Liksom har jag!"
Då snurrade Kirika runt, ryckte sig loss och grep i samma svepande rörelse tag i den andre mannens axlar. Deras blickar låstes - Jashael slagen av chock och förvåning - varpå de båda gick i marken med en dov duns. Med ens var rollerna ombytta och det var ängeln som höll båda demonens armar ovanför dennes huvud och detta i ett järnhårt grepp. Hans ansikte var slätt och tömt på känslor sånär som på ögonen vilka glittrade med en underlig lyster.
För en tid betraktade de endast varandra. Kirika kunde känna värmen från kroppen inunder honom, märkte hur den med ens gick från hård och motvillig till avslappnad och mjuk. Som visste den andre att det inte fanns någon mening med att kämpa emot.
"Jag kan döda er nu." Statuerade han lågt, likt ett eko från det som tidigare sagts.
Demonen skrattade tyst. Hans svarta hår hade kommit i oreda och låg likt ränder gentemot hans bleka hy - fick de mörkröda ögonen att flamma som av en inre eld. Kirikas egna, ljusa hårslingor föll ned i den andres ansikte och han blev för några sekunder hänförd av kontrasterna som de utgav. Vitt gentemot svart en så tydlig skiljaktighet att det aldrig varit menat att vara annorlunda.
"Nej, det kan ni inte." Kom där tillslut likt en sång från Jashaels läppar. "Då skulle ni ha gjort det för länge sedan, otala gånger tidigare. Ni hatar mig, men ni kommer inte döda mig."
Änglaprinsen frös. Det var ett slag värre än allting annat han mottagit, värre än de tusentals sår han fått erhålla från den andres svärdsegg. Det sved och brände och var iskallt allt på samma gång - en sanning som inte tåldes att ignoreras. Det borrade sig in och lämnade honom utmattad, trött - förvirrad. En stund av tystnad som vägde alltför tungt för att vara uthärdlig föll, varpå hans grepp om den andres armar tätnade.
"Varför?" Rösten lät hes och annorlunda än hans egen. "Varför förmår jag mig inte? Ni är min fiende, ni är den jag föddes till att döda. Ni tog min far ifrån mig! Jag borde dräpa er med det hat som flyter i mina ådror! Men fortfarande... Det är som att mina händer inte lyder mig, som att svärdet ljuder till en annan mästare. Vad är detta? Är det Ni? Är det en förhäxning, demonprins, som ni har snärjt mig med? Om så är fallet så ber jag er, döda mig nu. För jag är ett misslyckande, en varelse som har svikit sitt öde. Jag är inte värd att fortleva, och om ni vore barmhärtig så skulle ni inse detta och beröva mig levnadens gåva innan dess att jag förgiftar den fullständigt."
Jashael bara betraktade honom. Hans ansikte var alldeles stilla och de mörka ögonen tycktes söka efter någonting hos Kirika - hos Änglaprinsen - Hos hans fiende. Men intet hittades. Han log inte nu, för där fanns ingenting att le åt.
"Er förhäxning, er förgiftning och sjukdom, är en vanlig sådan." Sade han endast lågt. "Jag är själv drabbad, liksom ett tusentals andra. Och ni känner mig redan, Änglaprins - Kirika. Ni vet att jag inte är varken barmhärtig eller benådande. Jag kommer inte ta erat liv, lika lite som ni kommer ta mitt."
Kirika stirrade på honom. Hans blå ögon glänste, men de grät inte. Han visste inte om trummorna som slog i bröstkorgen hade någonting att göra med varken rädsla eller vrede eller hat, för det var annorlunda. Hade alltid varit annorlunda. Och nu låg det där, utbrett inför honom.
Han släppte en av de händer som han höll fastnaglade mot den snöiga marken och höjde de numera iskalla fingrarna till den andres ansikte. Drog med dem däröver.
"Må det då vara så." Mumlade han. "Älskade fiende."
Den av demonens händer som frigjorts höjdes även den, och då för att ta sig kring den blondes nacke och dra ned honom - slutföra den gest som han tycktes oförmögen till att följa upp. Deras läppar möttes och det var som att strida igen, som att beträda välkänd mark. Där fanns sötma och där fanns bitterhet - och där fanns en berusning.
Den sjudande vissheten om att leva i utkanten av Livets rike och att slåss för varje andetag man drog.

Kommentarer
Välskrivet och med tydlig begåvning - hoppas du skriver ngt längre och ser till att få d publicerat!
Skrivet av: Eretadox(K)Har foto 2010-10-21 12:20

Shinjitsu(T27)Har foto

Information
Skapad:
2008-07-12 17:02
Besök:
2453
Poäng:
6 (1 röst)
Besökare:
arne(K)Har foto
gamlamannen(K72)
XennyX(T28)Har foto
FannyDanny(T23)
Eretadox(K)Har foto
TriciaMarySofie(T26)
Maria(T37)Har foto

COPYRIGHT © Lyriksidan 2018 - info@lyriksidan.se - Texter ägs av respektive författare