Noveller / Verklighetsbaserat

Novell: FÖRBANNELSEN-del 1

FÖRBANNELSEN.

Lill-Anna kommer till världen.

Det var höst och stearinljuset flämtade lite och man kunde höra att man var sysselsatt med att få ett nytt barn till världen.
Mannen hade inte fått tillträde till det lilla rummet, utan var i sin ensamhet tvungen att stå ut med det här.
Många tankar flög igenom hans huvud. Hoppas att det här ska gå bra.
Man hade hört att många förstföderskor hade dött i barnsäng.
Visserligen gav inte det här lilla torpet mycket, men det klart att ett nytt liv måste man ju ta emot.

Han hade just satt sig vid det lilla bordet i köket och han tog sin hand och strök över ansiktet. Ljuset som stod där sken till i mannens ögon och han tittade lugnt och stilla in i ljuset.
Han kände sig varm inombords och lutade sig lite tillbaka i stolen.

Han funderade på att det var inte så länge sedan han träffade Anna.
Anna Odelson i Enebacken som hade blivit så förälskad i hade blivit hans fru, vad mer kunde man begära?
Anna var också av fattig släkt men livet hade de både tyckt mycket om, även om ibland det kunde kännas väldigt slitsamt.

Anna hade haft på sig den ljusa klänningen som hon i sin tur hade fått av sin mor.
Vackrare syn fanns inte för Evert Arvidsson.
Evert hade fått ärva det lilla torpet av sina föräldrar, som nu hade tagit sin hädanfärd.
Precis när Evert hade träffat Anna så gick hans mor bort och inte långt därefter följde hans far.
Så det var omöjligt att gifta sig för det var tvunget att gå sorgeåret.

Han hade många gånger gått till Anna i Enebacken, och de hade träffats under den stora eken där vägarna korsade varandra.
Anna hade sagt att: Jag hoppas att du kan vänta på mig? Evert hade svarar: Jag kan vänta så länge det behövs.

Evert vaknade upp i sina tankar av att det hördes ett skrik. Det var från barnet som föddes och det skrek för full hals.
Tänk att just nu kom ett litet barn till världen, vilket under man få skåda.
Evert han stod nu upp och väntade på att någon skulle komma ut och säga att allt hade gått bra.
Snart gjorde de så och barnmorskan en dam med skinn på näsan steg fram till Evert.
- Ja, sa hon, detta gick med möda och besvär. Så Anna haft det besvärligt så hon är mycket svag. Det första Evert sa var: Kommer hon att klara det? Barnmorskan svarade: Det vet bara vår herre
- Få jag gå in frågade Evert? Javisst men hon får inte se att du är orolig.
Evert traskade in i rummet som var i lite dunkel belysning. Tittade på sängen där låg
Anna ganska så blek om nosen, men när hon såg Evert sken hon upp och vinkade honom intill sig.
- Lilla Anna gick det bra frågade Evert? Javisst, sa Anna även om hon visste att sådan inte var fallet.
Anna sa:
- Du har fått en dotter. Jag har fått, sa Evert! Det är ju vi som har fått en dotter!
- Jag kan inte ljuga för dig sa Anna. Jag tror att min skapare kommer för att hämta mig.
Men du behöver inte vara rädd för om du bara tro på honom kommer han att hjälpa dig.
Evert fick en stöt genom kroppen när Anna sa detta. Inte ska jag väl mista min älskade Anna, bara för att få ett nytt liv?
Vad är det för rättvisa? Jag hade ju velat att Anna skulle vara vid min sida hela livet.
Hur kunde Herren ta henne ifrån mig?

Anna sa till Evert:
- Vi måste döpa henne innan jag går bort. Säg något så kommer att bli bra. Tyvärr jag har faktiskt sett liemannen alla redan.
Säg inte så min älskade Anna! Vad blir det av mig? Du kommer att ta hand om vår dotter och jag vet att du gör allt för henne för min skull.
Men sa Evert! Inga men, utan Gud tar mig till sig och du får ett nytt liv till dig.
I sin förtvivlan nu skrek nästan Evert i ångest: Varför tar du min älskade Anna ifrån mig?

När all ångest hade kommit ut kramade Evert om sin Anna och han viskade till henne:
- Hur ska jag kunna stå ut när inte du min älskade är hos mig.
I vår dotter kan du se också mig. Jag hade naturligtvis av allt mitt hjärta stannat hos dig. Men nu är det så att min Gud kallar mig och du är det bara att lyda.

Evert visste att Anna var starkt troende och hon hade mycket nytta av det just nu.
Anna sa:
- Vad vill du att vår dotter ska heta? Det mest älskade i livet är ju du, då tycker jag att hon ska heta Anna efter dig. Anna Karolina blir det bra?
Ja det blir så bra sa Anna.

- Barnmorskan kom in och hon frågade Evert om hon skulle ge bud till prästen.
- Ja, det är nog bäst så sa Evert.
Barnmorskan gick ut och när hon stängde dörren hade Anna slutit ögonen.
Evert tog tag i Anna men hon kändes livlös och Herren hade tagit henne till sig.
I denna stund bad Evert för Annas själ och hoppades innerligen att de skulle träffas igen.

När Evert hade bett denna bön, en bön som Anna hade lärt honom. Att man ska tacka för allt. Men Evert hade svårigheter att kunna tacka som det var just nu.
Han muttrade för sig själv:
- Vad har jag att tacka för? Han har tagit min allra käraste ifrån mig. Allt vad jag hade i livet hur kunde han? Jag har alltid trott att Herren var en kärleksfull Gud inte en som gjorde att detta skulle kunna ske.
Nu hörde han Anna inombords och hon sa till honom:



- Var glad för vad du har det finns alltid något att tacka för.
Att Anna var med honom det förstod han och han känd plötsligt en varm känsla när han tittade i sin förtvivlan upp. Anna sa han: Du är hos mig och du kommer alltid att
vara där så länge jag lever.
För vilken ska kunna ta din plats? En omöjlighet, något man inte ens kan tänka sig.

Nästa dag vaknade Evert upp av att solen sken in genom dessa små fönster.
Var det en mardröm eller?
Just då kom Ada i grangården in och frågade:
- Hur mår du?
- Jo, tack så bra som det kan vara efter omständigheterna.
Du ska ha tack för att du kunde hjälpa mig med flickan, det var snäll av dig.
Nej då, det var inget att tala om.

Ada i granngården var en kvinna i Annas ålder kanske något yngre.
Hon hade haft ett gott öga till Evert men tyvärr hade inte hennes kärlek besvarats.
Evert hade sagt att du är bra på alla de sätt men Anna känner jag mycket mer för.
Så Ada hade genast kommit när de hade frågat om hjälp.

Evert sa Ada:
- Ja, vad vill du? Jo barnmorskan sa att Stina i Yttergården som du vet har fått barn och hon har mjölk över. Så jag tänker springa dit och hämta lite för jag tror att Lill-Anna är hungrig.
När Evert hörde Ada säga Lill-Anna klack det till i honom. Han hade bara sett till barnet kanske för en liten stund i går kväll. Det hade varit mycket för honom med svepning av Anna och att allt skulle vara i ordning.
Anna låg nu blek i sin säng svepningen gjorde så att hon ändå verkade nöjd och hon var fortfarande mycket vacker.
Evert hade suttit länge hos henne och tänk på alla de stunder de hade haft tillsammans.
- Det klart att jag är glad för att jag fick lära känna dig och få älska dig så mycket.
Men ändå känns det hårt jag har fått ett liv men Herren släckte ditt. Det kan jag inte förstå varför .Det hade väl varit bättre om jag hade fått behålla Anna i livet.

Dessa funderingar bara snurrade runt när han lade sig på kvällen. Även om han trodde inte att han skulle somna så gjorde han det.
Ada hade nu sprungit iväg för att hämta lite mjölk hos Stina.
Han hörde en liten snyftning och gick in i kammaren såg att Lill-Anna låg i sin vagga.
Evert han närmade sig barnet och tittade på henne med stora ögon.
När han var framme vid vaggan kunde han se hur lik hon var Anna.
Han böjde sig ner och sa till sig själv:
- Älskade Anna hur ska jag kunna fortsätta att leva utan dig?
Inom sig hörde han Anna säga:
- Detta är herrens verk vi ska inte ifrågasätta det, utan gör det bästa av situationen. Vi måste förlita å Gud.
Hur ska jag kunna förlita mig på Gud när han har tagit ifrån mig det finaste jag hade?

Evert såg det lilla barnet och fick en litet vemodigt uttryck i ansiktet.
- Det klart jag kan ju inte klandra det här barnet, det rår ju inte för att det blev som det blev.
I denna stund tänkte Evert att jag få göra som Anna hade sagt, göra det bästa av situationen. Det blir inte bättre än vad jag gör det till.
Just då kom Ada igenom dörren och med ett leende tittade hon på Evert och sa:
- Jag har fått ganska så mycket mjölk att vi klarar det här.

Stina sa:
- Det rann till väldigt mycket just idag, hon hade ingen förklaring till det.
- Det var ju attan så bra sa Ada.
Det var Adas sätt att uttrycka sig kanske inte var av den bästa sorten, men hon var i alla fall mycket lojal mot Evert.
Anna var tvungen att ligga i kammaren i tre dagar sedan skulle hon jordfästas.
Så de flyttade ut Lill-Anna för att rummet skulle bli svalt.
Evert han gick i funderingar hur han skulle få tag i en kista. Han tänkte att Per-Ols
i Lökaryd var ju bra på att snickra så jag tror jag ska fråga honom.
Sagt och gjort så gick Evert till Per-Ols, medan han gick den biten till honom tittade han upp på himlen och såg hur hösten hade kommit med stormsteg.
Jorden ska snart ligga i träde och förhoppningsvis blomma upp igen nästa vår.
- En vår utan min älskade Anna, en vår med vårt barn Lill-Anna.
Barn är ju en sak men att sköta de, det kan jag väl inte säga att jag är så bra på.
Men jag har ju Ada hon är för mig väldigt viktig och är trevlig och vänlig på alla sätt och vis. Det är inte Anna, men jag är glad att jag har Ada. Hur hade dt annars gått?

Snart var Evert framme vid Per-Ols lilla täppa med ett litet torp med gräs på taket.
- Hej på dig du sa Evert! Hej sa Per-Ols och i samma andetag, jag får beklaga sorgen.
- Tack sa Evert lite tyst.
- Du vet sa Evert att jag skulle vilja ha en kista till Anna tror du att du kunde ordna den till mig?
- Det klart sa Per-Ols jag har lite bräder som jag har i vedboden, så visst ska jag ordna det.
- Föresten när blir begravningen? Den kommer att bli på Lördag efter gudstjänsten.
- Är det “klockarn” som ska föreviga Annas sista hädanfärd? Ja det är det.
“Klockarn” hade blivit präst men först hade han varit klockare i många år.
- Ja, sa Per-Ols vi slipper inte undan någon av oss. Det kvittar om vi är präster eller klockare eller fina ”bönner”.
- Så döden är rättvis på det sättet.
- Döden är aldrig rättvis sa Evert.

Ingen sa något på en lång stund sedan tog Evert adjö av Per-Ols och traskade vägen hem igen.
Hans väg hem ringlade sig lite över både åker och skog och han såg några gånger upp mot skyn. Precis som om han skulle kunna se Anna där uppe.
Var det sant det Anna sa att tro man kommer man till himlen.
- Ja, Anna, jag måste säga dig en sanning. Det är det att jag ville tro bara för du gjorde det.
- Kanske detta gjorde att Herren straffade mig? I så fall ber jag både dig och Herren om förlåtelse. Jag ville så gärna tro och när du sa och berättade för mig så innerligt att visst
finns det en Gud, så ville jag av hela mitt hjärta tillhöra det som du tillhörde.
Nu står jag helt ensam utan dig, mitt liv försvann bara på ett kort ögonblick.
Jag vet inte om jag är stark nog att kunna bära denna sorg och ha ett ansvar över vårt barn. Detta är nog bland det svåraste jag kunde tänka mig.

Något inom Evert kom fram precis som om han hade fått ett svar från Anna.
Han tyckte henne säga:
- Du är så stark och modig att du klarar av det. Om det är någon som gör det så är det du.
Han tittade omkring sig och svarade:
- Visst men jag är så förbryllad känner mig på något sätt lite ansvarig för din död.
När han tittade fann han inte Anna, han hade känt detta så stark att han trodde att hon var med honom livs levande.
Det var med lite bitterhet han upptäckte att så var inte fallet.
- Utan min Anna ligger hemma och är död.
Detta uppvaknade gjorde honom moltyst. Så han gick bara vägen fram och just nu var han alldeles tom i huvudet.

Han skymtade torpet och när han kom in såg han Ada med Lill-Anna. Visst kunde han känna att det här lilla knytet var ju faktiskt det barn som vi har fått.
Ada hon gick fram till Evert och sa:
- Hon äter ordentligt och det bådar verkligen gott.
Evert tänkte säga något rart till Ada men han hejdade sig så det rann bara ut i sanden.
Evert han satte sig på en stol och bara riktigt satt som om han inte hade suttit på många goda dagar.
Ada hade gjort lite mat till honom men tyvärr var väl inte aptiten den bästa.
Det var ju förståeligt under dessa omständigheter. Men han gjorde i alla fall ett litet leende till Ada. Som i sin tur snappade upp detta och höll det faktiskt riktigt rart i sin famn.

Annas sista färd

Dagarna som följde var förberedelse för Annas sista färd. Evert hade fått Per-Jons kista som var efter omständigheterna rätt bra.
Evert visste att Anna älskade alla sorters blommor, nu var det höst och det var inte så lätt att få tag i blommor.
Evert han tänkte:
- Anna jag ska ge dig så mycket blommor jag kan när det blir vår, du ska du få dina älskade liljekonvaljer.
Men vad kvittar det egentligen vad det är för blommor, när man är död.
Blommor ska man ha medan man lever.
Om jag så plockar alla blommor i världen kommer du ändå inte att bli levande.
Levande är du fortfarande för mig, jag känner det och vet att du vill mig så väl.

Dagen för begravningen hade han fått låna socknens begravnings- vagn.
Detta var bra för Evert ägde inte en riktig vagn.
De placerade Anna på vagnen och hon skulle nu göra sin sista färd till kyrkan.
Evert hade tagit på sin allra bästa kläder, de var de bästa för honom men kanske inte för andra.
Han klatschade till med tömmarna och hästen drog iväg med vagnen.
På vagnen hade Evert skaffat facklor som brann i den mörka höstmorgonen.
Framme vid kyrkan togs han emot av kyrkovaktmästaren som sa att du bör sätta hästen därnere vid stallarna efter vi ha tagit kistan. Kistan satte de på en liten kärra som de körde fram till kyrkan.
Nu stod Annas kista på fyra stycken bockar, de hade lagt ett litet skynke över och runt omkring stod tända ljus.
Evert visste inte mycket om vad för psalmer de skulle sjunga men det hade prästen fått i uppdrag.
Evert satte sig till ro i bänken det var tidigt, det var inte många som hade kommit ännu.

Evert satt i sin bänk allt var så stilla och ändå var det riktig storm i hans inre.
Denna ljuvliga människa ligger nu bara tjugotvå år gammal i en kista här i kyrkan.
- Allt är förgängligt det vet jag tänkte Evert, men vad är ett liv när det bara blir tjugotvå år gammalt.
Någon kom och störde Evert i hans tankar, det var Frida och Petter-August.
De var de första att beklaga sorgen. Evert bockade artigt och satte sig ned igen.
Medan tiden gick kom det fler och fler bybor som beklagade sorgen och Evert hade fullt upp att bocka och tacka.
Klockan närmade sig tio på förmiddagen och klockorna började att ringa in till Gudtjänst.

Efter en psalmsång kom prästen och mässade lite och sedan sa han:
- Det är en speciell dag för Evert en sorgens dag. Men vi bör tänka på att döden kommer alltid ifatt en.
Jag känner Evert och hans föräldrar finns inte i livet och genom detta är det svårare att kunna känns lite tröst hos någon.
Ada satt nu också jämte Eve med lilla Lill-Anna i sin famn.
Hon tänkte:
- Han har ju mig.
Prästen fortsatte med att mässa över vad döden egentligen innebar.
- En del kommer döden som en överraskning, men vi ska inte vara överraskade.
Utan vi ska stå upp och vara redo på den dagen vår skapare kommer för att hämta en.
Döden kan vara något positivt och ha mycket att lära.
Evert satt i sin stilla förundran över om att döden var något positivt, det hade då inte han känt av.
Döden var för honom något hemskt och obehagligt. Ändå hade döden nu varit honom nära och hade gjort att nu var han inte själv rädd för döden.
Prästen sa ju att var redo när vår skapare kommer för att hämta en.
Det ska jag vara sa nästan Evert högt.
Ada tittade lite fundersamt på honom.
- Ja, men så är det ju när min skapare kommer är jag redo för att möta min älskade Anna igen.

Gudstjänsten hade nu kommit till den delen när Anna skulle gravsättas.
De orden som Evert hade hört förut, av jord är du kommen av jord ska du åter varda.
Prästen lade lite jord symboliskt på kistan och prästen vände sig till Evert och frågade: -- Har du något att säga?
- Jag vill säga något när vi gravsätter henne därute.
- Visst det går bra sa prästen.

Prästen sa:
- När du nu vaknar Anna kommer du att vakna i härligheten.
Din lilla tid på jorden, var inte förgäves tro mig, utan jag vet att du hade en stark tro.
Genom den tron har du nu fått se ljusets ansikte och kommer att få vara i härligheten i evighet, amen.

Medan den gamle tramporgeln spelade några strofer tog fyra bärare upp kistan.
En av de var naturligtvis Evert.
Sedan gick hela kyrkan ut och de möttes av en dag som var lite gråmulen.
De hade kommit fram till graven där Anna skulle vila. Det satt ett trädkors och på det trädkorset hade de skrivit.
Anna Arvidsson född Torvaldson född 1872 död 1894.
Den lilla texten löd:
”Du var ståndaktig i Gud”.
De tog rep om kistan och sänkte den ned i graven
Prästen sa några valda ord om uppståndelsen och sa med en viskning till Evert:
- Du kan säga något nu.
Evert han gick fram till graven och tittade ned.
Han ville säga så mycket men hade väl inte talets förmåga utan det blev:
- Ja, min älskade Anna jag hoppas att vi åter kommer att få se varandra när den dagen kommer när jag ligger under mull.
Du är vid min sida varje sekund och jag kommer aldrig att glömma dig.
Så livlig så levnadsglad som du var kan ingen ersätta dig. När jag står här kan jag inte förstå varför. Vår lilla dotter ska jag göra allt vad jag kan för det lovar jag dig.
Hon är ett kärleksminne av största mått från dig.

Tårarna började så sakta att trilla ned för hans kinder och det började knyta sig.
- Jag vill bara till sist säga till dig Anna: Vila i frid och jag kommer att aldrig att glömma dig min älskade.
Sedan kom tårarna för mycket och Evert bara stod där i all förtvivlan.
När allt var över kom Ada fram till Evert och hon försökte att trösta honom.
Hon kände att hon ville göra Evert gott och hade ju naturligtvis känslor för honom.
Att han sedan grät över Anna var kanske inte så konstigt men hon kände att lite svartsjuk var hon ändå.
Hon höll i Lill-Anna och Evert hade nu hämtat sig lite och prästen kom fram och med ett dunkande i ryggen sa han:
Det här gjorde du bra!
Bra! Är det någon slags värdering på begravningar om man är bra eller dålig.
- Präster har sitt sätt att se det på än vad vi vanliga dödligas hat tänkte Evert.

Det hade uppgivits att avsked skulle tagas vi graven så Evert och Ada skulle få åka med en från samma by och de klev på vagnen.
Under färden tänkte Evert tillbaka på vad Anna hade gjort med honom.
Hon hade fått honom att tänka mer på vad västentligheter är.
- Man borde ta allt i akt och ta det när man får det brukade Anna säga.
Vägen var guppig och skakig och ibland trodde man nästan att vagnen skulle välta.
Evert han brydde sig inte om det utan föll nästan i någon slags dvala.
De ljusa minerna om Anna poppade upp som en lite revy framför honom. Ada hon satt och höll i Lill-Anna och hon hade skött sig bra kyrkan inte gjort så mycket väsen av sig
Men nu började hon att protestera och ville ha mat. Ada hade tagit med sig av mjölken och började mata Lill-Anna.
Hemma på gården igen tyckes ännu mer av den sorgligheten komma strömmande mot Evert. Ingen älskade Anna som var där utan bara denna ensamhet.
Det klart att Evert förbannade att de fick ett barn.

Men samtidigt var det ju en kärleksförklaring.
Evert han tänkte att det går ju inte att välja mellan kolera och pest.
När Evert kom in genom farstukvisten var han ordentligt trött kände att allt kom på honom och han gick och la sig i utdragssoffan.
Ada hade kommit in och hon ville fråga Evert en sak men han var så trött att han hade somnat.
Ada hon tittade på honom med mycket kärlek och såg nu att han var en stark och välbyggd människa med ett vackert ansikte.
Ada hon sa lite tyst för sig själv:
- Jag hoppas at du vill ha mig här och att jag kan få vara nära dig.
Medan hon tittade på Lill-Anna förstod hon att detta barn inte var hennes utan Annas.
Detta hade hon faktiskt inte så mycket reflekterat över utan nu kom det upp och hon kände av svartsjukan.

Evert han sov i många timmar och hörde att Ada stökade i köket.
Hon hade lagat mat till honom och hon hade Lill-Anna.
Med sömniga ögon tittade Evert upp och såg Ada tänkte nästan att det var Anna men hon är ju borta.
Medan han åt tänkte han att jag måste säga något till Ada.
- Du har verkligen förtjänat lite beröm Ada att du har tagit hand om mig och Lill-Anna.
- Detta ska du ha ett stort tack för.
Ada hon kände sig lite nervös när han pratade med henne.
Men hon gillade det han sa: Att hon hade tagit hand om honom.
Svaret från Ada blev bara ett blygt.
- Tack.

Det knackade på dörren och Per-Jon var det som stod i dörröppningen.
- Kom in sa Evert.
Per-Jon satte sig på en stol i köket och blev till frågad om han skulle ha något.
- Nej, tack sa han jag har alla redan fått mig något till livs.
- Jag kom bara för att störa gjorde vi upp något om vad jag skulle ha för kistan?
Evert fick hålla i sig komma denna dag och fråga om sådant.
- Visst ska du få ersättning vad vill du ha? Ja, jag vill bara ha för virket.
Vi kan väl säga en och sjuttiofem. Blir det bra? Ja, sa Evert det tycker jag är rimligt.

Han gick in i kammaren och kom ut med två kronor som han gav till Per-Jon.
Tack ska du ha för att du hjälpe mig. Det var inget sa Per-Jon jag kan göra mera om du vill.
Per-Jon var väl inte av den karaktären att han brydde sig om vad han egentligen sa.
Det visste ju Evert så han sa inget. Per-Jon tackade och gick sin väg.

Livet på gården hade blivit så att Ada hade frågat Evert om hon skulle få stanna.
- Evert hade sagt om du vill så vill jag gärna att du stannar för du gör ett bra arbete. Detta hade gjort Ada riktigt glad.
Ada låg i kammaren med Lill-Anna och Evert låg i utdragssoffan i köket.
- När Ada låg och sin säng i kammaren tänkte hon att här inne hade Anna dragit sitt sista andetag. Nu ligger jag här jag undrar hur det ska gå. Kommer jag att kunna vara tyst om min kärlek till Evert?
Jag är rädd för att jag måste nog säga det så småningom.

Livet fortsatte på gården Evert jobbade allt vad han kunde för att försöka inte bli påmind av Annas död.
Men ibland kom det honom verkligen nära och det var grymt stark.
Känslan av att smärtan var så stark att det kändes i hela kroppen.
Evert han mumlade för sig själv: Man borde inte ha blivit född, för måste man känna den enorma lidande?
Ju mer Evert försökte att förtränga Annas död desto mer kom allting på honom.
Ibland tittade han på Ada och tänkte i sin stilla förundran tänk om hon vore Anna.
Adas liv hade ju naturligtvis förändrats hon hade fått ta ansvar över ett barn som inte var hennes utan hon kände det nästan som sin rival.
Men ändå hade hon haft kärleken till Evert och nu var det första steget.
Hon visste att det skulle ta tid men hon var helt övertygad om att så småningom skulle faktiskt Evert glömma Anna.
- Kanske inte helt men jag tänker att Ada ska kunna få en liten plats i Evert liv.

Tiden gick och Lill-Anna var nu ett år. Hon var mer och mer lik Anna och det tyckte Ada var lite besvärande.
Många gånger kom Evert och pratade med Ada men när han pratade med Ada och Lill-Anna var det precis som om han hade talat till Anna.
När Ada låg i kammaren om natten hade hon i sin förtvivlan över detta sagt:
- Måste du vara här på jorden du kan väl hålla dig till din plats i himlen.
En dag knackade det på dörren och en gårdfarihandlare dök upp.
- Kom in sa Evert.
- Tack för det sa denna gårdfarihandlare, som hade en lång rock och en slokhatt.
- Vad har du då att erbjuda sa Evert.
Han svarade:
- Ja har vi frun i huset hemma?
Ja, Evert tvekade och sa i nästa andetag:
- Vi har ju Ada här det är vad kvinnfolk som är här.
Ada hade kommit ut och hon tittade på gårdfarihandlaren om i sin tur tittade på henne.
- Jaså här har vi husets härskarinna sa han lite skämtsamt.
Ada visste vad hon skulle säga utan Evert tog då till orda och sa.
- Du få säga vad du har att erbjuda.
- Visst det ska jag göra. Frun jag har mycket fina tyger titta bara på den här.

Han tog upp en av rullarna och visade Ada. Ada blev riktigt förtjust i en av tygerna.
Men hon sa:
- Det är väl väldigt dyrt? Nej då jag ska vara resonlig i mitt pris och vill frun ha det ska jag verkligen göra mitt bästa.
Evert tänkte där han satt att gårdfarihandlarna kunde förvränga huvudet på många kvinnfolk. Den här var inget undantag.
Evert han sa:
- Ja, du kan väl ta lite tyg och sy upp en klänning.
Ada trodde inte sina ögon men hon tog mod till sig och vill ha just det tyget som hon trodde att Evert skulle tycka om.
Gårdfarihandlaren gick sin väg och han log lite medan han packade ihop sina saker.
Denna gest Evert hade gjort skulle nu brinna häftigt hos Ada. Nu förstod hon att han brydde sig om henne.
- Kan man köpa tyger åt mig så är jag kanske något i Everts ögon
- Jag ska skynda mig så fort jag kan att sy klänningen.
Det ska bli ett nöje att få se Evert när jag visar honom den.
Ada hade inte så mycken tid över för att sy klänningen utan de fick bli när hon hade lite tid över.
Men hur trött hon än var så började hon på klänningen, det var något som drev henne.
- Det måste vara riktig kärlek jag känner sa hon medan nålen gjorde sitt för att hennes
önskan skulle slå in.

Fästfolket i byn

I byn hade man alla redan börjat tala om fästfolket. Ada brydde sig inte om det.
Det hon var rädd för var att Evert skulle ta illa upp och att det skulle gå ut över henne.
Men hon märkte inte några antydningar av något slag ännu.
Det var en stor tradition att en stor kagge med sprit skulle bäras när julen kom.
För isarna var ibland inte riktigt att lita på så man fick ta denna kagge med sprit ifrån den närmsta staden och det var en bra bit att bära.
Evert hade inte gjort något utan bara hade tänkt på arbete på gården och det tog nästan hela hans tid.
Ada hade sagt till Evert:
- Ska du inte gå med på “Löttadraget” det var namnet på denna tradition.
Evert han hade tänkt och sa att ja sorgeåret hade ju gått så jag kunde väl få göra något roligt. Sorgeåret var det år efter att någon hade dött i familjen.
Evert hade stigit upp tidigt på morgonen och gav sig av med matsäck till Alfred i Sommern.
De skulle avverka en bra bit till staden och hämta kaggen och sedan trä upp den på en påle som de hade på axeln.
Fyra stycken var med för de kunde inte gå hela vägen med pålen på axeln.
Den var ganska så tung så du byttes av.
Vägen dit var inte så väldigt farligt utan det gick rätt smärtfritt.
När de hade fått tag i kaggen med öl tog de upp den på pålen och Evert och Alfred började med att gå.
De skulle inte få den att svänga för då gick det inte. Utan de var tvungna att gå i takt.
- Man har väl varit i militära sa Alfred där fick vi verkligen gå i takt.
De gick över byar och det var alltid folk som de mötte med kommentarerna:
Jaså nu ska det bli ett “lösten” det menades med att de var sugna på öl.
Det var inte någon av de som inte häll med. Evert hade ibland lite dåligt samvete för hade Anna gått med på det här?
Hennes inställning till öl var att det bara ställde till en massa onödiga gräl och ingen blev bättre av det.

Efter någon mil hade de nu bytt bärare så nu var det Emanuel och Johan som bar.
När de hade avverkat halva sträckan var det dags för lite förtäring.
Medhavda magsäckar togs fram och de satt sig på en ned och åt.
John sa till Evert:
- Hur är det att ha ett nytt kvinnfolk under ditt tak?
Evert tittade lite på honom sedan svarade han:
- Jo, hon gör vad jag inte kan och det sätter jag stort värde på.
- Ja, det tror jag säkert men är det inte svårt om nätterna sa han med ett brett leende.
- Jag menar sa Emanuel tösabiten är ju vacker att se på.
- Kanske det sa Evert jag har inte tänkt på det viset.
- Nej, kanske det sa de nästan samtidigt. Men det kommer väl upp så småningom för dig också.

Resten av resan gick bra och Evert hade fått en liten tankeställare som han grunnade lite på.
- Det klart tänkte han att Ada är ett fruntimmer men jag kan ju inte känna för henne vad jag kände för Anna.
Lill-Anna var nu två år och började bli mer och mer likt Anna.
Detta kunde inte Ada riktigt förlika sig med men i samma ögonblick tänkte hon om jag inte ge min kärlek till Lill-Anna så kommer Evert att inte tycka om mig.
Detta var en sak som hon inte riktigt kunde göra något åt för det var bara så.
En kväll satt de tillsammans i köket och Evert hade väl inte tänkt så mycket på vad Lill-Anna sa. Nu börjad ju orden mer och mer komma och Lill-Anna sa:
- Kan jag få den mamma.
Ada tittade på Evert och Evert tittade på Ada vad skulle de säga?
När kvällsmaten var över och Lill-Anna hade lagt sig kom Evert in till henne.
- Jag skulle vilja tala med dig lite grann så Evert.
- Javisst vad är det du vill? Jo det här med Lill-Anna att hon säger mamma till dig är ju förståeligt eftersom du är den enda kvinnan i huset.
Ada avbröt Evert och sa:
- Tycker du inte att hon ska få kalla mig det?
- Jo, jag tycker faktiskt det för jag tror hon mår bättre av det eller vad tycker du?
- Ja, jag bryr mig inte om det hon få gärna kalla mig mamma.
Det var inte mycket mer att diskutera utan så blev det att Lill-Anna kallade Ada för sin mamma.

Eftersom åren hade gått hade de blivit som en familj det går inte att säga något annat.
Två år efter Annas död tänkte Evert fortfarande på henne men han var ju inte mer än människa.
Han hade i sin avskildhet tänk på det ena eller det andra men hade sagt till sig själv att det är förbjudet område.
Ada hade nog sett det ena och det andra men tordes inte utnyttja situationen.
Men det klart att det var svårt för Evert när Ada hade sytt upp tyget som Evert köpte
till henne och hon hade sytt en fin klänning av det.
För första gången hade faktiskt Evert sagt:
- Vad vacker du är Ada.
Ada hade blivit glad men mycket generad på samma gång och Evert tyckte det var så känsligt att hon var lite blyg för han tyckte riktigt om det.
Han jämförde Annas öppna sätt Adas lite blyga och Gud förbjudne det men han tyckte verkligen om det.

Det hade blivit en vår och nu var det försommar och fåglarna kvittrade i kör och allt kändes underbart.
Ada och Lill-Anna hade varit ute och lekt och Evert hade på håll sett de tillsammans.
Han hade med lite vemod sett att de lekte verkligen fint och Lill-Anna tycktes riktigt trivas och detta gladde Evert ofantligt.
Många sådana episoder etsades in i Everts intryck av Ada. Han nästan ville att han skulle få tillbaka de känslor som han hade till Anna kanske på ett konstlat vis.
Men just det var så skönt att känna så detta blev nästan som han inte kunde vara utan det. Så han smög på de och han började att intressera sig mer och mer både för Lill-Anna och Ada.
När han var ute på utedasset satt han många gånger och filosoferade över om detta var rätt?
- Det kan ju inte vara fel när jag känner som jag känner sa han till sig själv.
Men vad kommer omgivningen att säga? Eller ska jag inte bry mig om det?

Han på mindes nu vad de sa till honom när de bar kaggen med öl till byn. Att jag skulle så småningom få reda på att det är ett fruntimmer under mitt hus och en grann sådan till råga på allt.
Den dagen nalkades sitt slut och Ada hade lagt Lill-Anna och hon sov så sött nu.
Evert stack in huvudet och sa:
- Vill du ha lite kaffe?
- Ja, tack sa Ada. Ada hon kom ut i köket hade en liten känsla av att något var på gång.
- Ja, sa Evert jag vet inte hur du trivs här? Eller hur du tycker hur allt går?
Ada svarade jag trivs mycket bra och jag tycker det är roligt med Lill-Anna.
- Det gläder mig att höra och jag hoppas att du vill vara med mig och Lill-Anna?
Hon förstod inte riktigt vad han menade.
- Var detta en fråga om at hon skulle stanna eller något mer?
- Jag vill gärna stanna. Vi kan inte gå under samma tak och bara vara som de säger på byn fästfolk. Jag vet inte hur du känner för mig eller jag tror ska jag väl säga att du har några känslor för mig. Annars hade du väl inte varit här?
Ada hade fått detta rakt i ansiktet och var mer eller mindre paralyserad.
Hon hade så mycket hon ville säga men hon vågade inte utan sa att jag visst tycker jag om dig Evert.
- Hur vore det om vi gifte oss sa Evert? Nu höll Adas känslor att svalla över hon bara tittade på Evert och tårarna kom. Hon kunde inte säga något nu när detta så plötsligt kom upp.
- Kära du jag har väl inte gjort dig ledsen eller något?
Efter en stund sa Ada:
- Detta är vad jag har drömt om!
- Jag visste ju att du tyckte om mig men att det var så det hade jag ingen aning om.
Evert han närmade sig Ada på ett kärleksfullt sätt och Ada ville nästan springa därifrån men detta hade hon ju längtat efter.
Evert sa efteråt.
Detta kan inte vara fel när vi båda känner för varandra. Även om jag har Anna i åtanke.
Ada hon låg nu i hans säng och hennes värld förändrades och efter giftermålet och allt prat i byn hade det lagt sig och nu var de ett äkta par.
Evert var mycket kärleksfull mot Ada och han tyckte at hon var vacker och att hon hade mycket det som inte Anna hade.

Det gick mot höst och snart var det vinter och arbetet på gården fortsatte som vanligt och Ada hade inte känt sig så bra men hon tänkte inte mycket mer på det.
Men hon märkte så mycket att det var något på gång. Som kvinna hon var förstod att hon var med barn.
Detta var en sak som mottogs av henne med blandade känslor.
- Skulle Evert acceptera detta? Eller skulle han bli arg och behandla barnet som en “oäkting”
Nej, detta var för svårt att tänka på just nu.
Precis som de hade talat om detta kom Evert och sa:
- Du har inte känt dig bra på sistone. Vad är det är du sjuk?
Nej ,Evert sa Ada jag är med barn!.
Den känsla Evert fick går faktiskt inte att förmedla skull han bli glad eller skulle han bli besviken. Det var en fråga som Ada väntar spänt på.
Reaktionen kom inte utan Evert sa bara:
- Ja, så kan det gå och det är bara att ta emot.
Ada visste inte hur man skulle tolka detta från Evert men han blev åtminstone inte arg.
Ada hade blivit större och större och ibland kändes det tung att bära och med Lill-Annas ständiga rop efter lekar och annat var det kämpigt.
Ada skulle snart få et barn och hur detta skulle påverka den familj som hon nu var i kunde hon inte förutspå.

Nio månader går snabbt och snart var det dags att återigen för Evert att sitta och vänta på att en kvinna skulle föda hans barn.
Man inte mer begära än att Evert kände av den situation och att han tänkte tillbaka på Anna. Jag kan väl inte försättas i samma situation tänkte han.
Det drog ut på tiden och Evert började bli nervös och orolig för att något skulle gå fel.
Men i samma stund hörde han barnskrik och mycket av den spänning han kände släppte och han till och med tackade Gud lite tyst.
Barnmorskan hade pikat Evert lite gran med att
“ en del de går bara och skvätter”.
Evert hade inte brytt sig om detta utan hade nästan tagit det här med ett stort skratt.
Hon kom ut nu genom dörren och Evert frågade.
- Gick det bra?
Barnmorskan svarade honom kort och koncist: Visst vi kvinnor klarar det mesta. - Ja, men är allt bra hur är det med Ada.
Om igen svarade hon:
- Ada kan få fler barn så stark som hon är.
Det svaret räckte för Evert och ville inte ha något diskussion med barnmorskan.
När allt var över fick Evert gå in till Ada och såg att hon hade ett litet knyte vid bröstet.
- Kom, sa Ada är hon inte fin, för det är en dotter. Blir du inte glad sa Ada?
Evert sa med en liten viskning:
- Jo, visst är jag glad. Hon är frisk och kry lada Ada till.
Lill-Anna hade kommit in och sa till Ada:
- Mamma har du fått en unge, men ni har ju mig. Ja, men det går bra med två barn sa Evert.
I sitt stilla sinne såg han lite av avundsjukan i Lill-Annas ögon alla redan och försökte naturligtvis ljuta olja på vågorna. Men tyvärr var inte Lill-Anna mottaglig för det.
Tiden gick och det var dags för att det nya barnet skulle döpas.
Än en gång tillfrågades Evert vad för namn de skulle ge deras dotter.
- Vad tycker du frågade Evert Ada. Jag tycker att du ska få välja vad du än väljer så är det bra för mig.
- Ja, när du säger det så får jag väl tänka till: Jag tycker hon ska heta Sara Kristina och att hon ska ha tilltalsnamnet Sara.
Det var fina namn så jag håller verkligen med dig. Sedan hoppas jag att allt ska gå bra för vår familj sa Ada lite sömnigt för hon kände att det hade varit ansträngande.

Lill-Anna och Sara var nu ett år respektive tre år och de satt runt det lilla köksbordet och firade Saras första levnadsår. Under det år som hade gått hade det varit lite besvärligt alla redan med att Lill-Anna var avundsjuk på Sara.
Det hade också blivit så att Ada såg det så att Sara var ju hennes riktiga barn och Lill-Anna var ju faktiskt hennes rivals barn.
Detta kände ju Lill-Anna mycket tydligt och ibland nästan grymt från Ada.
Evert hade inte märkt så mycket i hans närvaro tyckes att vara bra och Ada var mycket noga med att det inte skulle synas.
Ju längre tiden gick och barnen växte upp ju mer fick Sara den kärlek som också Lill-Anna skulle ha.
Ada fick sådana tankar att ibland vore det faktiskt bättre om inte Lill-Anna hade funnits. Vi hade haft det mycket bättre utan henne tyckte nu Ada.
Hur man än ser det kände Lill-Anna detta men kunde inte riktigt förmedla det till Evert.
Nu var Lill-Anna tio år och Sara åtta. Under åren som hade gått hade det mer och mer
blivit att Sara var deras dotter men inte Lill-Anna.
Detta kändes förfärligt för Evert som i sina tankar hade trott att detta skulle fungera.
Så att han var mycket återhållsam att skaffa mer barn. Detta resulterade att Ada tyckte att han inte ville ta i henne.

En gång var Lill-Anna och Sara och Ada och gick i skogen. De var ute för att plocka bär. De plockade och snart kom Sara med sin lilla skål med bär till Ada och hon fick mycket beröm.
- Ja, du lilla Sara du är då som mamma, du kan plocka bär.
När Lill-Anna kom med sin skål och hade plockat mer än vad Sara hade gjort så sa Ada.
- Ja, du Lill-Anna det var inte mycket du hade åstadkommit så inte är du som vad Sara är.
- Är jag inte som Sara är frågade Lill-Anna?
- Nej inte alls. Varför säger du så svarade Lill-Anna. Ada sa inte mycket men tänkte desto mer.
För första gången i sitt liv tyckte Lill-Anna att hon inget var värd.

Lill-Anna började att gå för sig själv och hon gillade det på grund av att då behövde hon inte bli jämförd med Sara.
Men när hon kom sa alltid Ada:
- Nu kommer du varför säger du inte vart du går?
- Jag vill bara vara för mig själv svarade Lill-Anna.
- Vill vara för sig själv varför då?
- Jo, för jag trivs med det?
- Ja, du har då dina latheter.

Mycket av detta som Ada sa fyllde henne med hat och kunde inte känna något för Ada.
Hon tänkte tillbaka på den tid då bara hon var där och allt var bra.
Ju mer hat hon kände ju mer inbunden blev hon. Snart sa hon ingenting.
Både Ada och Evert hade försökt att prata med Lill-Anna men hon blev stum.
- Vad är det för fel Lill-Anna frågade Evert henne.
Men svaret uteblev.
- Vad ska vi göra med henne sa Evert. Jag vet inte hon har blivit som förbytt.
Hon måste vara sjuk, replikerade Ada.
- Sjuk sa Evert till sig själv när han var ute och arbetade. Varför var hon sjuk?
Evert hade inte fått mycket sömn på sistone för att han hade tänkt så mycket på Lill-Anna.
Han hade frågar Per- Jons om han visste vad man skulle göra.
Ja du kan väl gå till “Tosete” och fråga henne om råd.
- Ja, men sa Evert är inte hon lite konstig i huvudet?
- Lite konstig är hon väl.
- Men hon är ju vad jag vet den enda här i byn som vet hur det är att inte vara som man ska i huvudet.
- Vad menar du med det? Skulle inte min Lill-Anna vara riktig i huvudet?
- Men det klart att något måste det vara eller hur?


Fortsättning följer

Bo Grapenskog

Kommentarer
- Kommentarer saknas

BoGrapen(K70)Har foto

Information
Skapad:
2008-08-31 20:55
Besök:
1203
Poäng:
Ingen har röstat
Besökare:
Isbit(T29)
XennyX(T27)Har foto

COPYRIGHT © Lyriksidan 2017 - info@lyriksidan.se - Texter ägs av respektive författare