Noveller / Verklighetsbaserat

Novell: Krossat glas försvinner inte helt

Jag visste att mamma skulle ligga där och sova när jag kom från skolan. Det gjorde hon alltid. Jag hatade henne för att hon bara låg där och stirrade, lät tiden passera. Jag tyckte ändå fruktansvärt synd om henne på samma gång och fick en enorm skuldkänsla, som om det var mitt fel att hon hade fått kicken från jobbet och att pappa dragit. Jag ville så gärna se henne glad igen, jag skulle kunna göra vad som helst, men jag visste att det skulle krävas en hel del för det. Ibland kunde hon fråga hur jag hade haft det i skolan, men det var inte ofta, ibland sa hon knappt hej när hon såg mig vid ytterdörren. Hon bara låg där, från det att hon gick upp på morgonen till när hon gick och la sig på kvällen, rökte omvartannat, dreglade ned kuddarna, bläddrade i gamla veckotidningar och tittade på dåliga förmiddassåpor och ordleksprogramm.
Hon hade för länge sedan gett upp sitt största intresse som var matlagning, det var jag som fick göra iordning något till oss när jag kom hem från skolan, jag var ofta trött och grinig och hade mycket läxor att göra men jag ville för allt i världen inte att min mamma skulle tyna bort så jag stod där vid spisen varje gång ändå.
Jag vågade aldrig tjata på henne att hon skulle skärpa sig och ta tag i sitt liv igen, för jag visste att hon kunde bryta ihop vilken sekund som helst. Hon kunde nog se på mig vad jag kände och de gjorde det hela bara ännu värre. Hon hade förlorat all kontroll och jag hade ingen som helst aning om vad jag skulle göra.

Allt började när pappa en dag berättade om sin nya tjej. Jag kommer så väl ihåg den dagen, det var en vanlig Fredagseftermiddag och mamma var glad som vanligt och trallade ute i köket samtidigt som hon lagade mat. Pappa satt vid köksbordet och höll en räkning i handen när de plötsligt bara flög ur honom, som om det varit den enklaste sak i världen. Det kom som en chock för mamma och mig för vi hade ingenting anat. Mamma trodde nog först att det var ett skämt men när hon såg att pappa tittade allvarig tillbaka på henne förstod hon. Jag minns tystaden efter att pappa avslutat meningen. Sedan började mamma direkt skrika och slå vilt omkring sig, pappa försökte lugna henne genom att ta tag om hennes armar men hon bara skrek att han skulle släppa och dra åt helvete. Pappa kände ju mamma och visste att hon kunde ha temperament men han hade nog inte anat att hon skulle reagera sådär våldsamt så han skyndade sig ut från köket till hallen och sprang nedför trapporna. Mamma sprang efter och skrek efter honom så det ekade i hela trapphuset att han inte skulle komma tillbaka för hon ville aldrig mer se honom igen. Sedan gick hon in igen och sjönk ned på en stol, andhämtningen blev lugnare ju längre tiden gick, hon började gråta, jag också. Där satt vi, förstod ingenting, försökte fokusera.

En vecka gick och pappa kom inte hem på hela tiden. Han var väl förstås med den nya tjejen, Lotta som hon tydligen hette, åh vad jag hatade henne! Om hon inte hade dykt upp i pappas liv så hade allt varit precis som vanligt och mamma skulle varit glad som alltid. Han hade förstört så mycket för oss att jag var fruktansvärt bitter och arg den dagen han hade kommit för att hämta sina saker. Jag hade inte ens brytt mig om att komma ut, utan satt bara inne på mitt rum hela dagen. Jag hörde deras röster ute i köket, pappas dova, mörka, mammas pipiga och ljusa, jag hörde snyftningar, pappa som försökte trösta på sitt eget klumpiga sätt. Mamma svor och höjde rösten allt mer för vad han sa, hon bad honom ta sina saker och dra på en gång. Mamma gick in i sovrummet och jag hörde att hon kastade sig gråtandes på sängen. Under en timma hörde jag två mansröster, möbler som skrapades mot marken, resväskan på hjul som rullades ut, sen var allting tyst. Både mamma och jag tassade försiktigt ut och såg det avskalade rummet som stod kvar.

Tiden efter att pappa lämnade oss gick allting bara utför. Mamma gick bara till jobbet ibland när hon orkade och hon kunde komma hem tidigare på dagarna när hon inte längre hade stått ut som hon sa. Hon missskötte sina arbetsuppgifter och arbetskollegorna klagade, tillslut blev hon kallad till chefen och fick därefter sparken.
Mamma verkade inte bry sig just då, det gjorde det samma verkade det som om hon tyckte. Hon såg kanske sin chans att få ligga hemma och dränka sig ännu mer i sorger.
Jag försökte få henne på andra tankar ibland, jag föreslog att vi skulle hitta på någonting, kanske gå på bio men hon bara skrattade bort det och klappade mig på huvudet. Hon hade gått ned sig totalt och ville nog inget hellre än att jag skulle klara mig själv nu så att hon bara skulle kunna få bli lämnad ifred.

I skolan gick det skitdåligt såklart. Jag hade varken tid eller ork att göra mina läxor och allra minst orkade jag enagera mig när vi skulle plugga inför prov. Jag tog mig till skolan varje dag ändå, för att få träffa kompisarna men mest för att få komma bort från mamma och lägenheten. Jag betedde mig som vanligt i skolan, ingen märkte något särskilt, det var precis som förut, som om ingenting hade hänt, jag var glad att någonting ialla fall var sig likt.
Så fort jag kom hem blev jag en helt annan person. Mitt snälla jag som alltid förut försökt muntra upp stämningen hade övergått till något slags hat. Mina tankar och känslor var numera likgiltiga. Jag började bli riktigt elak mot mamma och hon förstod igenting, hon bara tittade på mig sådär storögt som om jag inte var klok i huvudet. Jag skrek åt henne att det var hon som inte var riktigt klok som bara låg där medans livet rann ifrån henne. Jag sa att hon faktisk fick vara färdig med att sörja och att hon skulle ta sig i kragen och hitta ett nytt jobb. Mamma började munhugga tillbaka hon med och sa att det var inte så jävla enkelt att bara göra. Hon skrek att det var pappas fel att det blivit såhär, det var honom jag skulle vara arg på, inte henne.
Jag blev genast en snäll pojke igen och tänkte efter, mamma hade ju rätt, det var pappas fel och ingen annans att det blivit såhär. Nästkommande dag beslutade jag mig för att ringa till pappa och bestämma tid för att ses. Pappa lät förvånad men glad när jag sa att jag ville träffas, om han bara visste..
Vi sågs på ett matställe vid lunchtid nära hans jobb. Jag märkte att han hade klippt en modernare frisyr och inhandlat nya kläder, han såg betydligt yngre ut, det var säkert den där jävla Lotta som ändrat på honom, pappa gick ju med på vad som helst han var för snäll när det gällde sånt.
Det var inte så mycket som sades under tiden vi satt där mittemot varandra, han försökte låta som vanligt, men jag märkte att han var nervös, han frågade om skolan, träningen, och hur det gick med tjejerna men han nämde ingenting om mamma. Jag kokade av ilska där jag satt men kunde inte få fram ett ord. Tillslut pep jag fram något om varför han hade gjort såhär mot oss. Han tittade ned i maten och jag såg på honom att han tyckte det var jobbigt att jag frågade, men jag hade väl rätt att veta? Han tittade sedan upp på mig och öppnade munnen men lika fort stängde han den igen. Med det som avslut kände jag att det fick vara nog, så jag tog min jacka och tågade rasande ut. Pappa satt kvar som ett fån och tittade stumt efter mig.

Dagarna övergick till månader och situationen blev plågsammare dag för dag. Det gick inte längre att få kontakt med mamma. Hon hade avmagrat kraftigt fastän jag försökte trycka i henne mat som jag lagade varje dag. Hon hade ingen aptit sa hon varje gång och sköt tallriken ifrån sig samtidigt som hon återgick till tv:n.
På kvällarna var jag ofta ute med kompisarna till midnatt innan jag kom hem för att sova, jag gjorde allt för att få vara hemifrån så mycket som möjligt. När jag kom hem och vred om nyckeln i låset var det alltid tystnad och mörker som mötte mig. Mamma låg för det mesta kvar på soffan, hon hade börjat sova där på nätterna också orkade alltmer sällan ta sig in till sovrummet. Det luktade unket och gammalt och hon hade inte brytt sig om att stänga av tv:n där hon låg.
Jag smög försiktigt fram och stängde av den. Jag satte mig ned brevid henne. Tittade på hennes ansikte, hennes förut så runda och friska ansikte var nu som borttynat. Kindbenen syntes tydligt, ögonen hade blivit alltmer tydligt klotrunda till formen och hennes hår hängde okammat och smutsigt i pannan. Hon såg så fridfull ut där hon låg, som om allting var bra, som om ingenting hade hänt.
Följande morgon skulle vi sitta där i köket och äta frukost tillsammans alla tre, prata om dagen, om vad vi skulle äta ikväll och kanske vad vi skulle hitta på till min födelesdag. Sen skulle alla få bråttom iväg åt varsitt håll och mamma och pappa skulle pussas hejdå ute i hallen.
Den morgonen skulle aldrig komma igen insåg jag nu. Gatlyktans starka sken utifrån vägen lyste in på mitt rödgråtna ansikte. Då plötsligt såg mamma upp på mig och stammade fram

- Inte ska du väl gråta? Du är ju en stor pojke och pojkar gråter inte

I det ögonblicket visste jag att mamma var någon annan. Någon helt annanstans.

***

Jag bor nu hos en familj inte långt ifrån mamma. Pappa hälsar jag på ibland på helgerna när jag har lust. Det finns de dagar jag hatar honom fortfarande och det kommer alltid att vara så. Hans tjej är ganska schysst men jag vet inte om jag gillar henne för det. Mamma får hjälp nu. Hon går hos en psykolog och jag märker att hon redan börjar må lite bättre. Hon får ta bit för bit, inte stressa med någonting. Hon bor i en ny, mindre lägenhet, närmare stan. Vi brukar ses så ofta som hon orkar, vi fikar, hyr en film eller går bara ut på en lång promenad och pratar om allt möjligt. Jag har inga framtidsdrömmar längre, kanske krossades de samtidigt som familjelyckan sprängdes i bitar, jag vet inte. Jag får leva för dagen helt enkelt och ta bit för bit, hoppet är det sista som lämnar människan och jag vet nu att det är sant.

Kommentarer
Riktigt bra och intressant!
Skrivet av: sunflower(T) 2009-07-27 01:37

pandaruta(T32)Har foto

Information
Skapad:
2009-01-17 18:53
Besök:
2134
Poäng:
Ingen har röstat
Besökare:
HubbaBubba(T25)Har foto
facedown(T27)
sunflower(T)
missheartbreak(T)Har foto
arne(K)Har foto
just_me89(T)
BDSM89(T)Har foto

COPYRIGHT © Lyriksidan 2019 - info@lyriksidan.se - Texter ägs av respektive författare