Noveller / Verklighetsbaserat

Novell: Rapport från kattklädd by

Allt beror på hur det presenteras. Man måste få det så kallade ”formatet” att fungera och snabbt skapa en avslappnad atmosfär och känna hur texten drar i väg med en. Då men först då får man hela publikens uppmärksamhet. Ibland lyckas man ibland inte. Man lever dock på lånad tid. Kanske kommer myndigheterna inte att tillåta oss att framträda längre. Nå får se nu om min öppningsreplik fungerar!

– Eftersom jag är den, som mest börjar likna mina upphovsmäns ideal, kan det kanske vara tillåtet för mig att ta bladet ur min kattlika strupe och berätta om det oerhörda. Tänk ända till vår lilla by har sjukdomen kommit.

Detta brukar vara min paradreplik men min röst tycks inte bära hela vägen fram, som den brukar. Många inpass förlorar dessutom på att översättas till det officiella språket, ty numera har de vanligaste dialekterna omformats till rent nya språk, varav tre har myndigheternas godkännande. På min vanliga byadialekt, som naturligtvis inte tillhör de sanktionerade, brukade jag kunna laborera med underliga tonövergångar och diftonger, så att det blev ett högst speciellt flöde, som hade likheter med rap - sången och som i brådskan naturligt gav upphov till de så berömda felsägningarna, som naturligtvis successivt ökar komiken.

Men det är tydligen fel publik att vända sig till. De skruvar på sig och vet inte om de skall bli arga eller släppa taget och börja skratta över sin löjliga sjukdom och jag tittar långt efter Frau Schmidt, vars applådåskor och goda timing alltid brukar få publiken på gott humör. Inte ens min groteska kostym, där min kroppsbehåring verkligen kommer till sin rätt och mina solglasögon, vars färgskiftningar nästan liknar mänsklig hud, tycks roa längre.

Denna typ av direktkomik i samband med middagsbjudningar till de allra närmast ”sörjande” fungerar naturligtvis bara om publiken lever sig med och blir till en grupp med stark sammanhållning. Men även ett vi är en smula malplacerat. Det handlar om en starkt isolerad grupp, som inte kan diagnostiseras av läkarvetenskapen, varvid myndigheterna vet med sig, att några sociala oroligheter beroende på vårt tillstånd behöver de inte längre räkna med. Om vi nämns överhuvudtaget numera är det snarare i kategorin avvikare än att vi legitimt kan begära, att våra fall skall upptas till rättslig prövning, så att vi skall kunna få någon form av ekonomisk ersättning. Myndigheterna har uppenbarligen försäkrat sig om att vi varken har ekonomiska eller politiska påtryckare någonstans i det informella socioekonomiska systemet, där det skulle ha någon betydelse.

Och nu kan man inte ens skämta om vår situation längre. Inte ens inspelat skratt och applåder kan få denna publik att reagera längre. Det gäller att vara försiktig. I förra veckan höll det på att sluta med en ren katastrof. En i publikhavet, som var mer kattlik än jag, reste sig vredgat och fick hela publiken med sig. Jag tvingades då att få poliseskort från scen för alla ville säga mig ett sanningens ord. Det här var då ingenting att skämta om!

Det gäller således att rädda föreställningen medan tid är. Kanske kan jag sänka rösten något och jag har flera olika tricks. Ibland brukar det fungera att man successivt ökar mimiken till det rent groteska, så att de i alla fall har det att glädjas över och successivt inbilla dem att det gäller vi och dem, men vilka de är, blir alltmer osäkert ju längre tiden går. Men numera är de, som berörs, synnerligen luttrade och många har sedan lång tid börjat klä sig efter kroppens märkliga behåring. Även på min producents panna börjar svettpärlor bli oroväckande tydliga och han börjar känna sig alltmer besvärad. Det är med andra ord en vanlig dag i en kattimitatörs liv.

– Till att börja med var det ingen som märkte något, viskar jag och höjer rösten på slutet. Snart gled jag utan att egentligen förstå hur det gått till in i ett noll till åttaarbete med andra ord allteftersom tiden av olika anledningar gått ur led, för jag hade mer magkänsla för när jag skulle gå upp för att finna min brödföda än när jag enligt vanlig praxis skulle göra det.

Jag hade aldrig hört talas om kattsjukan förrän vi redan hade börjat uppträda som de och naturligtvis var det min närmsta granne Petra, (och då börjar jag viska konspiratoriskt till publiken för att se om de är på min våglängd) som började sätta mig in i mitt tillstånd, samtidigt som mina uppenbarligt alltmera instabila trampdynor började ge min uppfattning om hur man skulle få kontakt med vår svunna tillvaro. (Burop, som dock tystas ned) Helt övergick vi inte i ett kattlikt tillstånd utan pendlade mellan mänskligt och djuriskt, allteftersom vi helt eller kanske bara delvis ville acceptera vår tillvaro. Genom att peka med min tass i motsatt riktning än den jag rörde mig i började jag uppleva, att omgivningen samtidigt började ge signaler, att vi en gång varit mänskliga, varför de mest obetydliga av skuggor tycktes påminna oss om den inre balansen, som en gång måste ha funnits.

Men nu skrattar publiken igen, eftersom det jag säger, är enligt de sanktionerade (dock inte de vetenskapliga) naturlagarna helt omöjligt!! Man har inte den balansen beroende på sjukdomen. Nu gäller det att med minspel få dem på min sida och så mycket erfarenhet har jag numera av denna form av scenkonst, som alltmer börjar likna en stand – up, kan det inte kan vara särskilt svårt.

– Vi accepterade att vissa fenomen bland många andra blev vår vardags medhjälpare i tillvaron. De lärde mig att leva med hur förflugna rovdjursklor hela tiden rörde sig runt våra struphuvuden för att avgöra om vi var konspiratoriska i våra rörelsemönster och därefter när vårt tillstånd så medgav det även i våra tankesätt. Det påstod i alla fall Amanda, en kvinna som drabbas väldigt svårt av sjukdomen. Så länge det gick att prata med henne förstod jag, att hon inte ljög, då hon påstod, att hon en gång varit en skönhet, men eftersom hon en gång hade haft det vackraste av hår hade hon numera blivit skallig. Men man måste ju trots allt ha någon som helst självrespekt kvar, varför hon numera bar så gott det nu gick resterna av vad som en gång varit ett par glacéhandskar och försökte låta bli att tänka på, att utan päls gick hon omkring i sitt mest jungfruliga tillstånd. (Våldsamt fnitter) Snart blev vi varse om att hon var den av oss, som sämst passade att övergå i ett kattlikt tillstånd. Hon hade nämligen bacillskräck. Men eftersom hon var den mest drabbade fick hon i inkonsekvensens namn vår nya verklighets öra och goda minne. Om hon inte var alltför radikal det vill säga att hon ville återgå till ett mänskligt tillstånd behövde hon bara ge ifrån sig en dov varnande skorrning för att få som hon ville…

På applådåskorna hör jag att mitt anförande har fallit i smak och Amanda nöjer sig med ett ilsket ögonkast i stället för en lång palaver. Då vet jag att jag lyckats bedra alla myndighetspersoner. De tror äntligen att vi övergått i det mentala tillstånd, som de, våra herrar, vill, att alla skall anamma nämligen att acceptera vår belägenhet, varvid vi snabbt skall övergå i sorts apati.

Men under nattens mörkaste timmar ändrar jag på förutsättningarna och blir mitt gamla ondsinta jag igen. Då beger jag mig ut på stranden i hopp om att vågorna skall sudda ut denna efterlämnade text för det, som jag nu ska prata om, passar sig knappast för våra herrars ögon.

Men de, som tog sin situation på djupare allvar än de flesta och däri fanns även jag, ställde in oss på ett sorts inre motstånd och då passade det ju bra, att jag till vardags har gett mig en förklädnad av en bekymmerslös dåre precis som våra herrar vill. Denna belägenhet gav oss själva insikter som få hade tillgång till. Vi avvikare skaffade sig successivt ögon, som inte längre kunde hålla ifrån sig sorgens fukta och begav sig ut på sandstranden och letade efter ljusglimtar i dagsgölarna. Samtidigt hörde vi eftertänksamt efter åskans mullrande på avstånd, ty den stod i förbindelse med de verksamhetspoliser, som med olika tekniska hjälpmedel osynligt rörde sig intill oss. Man hade talat om för oss att just vatten var det, som vi främst skulle hålla oss borta ifrån. Varför förstod vi mycket väl varför efter en tid, då vattnet blivit våra bundsförvanter och speglade, att vi hade blivit utsatta för tidernas konspiration. Man hade gjort oss till löjeväckande varelser bara för att göra vår text successivt omöjlig genom att likrikta oss, så att vi inte hade något val än att acceptera vårt tillstånd. Åtminstone om vi ville överleva. Många av oss bara försvann. Men skälet till det hela var alltför uppenbart. Vi hade precis samma konspiratoriska uppfattningar och man ville städa undan oss och sätta oss i strykklass för att ge plats åt ett samhälle, där blott deras åsikter kunde göras gällande.

Men om vi begav oss ned till stranden, måste det ske under den mörkaste delen av natten. Men våra herrar uppvisade en förödande förmåga att kunna röra sig i det falnande ljuset med hjälp av den senaste spetsteknologin, och det betydde, att de förstod, vad vi höll på med. Då om inte förr kände man av stora tunga, vassa regndroppar, som inte ens den bästa päls kunde avvisa. Och en tung glöd rörde sig alltid vid morgonsolen, då våra herrar stannade våra livsklockor för att upptäcka vad som förändrade tillvaron i rummet, för de lyckades aldrig tysta oss fullständigt. Särskilt lade de märke till olika färgspel, som efter en tid kunde få för sig att övergå i en sorts atmosfäriska effekter, där alla konturer suddades ut. Vad vi förstod var det uppenbarligen vid detta tillfälle, som de blev som mest sårbara. Kanske höll sjukdomen också på att förgifta dem.

Men jag är allt mindre oroad för mig själv för jag anses vara inflytelserik bara därför jag en gång höll mig borta från de professionella komikernas skrå, då våra tongångar var i ropet. Skälet var uppenbart, eftersom jag med min ringa scenkonst knappast på den tiden kunde göra mig gällande. Men de hade ett illasinnat rykte att gå de besuttnas ärenden. Detta är som alltid i livet en sanning med modifikation och dessutom paradoxal, eftersom ingen kan förneka, att en del av dem faktiskt försåg mig med manus, som just låg på gränsen för vad som kunde tolereras av maktapparaten. Dessutom var de generösa nog att lära mig scenkonst i varje fall så mycket att jag hjälpligt kunde gestalta texterna på scen. Dessutom uppbär de, som vi uppfattar som våra egentliga herrar, skenbart bara tjänstemannaposter och kan avskedas. Men något sådant sker aldrig. Antingen gömmer de sig bakom sin status eller har regimens goda minne…

Efter en sådan ansträngning att sätta någon utomstående in i vår situation – jag är nämligen inte van vid att bli central figur annat än på scen- frågar jag mig alltid är nu allting färdigpratat eller är det för mycket sagt. Jo, men jag vet ju inte för höge f-n inte om det är någon, som kommer sig för att läsa det här…

Men hur kunde det bli så här? Det är då min påminnare kommer in i bilden. Det är en sådan herre, som påstår sig ha svar på allting. Han placerar mig rent berättartekniskt utan att fråga mig till råds mitt utanför en restaurang, vars enda unika egenhet var, att den alltid var rikligt försedd med välkänt aptitretande stekos. Hela jag tycktes i denna stund vila i mat från den välkända skinkan på spett till alla förrätter elegant upplagda på vita tallrikar med blåa dukar. Jag kunde inte påminna mig om att jag alls tänkte på katter vid detta ögonblick. Vem skulle för övrigt göra det, då solen blixtrade i bilarnas lacker och träden rörde sig knappt i sommarhettan. Från restaurangens uteservering kunde man se ned på den vindlande huvudgatan med stora planteringar av höga barska barrträd. Men denna väg hade en egenhet, nämligen att den föll backe efter backe ned till tågstationen, som alltid försvann i ett töcken för så långt ned såg ingen, då man stod uppe vid krönet. Det påstår min påminnare åtminstone.

Men katten, som måste ha kommit rusande från en av buskarna märkte jag helt enkelt inte av. Men jag hörde ett varningsrop från några pojkar, men jag skrattade bara. Den måste ha strukit sig emot mig för på morgonen kände jag av en stor kolsvart fläck mitt på skenbenet och jag begav mig genast haltande och svärande till husläkaren. Han såg på benet och sedan på mig och jag förstod på honom att något sådant hade han aldrig varit med om förut. Visserligen tog han en del prover på benet men jag hörde inte mera av honom. När jag väl försökte få något besked, visade det sig, att han flyttat från orten. Han hade inte tillgång till provsvaren påstod han i sin allra troskyldigaste ton och han hade ingen aning om vem som nu hade tjänsten. Efter ett halvårs försök gav jag upp.

Det var väl då jag började drömma om katter enligt hävderna. Fast det minns jag ingenting av. Sedan kom kyrkklockornas tid, då de välvde en kupol över mitt sorgerum. Nattsyntheten bara kom och lade sig som en tung grå hinna över natten och jag kunde se hur mörkret formligen växte in i mina ögon och slog människor genomskinliga mot hornhinnan. Snart var jag liksom de andra olyckliga på väg rakt ut i natten från ingenstans till ingenstans och snart upptäckte jag, att vi inte längre behövde bo någonstans. Kylan kunde inte längre bita vårt skinn. Jag tog mig en boning under pilträden, samtidigt som jag av en händelse såg mitt ansikte spegla sig i kanalen. Det hade dragits ihop till ett kattliknande skapelse, där galenskapen tycktes spegla sig överallt i mina ögon.

Så hör jag två vakter komma förbi. De är uppenbarligen på jakt efter dem, som utav olika anledningar flytt från de platser, där vi enligt lagarna skall befinna oss för att inte den övriga delen av befolkningen skall behöva oroas. Skrämd drar jag mig tillbaka men det är inte värt mödan. De har med sig spårhundar.

– Nej den där står under myndigheternas beskydd, säger den ene och granskar mitt halsband.

Så långt har det tydligen gått att man tydligen bär ett chips, som talar om alla ens personuppgifter.

– Sjukdomen har inte gått så långt hos honom och dessutom är han artist, fortfar han och blinkar åt sin kollega… Jo, jo jag minns att jag såg honom på polisbalen i fredags…

Av kyrkklockorna hör jag att det har blivit en ny dag. Det gäller att få ordning på ens blåslagna kropp och åter lomma in i Grottes kvarn, medan jag hör min inre röst med alla tänkbara bevekanden varna mig. Kanske kommer jag aldrig mer tillbaka. Men vart skall jag annars ta vägen?

Jag får kanske betrakta min verklighet på samma sätt då jag blev hårt trängd som artist och tycktes inte längre behaga. Då skrev jag ett brev, som jag lyckades få publicerat och jag kallade det för Till Dig som har vägarna förbi denna fiktiva artistvärlds innandömen. Jag minns särskilt första stycket: Till dig du fiende vars oförsonlighet jag så väl behöver. Jag växer då. Kanske är det då på sin plats, att även jag lämnar mitt bidrag till vad jag uppfattar som det oerhörda av vad du antyder, käre kritiker, ty det är mitt sätt att förstå hur du vilar i din form. Jag är inte längre ett jag utan flera oförenliga personligheter, som gått upp i varandra, eftersom ingen av oss tycks ha det lilla extra, som kallas the it. Vi kallar oss kvardröjare, ty vi dväljs där ingen annan kan överleva nämligen i folks förakt och lever där ingen annan tycks kunna leva nämligen i absolutskiftena mellan det skrivna ordet och den värld de skapar. Jag har kvar mitt skenbart sorglösa jag och orkar till och med intala mig en aforism, innan du avbryter mig med din ironi. Vad som är oumbärligt på en nöjesscen skapar ju som bekant bara genans ut i verkligheten…

Bredvid mig går således min stjärntvilling, som naturligt uppstår, i en värld av avbildande kristaller. Han har härdats av såväl väder som hågkomster men samtidigt kan de som rätt kan läsa honom, upptäcka hans minnesgåvor från det han lämnar efter sig och de beskriver alltifrån de gånger, då världen grät till de fåtaliga glädjeämnena. Kanske har han levt ett liv med hänsyn till omständigheterna och kanske kan man inte begära mer.

På något sätt stannar man i ett sorts vakuum mellan ens egen värld och verkligheten och dit tycks ingen ha tillträde förutom en själv. Det är med dessa funderingar jag åter kommer att stå på scen i dag som i framtiden och ta emot publikens blandade känslor. Det är som sagt bara en dag bland många i en kattimitatörs liv…

Kommentarer
- Kommentarer saknas

perbaduro(K71)

Information
Skapad:
2009-09-10 12:21
Besök:
1166
Poäng:
Ingen har röstat
Besökare:
arne(K)Har foto
loholm(T36)

COPYRIGHT © Lyriksidan 2020 - info@lyriksidan.se - Texter ägs av respektive författare