|
|
|
Ett fruset hjärta
Frusen inombords av kylan från ensamheten. Kall, men blöt inuti. Sammanbiten och tyst utanpå. Som en skrämmande och mystisk vålnad, men ingen vill gräva djupare och se vad som döljer sig djupt därinne.
Besvikelse efter besvikelse. Smärtor inombords, och ledsamheter. Gång på gång. Med tiden börjar det halvskrumpna hjärtat att vänja sig. Reagerar inte längre lika häftigt. Till slut inte alls.
Orden som fick hjärtat att hoppa till ordentligt, som satte hjärnkontoret i gungning. Efter de orden var det definitivt. Jag älskar dig, och just därför smärtade det så oerhört.
Längtan efter bekräftelsen var så enorm. De så efterlängtade och vackra tårarna som skulle bli beviset. De skulle motvisa känslokallheten, och svara på en ännu viktigare fråga: Mänsklig eller omänsklig?
Varför skulle tårarna svika mig när jag var som mest sårad?
Kan ett fruset hjärta pulsera och värma hela kroppen?
Kommer jag någonsin att kunna visa känslor,
och känna tårarna rinna längs min kind igen?
|
|
|
|
Kommentarer
|
verkligen känslosamt..jätte bra skrivet, jag känner med dig!
Skrivet av: Maria(T28) 2010-01-29 22:32
|
|
