Noveller / Övriga

Novell: Försoning

Regnet vräker ner. Tynger ner gräset runt om henne och bildar små pölar i asfalten framför henne. T-shirten klibbar fast på ryggen och små små droppar vatten blandat med svett rinner sakta ned för hårstråna och forstätter ned för näsryggen, droppar ned på knäna som hon har dragit upp under hakan.
Hon lägger armarna runt sina smala ben och gungar sakta sig själv fram och tillbaka. Försöker återhämta andan, orkar inte springa mer. Då kommer tårarna. Skammen, smärtan och förlusten rister i kroppen får henne att skaka av gråt.
Någon passerar henne med cykel. Stannar inte till, bara fortsätter att trampa. Hon är osynlig. Lika bra det. Lika bra att inte finnas till. Kanske saknaden blir lättare då. Det har bara gått en halvtimme sedan hon smällde igen dörren, sedan hon rusade ut från porten, sedan hon såg den sårade, frågande, vackra underbara blicken för sista gången.
Bara en halvtimme sedan hon förstörde allt.
Insikten får henne att stöna till och pressa hakan hårdare mot knäskålarna.
Hon hade övervägt att hålla mun. Inte berätta något om sitt förflutna. Bara låta allt vara så underbart och lyckligt som det var och hoppas att han aldrig skulle få reda på något. Men hon kunde inte ljuga. Aldrig ljuga mer, det hade hon lovat sig själv och nu, var allt över.
Regnet tilltar ytterligare och slår ilsket ned i ljudliga plask över hela kroppen. Han hade inte skrikit åt henne, inte gråtit, inte skällt, inte bett henne att dra åt helvete. Det behövdes inte, hon förstod. Förstod att han aldrig ville se henne igen. Så hon sprang. Sprang tills benen vek sig av utmattning och hon sjönk ihop här i gräset.
Tårarna vill inte sluta rinna och regnet vill inte sluta falla.
En hand på hennes skuldra får henne att hoppa till och hon tittar skrämt upp. Han är lika våt som hon och nästan lika andfådd. Hon ryggar tillbaka lite, förstår inte. Men han tar hennes händer och drar upp henne på fötter. Hon stirrar ned i marken, vill inte möta hans blick. Väntar på det slutgiltiga.
Hans hand under hennes haka, försiktigt lyfter hennes huvud så att hennes ögon måste möta hans. Inget hat, ingen avsky, bara....förståelse, kärlek och försoning. Varför?
Ett litet leende blixtrar snabbt till över hans läppar och han böjer sig ned, placerar dem mjukt på hennes panna. Gravitationen slår sina klor i henne och hon dras mot marken. Men hans starka armar fångar upp henne, lyfter henne i sin famn, håller henne tätt intill och hon borrar in näsan i hans hals. Drar in hans doft i ett djupt skälvande andetag.
"Förlåt", viskar hon i hans öra så tyst att orden knappt kommer ut. Han skrattar lite. "Dumma lilla älskade flicka."

Kommentarer
- Kommentarer saknas

Tovan_(T37)

Information
Skapad:
2010-10-18 11:07
Besök:
787
Poäng:
Ingen har röstat
Besökare:
- Ingen än...

COPYRIGHT © Lyriksidan 2018 - info@lyriksidan.se - Texter ägs av respektive författare