Noveller / Science Fiction

Novell: åh, du stora svarta

Åh, du stora svarta

Kaptenen var sedan länge en vän till familjen och en stark förebild, jag kände mig illa till mods när jag stod utanför hans dörr i det svavelosande regnet. Han bad mig stiga in i farstun. Han gjorde en gest med handen att jag skulle följa med honom, vi satte oss ute i burspråket där vi drack te och studerade varandras ansiktsuttryck. Efter en obehagligt lång tystnad frågade han mig ifall jag verkligen var tillräckligt hårdnackad för en sådan hård färd som det skulle bli, då jag var ganska tanig och blek på den tiden så det var ingen oväntad fråga. Jag gjorde det ytterst klart att det var viktigt för mig att få följa med på nästa gång skeppet lämnar dockningsstationen eftersom min mor nyligen avlidit efter en lång tids sjukdom, hon hade faktiskt varit sjuk så länge jag kunde minnas. Han tittade på mig med sina tunna ögon, han sa till mig att jag fick följa med, men bara för att min far tjänstgjorde under honom det året han dog i eldpest.

Äntligen kunde jag bli fri från mina gamla synder, det var som om att synderna inte hade någon betydelse mer, inte heller gångna barndomsårs goda gärningar spelade någon roll längre. Jag var på väg mot en moralisk limbo där allt förflutna inte längre var av någon större vikt – eller kanske tvärt om, att mitt förflutna kom att vara av en så massiv vikt att allt som skulle komma var oundvikligt.
     
När jag kom hem till min familjs resident efter mitt besök hos kaptenen stod en polisofficer väntandes. Han hade några frågor till mig angående min mors bortgång. Han undrade vad det var som drev henne till att ta sitt eget liv – att skära av sin egen hals, som om hon mördade sig själv på det mest bestialiska vis en mördare kan tänkas göra. Jag blev bestört av officerens indicier, och undrade om han menade ifall någon hade mördat min mor – hon var sjuk, det var självmord – nog fan såg det ut som det i alla fall.
     Jag bad officeren att låta mig sörja ifred, vilket han respekterade – tack o lov. Efter att officeren gett sig av förberedde jag en kopp te till mig själv, medan jag väntade på att teet skulle koka färdigt gick jag in till min avlidne fars kontor – varför vet jag inte. Jag öppnade en låda i det stora mahognyskrivbordet, och där såg jag något som jag trodde hade gått förlorat under en av hans långa resor med flottan – hans gamla silverring, med hans initialer ingraverade på sidorna och en stor grön jadesten. – Helt plötsligt kunde jag höra hur tekannan tjöt.

När jag gick vid dockningsstationen för att hitta rätt skepp så kände jag en oerhörd lättnad, bilderna av min döde mor ligga helt blodig på köksgolvet med struphuvudet blottat började suddas ut. Och se, där stod den – Carol Lynn, En ståtlig fraktare på 200 fot.
     När jag rörde mig mot kaptenens hytt hörde jag kosmonauternas gastande och motorers ständigt surrande ljud. När jag rapporterade min närvaro till kaptenen så tittade han inte ens på mig, han bara satt ner och stirrade ner bland en massa anteckningar och talade om för mig att jag hörde hemma nere i maskinrummet. Väl nere i maskin rummet som var en stor anläggning träffade jag en man som påminde väldigt mycket om mig själv, även han var tanig och blek dock något yngre och friskare. Han undrade ifall jag ville ha en cigarett, och nog fan tackade jag ja till det erbjudandet. Vi gick upp på rökdäck där vi rökte och pratade om allt möjligt, livet i rymden och om mitt liv som skräddare. Trott eller ej så var jag faktiskt skräddare innan jag sadlade om och nu blev rymdfarare. Den unge mannen berättade för mig att skeppet var på väg mot en avlägsen planet vid namn Korthulia, och på väg dit skulle vi först stanna till på en koloni för en smuggellast med iridium. Han undrade hur jag inte redan visste vart skeppet skulle, jag svarade att jag inte brydde mig, och att jag bara ville bort ett tag, kanske skaffa ett nytt liv någon annanstans.

Det tog tre dagar för kaptenen att yttra sitt första ord till mig på resan, han rådde mig att sluta röka när jag stod på rökdäck. Han ställde sig bredvid mig. Han yttrade ett tyst: - Åh, du stora svarta.




-     Du stora svarta? Undrade jag.
-     Där ute, mellan zyx och perdomito. Där är finns inga stjärnor, bara totalt jävla mörker. Sade kaptenen och pekade rakt ut den väldiga rymden.
-     Vad finns där ute? Frågade jag nyfiket.
-     Inget! Bara rannsakan.

Kaptenen lämnade mig där på rökdäck. Den unge mannen dök helt plötsligt upp bredvid mig och frågade om jag hade en tändsticka, jag gav honom en tändsticka och fortsatte at stirra ut i det stora svarta. Han såg på mig att jag pratat med kapten, han gjorde en smaklös imitation av honom, lik förbaskat kunde jag inte hejda mig från att skratta till lite.

Senare på resan frågade den unga mannen varför jag gett mig ut på sjön egentligen. Jag beslutade mig för att berätta sanningen för honom, att jag inte visste, men att det förmodligen har något att göra med att jag dödade min egen mor. Vi skrattade åt mitt absurda öde.
     Jag frågade ynglingen hur han kom att jobba med kaptenen, han berättade att han var kaptenens son, som om det var en självklarhet.
-     Så du är hans son? Frågade jag helt bestört.
-     Ja, det är vi alla.
-     Vilka vi?
-     Alla vi som är under hans beskydd. Vi här på skeppet.
-     Ursäkta?
-     Ja, även du.
-     Nej, nej, nej, den jag är son till är död.
-     Ja. Om du säger det så.

Som sagt så blev jag helt bestört, jag vände på klacken och gick där ifrån. Minna ben rörde sig mot kaptenens hytt, men mina tankar rörde sig nån helt annan stans. Jag bankade på kaptenens dörr, och han öppnade med ett obehagligt o belåtet flin. Han bad mig komma in, sen stängde han och låste dörren efter mig.
-     En av dina mannar har blivit galen. Berättade jag för honom
-     Galen säger du? Kaptenen blev väldigt allvarlig, som att vända på ett mynt.
-     Han hävdar att jag är din son.
-     Jo förstår du, du är min son.
-     Nej.
-     Jo, din så kallade far dog inte i någon eldpest, jag dödade honom. Sen knullade jag din mor som den hora hon är och där av att du kom till världen.
-     Nej!
-     Jo, och nu ska jag knulla dig som den lilla horunge du är.

Kaptenen slog ner mig med ett slag med ryggen av sin enorma hand. Han slet av mina byxor medan han höll fast mig mot det iskalla golvet. Det som skedde, det skedde. Han våldförde sig på mig, och inte långt efter att han var tillfreds så dödade jag honom med min lilla fickkniv, ett precist snitt rakt över halsen. Jag gjorde mitt bästa för att preja ner honom i avfallsluckan, det gick bra efter lite modifiering utan kroppsmassa. Jag beskådade från kaptenens hytt hur han sögs ut i rymden.
Mina ögon följde min fars livlösa kropp när den drogs längre och längre ifrån mig och djupare in i den stora svarta tystheten, ack detta förrädiska svarta - Åh, du stora svarta.

Kommentarer
- Kommentarer saknas

Information
Skapad:
2011-01-28 02:07
Besök:
1517
Poäng:
Ingen har röstat
Besökare:
fille_filippa(T26)

COPYRIGHT © Lyriksidan 2021 - info@lyriksidan.se - Texter ägs av respektive författare