Noveller / Verklighetsbaserat

Novell: Ett möte

När jag för en stund sedan besökte huvudstaden Kiev i Ukraina så kommer främst mina minnen från den resan att handla om möten med människor jag träffade på gator och i parker. Under de fyra dagar i månadsskiftet maj-juni jag besökte Kiev, rådde en tropisk värme och det var nästan olidligt hett på eftermiddagarna. Under en lång eftermiddags promenad ville jag sätta mig ned för att vila min slitna ben. Jag hittade lätt en ledig bänk i en av Kievs alla gröna parker. Denna parkbänk var lyckligtvis också belägen i skuggan av ett stort kastanjeträd. Jag satt där och filosoferade över livet och alla våra olikheter, mellan Sverige och Ukraina. När jag satt där var det en och annan förbigående som hälsade. Jag kan inte Ryska, förutom hej(privet) och tack(spasiba). Så jag svarade vänligt "Privet" till de som hälsade på mig där jag satt i skuggan av det jätte lika trädet. När jag hade suttit där en stund i mina egna tankar och funderingar, kom en gammal farbror och frågade om han inte fick slå sig ned bredvid mig. Jag nickade som svar på hans fråga, jag förstod inte vad han sa, men jag fattade vad han ville. Mannen log brett och satte sig bekvämt ned på den slitna parkbänken. Mannen var till åren kommen, skulle jag våga mig på en gissning, skulle jag tippa på att han kanske var runt nittio. Han bar slitna urblekta kläder, var mager och ”herregud” vilka tjocka glasögon han bar. Vi satt tysta en stund och tittade på de passerande människorna och på den behagliga omgivningen. Efter en stunds tittande började den gamle mannen att harkla sig och sedan hosta kraftigt. Jag tänkte i mitt stilla sinne "hoppas han inte är sjuk och smittar ner mig", mina tankar blev så småningom små fobier, den ena skräck scenen efter den andra spelades upp inför mitt inre. "Tänk om han är så sjuk att han dör här och nu". Vad gör jag då? Jag kan inte ens språket, "hur tillkallar jag hjälp?". Men efter en lång stunds fobiverksamhet, tystnade så åldringen. Nu vände han sin blick emot mig och tittade nyfiken igenom sina tjocka glasögon. Hans ögon var otroligt små genom glaset och han blinkade som i slowmotion. Han öppnade munnen för att säga något, men det kom inte fram ett enda ord. Han harklade sig igen och gjorde ett nytt försök. Nu kom orden, jisses, i mina öron rullande de bokstavligen fram.
-?????????? ????? Och det på ryska!
Jag väntade artigt tills han talat klart, och sade sedan på engelska.
-Ursäkta herrn, men jag talar inte ryska.
Den gamle gjorde ännu en slowmotion blinkning och sade sedan på bruten engelska.
-Jag förstår, du är utlänning? vart kommer du ifrån?
-Sverige.
Han tittade på mig en lång stund, och sade sedan.
-Aha, du är från Italien.
Jag skrattade i mitt inre, det var komiskt att se och lyssna på honom (på ett positivt och välment sätt).
-Nej, Sverige kommer jag ifrån.
Han nickade åt mig och frågade.
-Vad är namnet på huvudstaden?
-Stockholm! svarade jag.
Han höll sin blick fäst vid mig, och jag tycktes se glimten i hans ögon. Han sade med ett litet leende på läpparna och i ett högre tonläge.
-Aha, du kommer från Italien!
Jag kunde inte hålla mig från skratt längre, jag skrattade högt och hjärtligt. Jag tyckte om den här gamlingen. Efter en liten stund började också han att skratta. Antingen narrades han med mig eller så skrattade han av artighet. Men det spelade mindre roll, för här satt jag i ett helt främmande land ihop med en gammal farbror på en parkbänk i trettiofem graders hetta och skrattade. Livet kändes enkelt och så mycket mer givande, än vad jag var van vid. Efter en stunds mag-gymnastik tystnade skratten och den gamle började berättade lite om sig själv. Han gav mig helt enkelt sitt liv. Han berättade hemligheter och roliga minnen. Och detta till mig, en främling från Sverige. Vi pratade i timmar, vi skrattade, vi bytte berättelser och jag bjöd också den gamle mannen på en kopp kaffe. Han berättade att han inte kunde vistas i sin lägenhet på eftermiddagarna när det var så varmt, han hade ingen luftkonditionering. Han pekade med sitt krokiga finger på ett höghus framför oss.
-Där längst upp, under taket, där bor jag. Det är som att befinna sig i en masugn att vistas i lägenheten den här tiden på dygnet. Om jag är där uppe och somnar, kommer jag aldrig mer att vakna, var så säker.
Jag förstod honom, om det var trettiofem grader här ute i skuggan, måste det vara minst femtio grader eller mer i lägenheten. Han berättade sedan om sitt liv som marinsoldat, han berättade att han också varit sjöman och att han besökt hundra tals länder. Jodå, han hade sett världen (troligen genom sina tjocka glasögon, tänkte jag). Men han hade inte sett eller besökt Sverige. Men han visste att det däremot fanns en svensk by i Ukraina, någonstans söder ut längst floden Depner, Gammalsvenskby. Där de även talade svenska. Han berättade om hur hårt det var att vara soldat i Sovjet, men han var också stolt, det syntes på honom och hördes på hans röst. Han berättade om alla sjömän som försökte rymma från båtarna för att komma till de ”fria länderna”, han berättade om hur få av dem som klarade av uppdraget. Han berättade också om andra hemliga uppdrag som inte var internationellt godkända när han gjorde tjänsten. Han berättade om sin familj och sina barn. Han hade två söner som han hade fostrat. Han berättade om sin älskade hustru som hade gått bort för 18 år sedan. Han passade även på att prisa Gud för att Ukraina var fritt och att Sovjet var ett minne blott. Men han prisade också det gamla.
-Det var bättre ordning förut, nu är allt så svårt och ingenting fungerar.
Han förbannade utlänningarna och kapitalismen, men genast när han hade sagt detta, tittade han på mig och sade.
-Inte du min vän, inte du.
Jag kände mig stolt. Löjligt? men kom ihåg, denna ålderman hade levt kanske femtio år längre än mig. Allt jag kan säga är att jag respekterade honom och han gjorde vår korta vänskap till något att vara stolt över. Han berättade att han var född och uppvuxen i staden Odessa i södra Ukraina. Han ville därför av nyfikenhet veta vad jag visste om staden? Jag berättade att jag visste i stort sätt inget ting mera än att staden ligger vid Svarta Havet. Han berättade om stadens historia och jag satt och beundrade honom, hans sätt att förmedla detta på, trotts blandningen av ryska och engelska ord.
Efter en lång stunds berättande tystnade han och satt drömmande en liten stund. Han tittade på mig och med stolthet i rösten sade han.
-Jag är Ukrainare, men det jag är mest stolt över är att jag kommer från Odessa.
När vi nu hade suttit där i fyra timmar, kände jag att jag var tvungen att gå vidare och hitta ett ställa att äta på, en restaurang. Jag tog avsked från den gamle mannen som bad mig komma tillbaka nästa dag vid samma tid, han hade inte haft så här roligt på flera år skrockade han. Jag gick med på hans förslag och lovade att komma tillbaka näst kommande dag. Jag tackade för mig och sade hejdå. När jag hunnit 5-6 meter ropade han efter mig.
-Har du något namn främling?
-Henning! svarade jag.
Han log och nickade.
-Igor! ropade han tillbaka.
Nästa dag gick jag tillbaka för att träffa Igor. Jag satt på samma parkbänk som dagen innan. Jag väntade och väntade. Men den gammle magre glasögonprydde mannen dök inte upp. När jag suttit i två timmar tänkte jag tanken på att gå upp till hans lägenhet. Men nej sade mitt inre väsen, för tänk om....? Så jag blev sittande en timme till istället, men gav sedan upp. På min väg tillbaka till min hyrda lägenhet, tänkte jag på Igor och vad som kan ha hänt honom. Kanske hade han glömt, kanske hade han hittat någon annan att prata med, berätta sin historia eller kanske hade han äntligen fått återförenats med sin älskade hustru. Vad vet jag, en enkel ovetande utlänning i ett främmande land i Öster.

Kommentarer
- Kommentarer saknas

Nergaard(K51)

Information
Skapad:
2012-07-16 12:48
Besök:
1265
Poäng:
Ingen har röstat
Besökare:
melankolisk(T)Har foto
trasigg(T22)

COPYRIGHT © Lyriksidan 2018 - info@lyriksidan.se - Texter ägs av respektive författare