Noveller / Övriga

Novell: ... eller är du en poet

Vill du nödvändigt att historien ska berättas på ett mänskligt sätt, Zen … eller är du en poet?
Svaret på den frågan påverkar hela min disposition. Det gäller allt från våra uppfattningar om scenskiften till föreställningsvärldar. Troll är ju inte salongsmässiga precis. Vi påstås ha sprungit fram ofullgångna på en esoterisk instabil eter i tidernas gryning.
Det finns således viktiga metafysiska betingelser både i ditt språk som i din begreppsvärld, som gör, att du inte kan uppleva mig på något annat än som en skata klädd i en rovfågelshamn men med en iris av överjordisk glöd?

Det är något speciellt med jaktmorgnar, då jag gläntar på din värld för att vid det minsta tecken på fara blixtsnabbt dra mig tillbaka. Jag känner av dig på vibrationerna som fortplantar sig i mina hårstrån. Jag hinner aldrig få möjlighet att se dig öga mot öga för det måste gå fort. Jag känner en retning enbart en gång på att en själ är i närheten och jag slår. Är den inte på plats missar jag och chansen kommer aldrig igen. Men alldeles oproblematiskt är det inte, även om jag lyckas. Själen jag just nu gömmer i min dräkt skriker rent ut och vill förena sig med dig, som ligger i fosterställning på marken.
Vem jag egentligen var förstod du ej. Men Zen - troll består av skuggor och mörker och vi har inga annat än tillfälliga kroppar och namn.

Men snälla du det är elementärt att de världar som kommer från trollen är slagna med hjälp av särskilda besvärjelseord, som aldrig kan finnas i ditt oladdade språk. Då men först då skapas det naturligt en vardagsmiljö som du uttrycker det ”håller till” både i ditt ömtåliga skinn och i din hjärna.

Eller kanske var det bara fågeln du mötte och ingen gudomlig värd? frågar du dig själv så här i efterhand. Du mötte helt enkelt ett troll, som känner sig hedrad över att du kan känna av att mitt atem slår i oss båda.

Nej Zen jag försöker inte idiotförklara dig. Men för att du ska en tillvaro du kan leva i krävs det någon som har makt att skriva ut dig ur ditt överhettade tillstånd.


Att min ”näbb” kan öppnas till ett bottenlöst svalg är det väl inte särskilt märkligt för någon som kan återskapa betingelserna som före the Big bang. Då bestod omvärlden av ett bottenlöst svart hål.
För mig är att dra in din tillvaro genom näsan lika naturlig som för dig att byta skjorta. Hur jag bär mig åt beror ju på hur jag är utrustad.
Hellre är det inte meningsfullt för mig att ge dig en inblick i galdrandet som jag upplever det men visst din jämförelse, att min besvärjelse motsvarade ett alltmer stegrande brus men att den fick en hållbarhet och styrka som motsvarade en ipsissimus förmåga låter som en utmärkt iakttagelse.
Jo beroende på människans hörselhallucinationer är det naturligt för dig att mitt onomatopoetiska svall går upp i dundret från åskvädret utanför.
Att mitt andra jag som du beskriver som vinden fångade upp tillvaron i ett järngrepp är faktiskt en meningslös upptäckt, eftersom jag vid denna tidpunkt redan behärskar din verklighet, att jag kan utforma den för gott.
Vi befinner oss således i ett evigt förekommande tillstånd inte i ett berättande fokus om det är ett troll som håller i taktpinnen.
Alla stora trolska besvärjelser slutar med att förlöpningsskriet, när en ny värld öppnas, genljuder genom tillvaron.

Jag vet inte vad du förstår men du menade att jag delat upp existensen i en del du levde vidare i och en del som jag bara hade tillträde till.
Som troll kunde jag naturligtvis inte låta bli att stjäla ett upplägg från Bibeln ungefär som Loke och för att göra det lite extra festligt uppträdde jag dels som en kropp på ett kors och dels som ett eteriskt mellanting på väg in i min värld. Något som är helt möjligt och mycket fyndigt i min instabila värld. Men replikskiftet mellan mig och missdådaren har jag inte ändrat på.
– Sannerligen säger jag dig. I dag ska du vara… med mig... i paradiset.
En del av repliken brukar braka samman beroende på att den talande drabbas av något liknande en hjärnblödning till åtminstone en trolsk publiks stora förtjusning, eftersom troll alltid är sanna anarkister.
Eftersom dina iakttagelser beror på mänskliga föreställningar så hamnade jag i det läget att om jag accepterade en del av dina idéer så uteslöt jag mina egna. Därför beslöt jag, att det räckte med att en sky bara tog bort mig.
Likt dig trivdes jag med dem som aldrig haft en plats i livet. Du tror väl aldrig att ett troll kan bli socialt enligt mänskliga mått mätt? Det var bara ren lättja inte min konstruktion som gjorde att jag använde budbärare om jag ville uträtta något i de nya scenarierna. Du var tvungen därtill för i annat fall skulle du sprängas inifrån beroende på att lufttrycket inte var detsamma som du är van vid. Ja det var också helt naturligt att du fick leva ditt liv i skuggorna efter mer dominanta varelser och gräva ut dina avhuggna rötter och få något som minner om ett liv.

Jag delar din uppfattning att som människa befinner du ständigt i en morgon då du väntar på oron som kan växla mellan väldiga omfång. När oron väl får för sig att bryta sig in i ditt tröga medvetande, bestiger den dag, bryter ny värld och tömmer den gamla.
Du har kommit till det stadium i livet då allt går oundvikligen utför. Men du tillhörde trots allt den sista av gruppen bekymmerslösa människor som när som helst kunde plocka upp spillrorna av ditt liv till en översinnlig enhet mellan död och liv, verklighet och overklighet från ett evigt existentiellt blodomlopp.


Och så ligger du där slutligen i en färdstuga när du förr eller senare skulle överraskas av en alltmer sviktande hälsa på väg till den stora staden. Döden har numera blivit en naturlig del av tillvaron. Det ser du om intet annat på skogen av enkla träkors på andra sidan gatan, men som ständigt skyms av skaror av pilgrimer, som är på väg in för att fira påskhögtiden. Mörkret blir allt större både inom och utom dig, sedan den lakoniskt ironiska tystnaden i verkligheten, som jag är mästare på att lägga på, får ta över. Jag ger andra medvetandegörare allt mindre utrymme så att du ska slippa minnas din tidigare misslyckade tillvaro, så att man skall få något av vad du kallar sinnesfrid. Men jag vet vad du alltid velat ha mina verktyg att beskriva verkligheten på ett mer auktoritativt sätt. För det enda sättet då detta är möjligt är om man är troll.
En av de kvinnor som satts för att vaka över dig råkade visst somna till och då sa jag i trängseln vid sängen att det gör nog inte så mycket. Han finns snart inte mer.
Och det kommer i vilket fall som helst inom några timmar bli en oundviklig sanning.


Kommentarer
- Kommentarer saknas

perbaduro(K70)

Information
Skapad:
2012-10-04 14:43
Besök:
1380
Poäng:
Ingen har röstat
Besökare:
breccia(T)

COPYRIGHT © Lyriksidan 2019 - info@lyriksidan.se - Texter ägs av respektive författare