Övrigt / Annat

Text: Hippien, rånaren tjackpundaren (milstolpen av lycka)

Denna historia är ganska universell. Den vilar på en komisk och ganska så oseriös stämning, men växlar snabbt från detta till djupare filosofiska betraktanden, insikter och reflektioner kring en missbrukares mentalitet och vanföreställning om att milstolpen av lycka faktiskt existerar och att det är nyckeln till evig belåtenhet.

Peace!

Del 1.
-----------------------------------------------------------------------
Jag hasade mig långsamt fram längs trottoarkanten, i samma stund som jag lyckades rota fram en röd BIC-tändare ur ena byxfickan. Jag lät mina smått fuktiga läppar omfamna jointen som jag tidigare rullat, samtidigt som en svag, men stabil eldslåga brusade upp och satte glöd på den. Jag kände den ljuvligt doftande röken sippra ner i mina lungor.

Det någorlunda förargelseväckande beteendet av stupfulla och våldsbenägna skolungdomar på festhumör ekade genom den ljumna sommarnatten. Den svalkande vinden smekte betryggande mitt mörka axellånga hår.

Äntligen var jag framme!

Trots att min lilla månskenspromenad endast bestod av en halv kilometer, verkade min icke ännu tillfredsställda och fasadtörstiga hjärna uppfatta den tid som gått som en evighet.

Jag trippade, med förväntansfulla steg, fram till ringklockan och höll ett stadigt gepp om sedelbunten i min ficka. För en kort stund lät jag mina vilda tankar flöda i huvudet, i väntan på respons.

Dörren öppnades och där framför mina ögon stod en kille i 20-årsåldern med spretigt mörkblont hår, pannband, extremt stirriga ögon och en sliten blick. Som troligen orsakats av hans dagliga intag av amfetamin. Det var första gången jag såg honom - Tobbe, tjackpundaren - en småhasslare som livnärde sitt missbruk på att sälja koppartråd och diverse narkotikapreparat. Jag hade fått adressen av en nära vän för att kunna upprätthålla mitt opiatmissbruk som varit aktivt sedan två år tillbaka.

Jag hälsade, presenterade mig och han välkomnade mig varmt in till sin villa. Då klockan ännu inte passerat midnatt bestämde jag mig för att stanna ett tag, i hopp om att lära känna denna smått mystiska människa ytterligare.
Givmild som jag är, grävde jag fram en liten metallpipa, Redlight, som jag kallade den, tillsammans med en avbruten cigarrett. Jag uppmanade honom att göra i ordning holken, i samband med att jag blandade varsin drink av Jack Daniels och Cola.

Vi tillbringade den sagolika natten med att dricka whiskey, röka hasch och tjattra. Tobbe visade sig vara en trevlig prick. Efter en inledande konversation fick jag, till min förvåning reda på , att jag satt ansikte mot ansikte med mannen som satt och lurade på de flesta drogerna i stan - röka, benso, morfin, amfetamin, extacy. LSD och lite annat smått och gott.
Han var sprutnarkoman och hans besatthet av injektionerna grävde honom längre ner i träsket än någonsin tidigare. Och för ett litet ögonblick kände jag en gigantisk våg av utmattning sluka mig och så småningom dra mig ner i en euforisk tunnel av djupsömn.

Fortsättning följer..

Kommentarer
- Kommentarer saknas

Information
Skapad:
2013-01-24 22:17
Besök:
1676
Poäng:
Ingen har röstat
Besökare:
Mona(T60)Donerande medlemHar foto
eve21(T)Har foto

COPYRIGHT © Lyriksidan 2020 - info@lyriksidan.se - Texter ägs av respektive författare