Övrigt / Annat

Text: En hippie, en rånare och en tjackpundare. Del 2.

Del 2
Jag vaknade kallsvettig med ett ryck. Omgivningen kändes hotfull och mardrömslik. Jag mådde illa och hade en fruktansvärd huvudvärk. Jag kunde observera den unkna stanken av utspilld whiskey sprida sig genom vardagsrummet. Jag reste mig från soffan och gjorde ett desperat försök att minnas gårdagen. Men de fåtal fragment som ploppade upp i skallen var alldeles för diffusa för att skapa en tydlig återblick. Var befann jag mig någonstans?
Det välbekanta ansiktet med uppspärrade ögon och stirrig blick fräschade upp mitt minne. Till slut lyckades jag sätta bitarna på plats och hitta anledningen till att jag hade vaknat upp avtänd och bakis i en totalt främmande knarkarkvart.
-     Upp och hoppa hippiejävel! Hörde jag Tobbe skämtsamt skrika med en whiskey -hes röst.
-     Jag har en kund på G och skulle uppskatta om du kunde undvika att sabba mitt omdöme genom
att ligga där och dega som en lobotomerad grönsak!
Jag hade alldeles för mycket värk i kroppen för att ställa mig upp. Med min medfödda förmåga att skapa medlidande hos andra individer, lyckades jag övertala honom att göra i ordning en cocktail med morfin och amfetamin, som han injicerade i armvecket på mig.
-     Det ska bli mig en ära, log han glatt. Och tanken på att låta nålen tränga sig genom huden gjorde honom på riktigt gott humör.
Tobbe verkade avguda att intravenöst mata drogsugna och törstiga själar med förfalskad föda. Lika mycket som han själv gillade att ta sig en omgång. Han älskade att se kanylen absorbera den saftiga glasyrfärgade lösningen. Han älskade att beskåda blodsvaret när det forsade upp i pumpen, han älskade själva injektionen – men mest av allt älskade han den omedelbara belöningskänslan av mental värme och belåtenhet som uppstod direkt efter fixen.
Jag drog på mig mina vita Converse-skor och en varm, fluffig mössa för att öka blodcirkulationen och på så sätt göra venen mer anträffbar. Jag stasade min arm, stängde mina ögon, slappnade av, kände det bekanta nålsticket. Och efter cirka 15 sekunder var jag på benen igen.
Jag reste mig raskt från soffan, klunkade upp den sista spritslurken, svalde mina sista två Xanor-stavar och tände en spliff som låg kvar från den urflippade gårdagen.
Med sådär många substanser kände jag mig som Stålmannen – jag var fri, lycklig, övernaturligt harmonisk och fullt tillfredsställd. Jag var obrytbar och jag var odödlig.
Jag fnissade åt Tobbes komiska ansiktsuttryck, när han hörde dörrklockan pingla. Av ren nyfikenhet följde jag med honom till dörren. För att utforska och släppa in ännu en främmande personlighet i mitt liv.
Killens namn var Jonathan. Han var ganska kort, hade rakad skalle, röd keps och en liten skäggstump längst ner på hakan. Han var 17 år och hade spenderat nästan halva sin uppväxt med att titt som tätt åka in och ut på ungdomsanstalter – konsekvenser av väpnade rån, stölder, inbrott, misshandel och omfattande drogproblematik. Han var ett rent praktexemplar på ett institutionsbarn. Inte någon man precis ville bråka med.
Efter ett kort samtal kände jag en stark gemenskap sakta men säkert cirkulera. Jag kände våra tre olika personligheter matcha som hand i handske. En våg av Deja Vu sköljde över mig och jag fick en plötslig och kraftfull insikt om att det kanske var ödet som kopplat oss samman. Kanske var det bara en drogrelaterad illusion.. vad vet jag?
Det enda jag vet är att vi den kvällen , skapade en näst intill magisk atmosfär i vår lilla trio. Ensamma var vi starka, men tillsammans var vi starkare – En hippie, en rånare och en tjackpundare.

Kommentarer
- Kommentarer saknas

Information
Skapad:
2013-01-25 20:12
Besök:
1160
Poäng:
Ingen har röstat
Besökare:
Mona(T57)Donerande medlemHar foto

COPYRIGHT © Lyriksidan 2017 - info@lyriksidan.se - Texter ägs av respektive författare