Noveller / Övriga

Novell: När en människa blir text då gråter man

Ur töcken och ofullkomlighet...
Föds det… en virvlande glipa… av verklighet.
I den vida ljusfloden uppströms den flyende texten rusar morfemen till ords med hjälp av min sluddrande tunga.
Själv avskiljs jag från töcknen som söndersliten och utspänd i varje läckande por.
Nytt skifte (ännu ej uppfäst på sida) dränerades jag obönhörligt på alla essentiella kroppsvätskor.
Under olidlig smärta som stegrades för varje minut.
Och därefter, då jag flöt omkring mitt i vanmakten, genom vindens enkla handrörelse spilldes alltsammans ut mitt i strandbrynet bland fiskmåsars skrän. Allt för att viga jorden så att jag fick en formkropp och ett sammanhang för mitt skapande.
Bara timmarna innan hade ett du och ett jag mötts i en miljö som liknade ett öppet brev. Lämpade historier satte sig genast i rörelse över himlen som interaktiva strömvirvlar på ditt anrop. Men all min uppmärksamhet koncentrerades till dig, när du äntligen dök upp bakom några sanddyner. Då uppträdde du enbart som en skugga formad av det som övergick i bakgrunden och det material som eventuellt revs upp av vindarna.
Men jag kände redan av din skarpa andedräkt och försökte förnimma ditt anlete bakom den ljusgula dunst som solen målade ditt anlete i relief med vinden. Men det är bara utanverk jag hade snart sugits in i vad jag uppfattade som ditt inre.
Till vem skriver jag det här? Jag vet inte ens om det kommer att läsas överhuvudtaget. Men innan de första intrycken från min efterbildning av verkligheten faktiskt fäster, känner jag av hur dina signaler styr mina blickar. Du har redan förskansat dig, när textskuggorna tar fart över mitt ögonsikte och skapar skarpa konturer till det vindbälte som viner fram kontextuella strandfynd under vågornas brusande. Våra av nattskimret varggula ögon skärskådar då tillfälliga stråk från olika historier går under eftersom de inte passar in i textens virvelflöden, men först sedan huvudhistorien rivit upp ditt vaneseende och skapat revir mitt framför mig.
Men när du drog dig in i mitt synfält var du knappast någon man skulle falla i farstun för. Men det var du som ställer mig upp mot ett träd. Stor, grov och otillgänglig var du och hade inga som helst känslor för mig. Men däremot vad du tänkte göra med min text hade blivit ett stort vidöppet palats som vakade över mig mot den grå himlen. Du visste precis hur du skulle förleda mig. Viktigaste argumentet var att allt som kom att bli min kommande text inte tycktes vara bestämt ännu. Bättre lögn än vad jag hitintills hade träffat på.
Samtidigt är det bara genom din förmedling jag kan skriva. Då jag gör mitt första försök får skriften ett snabbt djuplodande rytmiskt flöde och snart flyger den.
På natten tycktes du vara borta. Jag vet inte bestämt men de förbipasserande bilarnas ljusreflexer som bildade långa band över ditt natthärbärge gjorde det omöjligt att se igenom.
Man upplever snart att strålgången från scenkroppens virvlande ljusspel ger mig kontroll över mediet jag tror knappt en människa kan uppnå men det sker först sedan du tagit dig en oändlig god tid att bygga upp scenografins olika delar.
När vi gick in i vardat i motsatt riktning mot vad som egentligen var möjligt och lät våra texter bäras av dina signaler och följdriktigt suddade ut verkligheten för ett ögonblick kom vi fram till en sluttext som närmast var predestinerad. Hädanefter darrade hela dygnen av intensitet medan nya texter bredde ut sig och blev vår vardag.
Vi är snart inne i skogen och verkligheten börjar lakas ur. Snart föds någonting inom mig jag aldrig kunnat veta av förut och då förstod att dina ganglier hade gått rakt in i mig. Det som blir sanning för oss i framtiden avgör du. Man kunde inte förfäkta att vi hade något umgänge precis utan du flöt bara med i mina steg och min andning.
Hela verkligheten stabiliserades genom att allt flöt in i ett vakuum. Vi lämnade in vad vi skapat under nattimmarna på de olika förlagen så att jag kunde få frukost på fiket nere vid bron.
Hur såg vårt vardagsliv ut under de fåtaliga tillfällen vi hängde ut texten till vädring och stiltjen bredde ut sig? Vi kan faktiskt tala om en stiliserad distinktion. Skild från världen i övrigt rörde jag mig som i en vakuumförsedd ficka med den vanliga världen till höger och den värld du skapade åt mig till vänster men det var i din imago, som jag andades i.
Jag fick ständigt brottas med för mig främmande känslor som bara kunde ha kommit från dig och ibland fick jag bryta alla band med vissa mycket nära personer som lyckades med bedriften att skuldbelägga mig för att det inte fanns plats för deras historier.
Jag kan inte fastställa när ett något fick livet eller skrivandet att ändra karaktär. Vi övertog ett gammalt torp och snart präglades våra idéer av vad man i förstone skulle kalla för metafysik. Man blev inviterad av hålögda personer som kom i kontakt med oss med ödsliga röster att ställa oss i morgondimman, Därför kom vi att betrakta seendet som en mytisk parafras på sättet att förhålla sig till verkligheten. Det gällde att fixera blicken in mot staden för att få tillräckligt många detaljer att skriva om eftersom de blixtsnabba och sömlösa händelser som egentligen kom från våra bildfält gick det då rakt inte att gestalta. Men du visste på råd och befann dig på en betydligt bättre utsiktspunkt och kunde därför ge en betydligt mer sann bild av det skedda.
Heller kunde jag inte begripa hur du försvann eller varför du gjorde det. Du blev bara borta, då jag var mitt inne i morgonsysslorna. Jag fick bara en ny skugga och bollplank att arbeta med. Det rådde alldeles för stark färddrift av historier i de miljöer webbarna utbredde sig i för att jag skulle få besked om något annat än skrivandens färdkonst.
En dag såg jag en man komma stapplande längs vägen och det var bara för att man sagt att du kom som jag överhuvudtaget uppmärksammade dig. Du berättade hastigt och förvirrat om vad som hänt dig och det krävde djup införståddhet att fatta något alls. Det var bara slutklämmen som det inte var någon tvekan om. Sjuk och fattig hade du slutligen gett dig åstad och av en ren tillfällighet kom du ihåg orten du skulle till. Du bara sjönk ned mitt i min vardag och blev okontaktbar. Jag uppfattade dig bara timmar senare snarare som en död kropp än min egen gång så levande partner. Vi såg ditt jag successivt lämna oss ofta i gryningen och snart kvarstod bara min saknad.
Och så kom det oundvikliga. Ögonblicket då ditt pickande fågelhjärta slutade att slå. Jag bara stod där och kände av hjärtbruset då det som var du färdades med hög fart ut mot grantopparna. Vart och hur skulle jag aldrig kunna förstå. Det var bara en del av livet.
Så var jag åter ensam i världen medan nya historier började sitt interaktiva spel och det blåstes åter nya fanfarer för en hel generation som har all rätt i världen att gestaltas för morgondagens affischer.

Kommentarer
- Kommentarer saknas

perbaduro(K68)

Information
Skapad:
2013-03-08 06:44
Besök:
1215
Poäng:
Ingen har röstat
Besökare:
- Ingen än...

COPYRIGHT © Lyriksidan 2018 - info@lyriksidan.se - Texter ägs av respektive författare