Noveller / Fantasy

Novell: Varför slår fader Larus värld bara för mindervärdiga?

Endast fader Larus skulle få för sig att sätta en ensam man i fonden på en scen för att berätta om mig. Han gör medvetet fel liksom den gången när han lät mig vara med om när han slog en människa för att äta upp hans själ. Alla mina bekanta vet nämligen att jag skiftar karaktär efter vart sammanhang.

Det tog också tid innan jag förstod att någon för mig obekant använde de kosmiska 3 D-printrarna. På framställningssättet förstod jag att det var ett sorts testamente.
Men vem skulle göra sig ett sådant besvär? Från tid till annan kunde visserligen fader Larus få för sig att med hjälp av printrarna ta sig in i min verklighet och skriva den. Naturligtvis på ett sådant sätt att jag inte vill kännas vid den. Det dröjer sannerligen innan man väl blir förtrogen med livets yttersta gåtor. Men i detta fall kunde man på anslaget se att det inte var han.

I nästa ögonblick förväntar man sig redan att verkligheten har kopplats förbi mig.
Mellan pulsslagen hamras samma sanning in om och om igen. Åh är Leif död? Då beror det på fader Larus underliga skämtlynne att han har fått auktoritet nog att skriva sin historia med hjälp av printrarna? Då har det ingen betydelse att vi inte hann göra upp med varandra.

Troligen senare… Nästa episod har hakat samman med kugghjulet till den underlig-gande berättelsens pulsár.
Under tiden har en gran växt till sig till en kontur för sig själv och en sky för en apelsinfärgad måne. Från en annan kanal spolar pinande iskall luft min kropp till en chockartad vakenhet. Jag upplever svagt att jag inte längre tillhör denna historia och behöver därför inte sörja för min komfort utan hukar under granens grenar och låter samtidigt fjärran händelser och människor passera förbi på de frostnupna fälten.

Allt finns bara till och står käpprakt upp i det kalla vädret. Markens inre motstånd mot att jag rör mig där känns som en skälvande stöt längs ryggraden. Men min historia börjar först då jag som nu distanseras från denna berättelse. Jag erinrar mig som hastigast en barndom i en sjaskig landsortstad med linjära gator med vars vindar stora blåshål flödade in i mitt medvetande.
Om man är född som jag, anpassas man vare sig man vill eller inte. Men någon respekt har jag inte. Vad var det då som driver mig att försöka fånga skenbilden av Leif? Och om det verkligen är så att han är oumbärlig som sanningsvittne vad gör jag när jag väl träffar på honom? Men jag är väl medveten om att kvar finns bara ett inre tvång som kostat mig både mitt arbete och min familjs tillgivenhet, om jag någonsin hade någon sådan.

Berättelsen om mitt liv har sin tid och denna historia sin. Nu är det berättelsen som sett till att scenariot tycks förändras. I demarkationslinjen mellan tidsnivåerna och berättelsen finns en röst som kommer från närmsta buske.
– Duvan.
Om jag verkligen hade vetat vad panik var skulle jag känt av den. Det är Leifs namn på mig men det är en flickröst som hånar mig. Och det är ingen tvekan om vem det är. Vad hände egentligen den natten då du försvann Anette? Om du funnits här och nu hade du säkert hånskrattat åt vår förnedring.

Men vad begär du egentligen?

Om du inte åtminstone medverkade tillsammans med fader Larus till att Leif sprang i vild panik över gränslinjen mellan livet och denna berättelses verklighet är jag skapt som en nors.

Men hur du bar dig åt är det än i denna dag ingen som begriper. Leif är och förblir av mycket starkare virke än jag och jag tråkade ut åtminstone honom och kanske dig också genom att ta på mig allt. Jag kom inte ihåg ett dugg av vad som hänt men jag hade helt klart gjort åtminstone något som jag inte ville kännas vid.
Fakta var att vi båda vaknade på en bänk utanför en lokal som vi verkligen inte kände igen. Märkligt nog hade vi både pengar och värdesaker i behåll. Vad som åtminstone förvånade mig var att vi båda hade blod på händerna men kom inte ihåg något slagsmål. Vi trodde att denna episod snart skulle falla i glömska.

Men när vi väl kom till första given i detta undermedvetna spel lyckades jag först efter åtskilliga år och många terapisessioner att stänga ute Anette från vardagen. Samtidigt hade jag till min egen förvåning lyckats bli polis. Och när jag väl analyserade händelserna denna natt och gått igenom materialet om och om igen var bara en slutsats möjlig. Troligast var jag brottslingen och Leif hade enbart hjälpt mig att förstöra bevisen. Men då omständigheterna var som mest kritiska för mig försvann han bara och jag har aldrig hört från honom sedan dess.

Nu har den underliggande historien rusat förbi min dagordning och mot sin slutfas. Jag och vad som är Leif befinner oss i en urskog. Den verkar som en hallucinogen drog. Ju längre man vistas i den blir varje ögonblick som en filmsekvens, där man har begränsad tid att agera. Jag förstår inte hur det går till för Leif har inte framträtt ännu men på något sätt tycks verkligheten falla samman till en. Vi är åter två män som famlande försöker få en hållbar sanning.
Nästa överraskning är en ren chock. Högt över tallarna vilar något ofullgånget, som påminner om Anette men ändå inte och framför mig i skogen fanns en jordhög som liknar om en grav. Men nu framträder Leif för nu vet han att han har bundit mig till berättelsen.
– Se henne ropar han plötsligt med en teatralisk fingertoppsfähig gest. Högt ovanför oss tänds en otydlig bild av en flicka, som tycks uttrycka mycket mer än vad bildverkan kan erbjuda. Vad Leif lyckats få fram kallades av mina poliskolleger för en verksamhetskuliss men hur man skapar den är jag inte människa att förstå. Men allt väsentligt förklaras på ett utmärkt sätt i denna sotsvarta skugga beroende på att kroppen rör sig som på film.
– Nu när jag har försonats med mitt öde, är hon en del av morgonen för mig, hör man hans avlägsna stämma, som om han gått ur bild.
Det är trots allt något speciellt med att betrakta Leif i hans absoluta svaghet. Vad Leif också är berömd för är sitt djävulska flyktskratt när den situationen inträffar. Det tycks börja någonstans i magen och tycks gå rundgång i svalget och få ny kraft då det slår mor luftgardinen i ett sällsamt eggande eko och det fyller mig med en sällsam upphetsning som är nästan omöjlig att förmedla.

Så kommer äntligen det ultimata ögonblicket. Jag lyssnar uppmärksamt på berättelsens sista anvisningar. De som för mig bort till en plats där sjölejonens ljud är en del av tillvaron. Jag känner ett onaturligt lugn. Jag väntar bara på att bäras bort som en del av det scenario, då allt blir mörker och 3D-printrarna släcks ned.

Kommentarer
- Kommentarer saknas

perbaduro(K68)

Information
Skapad:
2013-04-18 10:22
Besök:
1071
Poäng:
Ingen har röstat
Besökare:
arne(K)Har foto

COPYRIGHT © Lyriksidan 2017 - info@lyriksidan.se - Texter ägs av respektive författare