Dikter / Kärleksdikter

Dikt: Solen skiner

Det regnade på mig och jag gick i ide.
Du försökte knyta upp knuten i mig.
Jag kommer alltid minnas hur du kämpade.
Jag är stolt över dig.

Det fortsatte att regna på mig.
Du blev våt.
Vi höll kanske på att drunkna, både du och jag?

Sen sprang du ifrån mig.
Du sprang ifrån mig och jag blev kvar i regnet.

Jag gick itu.
Jag grät i ett hällregn.

I min väta lade jag tillslut min krossade själs pussel.
Det behövde inte vara så sargat.
Din lycka behövde inte vara min olycka.
Ditt mod behövde inte besudlas av min självömkan.

Nu vet jag att ingenting existerar uteslutande utanför mig, som kan göra mig starkare, bättre och rikare.
Allt existerar inom mig.
Nu vet jag, att bara jag kan stoppa regnet ifrån att falla.

Jag är tacksam för det vi hade.
Jag är tacksam för det som hände, för att vi fick en ände.
Den kärlekens ände formade den man min samtid och framtid älskar idag.

Bara jag bestämmer när solen ska skina.
Den skiner nu.




Kommentarer
Äntligen något bra att läsa! Kul att se och jävla bra skrivet!
Skrivet av: Maria(T35)Har foto 2013-12-05 23:32

Information
Skapad:
2013-11-14 12:37
Besök:
1475
Poäng:
5 (1 röst)
Besökare:
Maria(T35)Har foto
anonym86339(K)
arne(K)Har foto

COPYRIGHT © Lyriksidan 2017 - info@lyriksidan.se - Texter ägs av respektive författare