Noveller / Humor

Novell: En Radhus-Zombie

Jag lever ett helt vanligt Svenssonliv. Volvo, radhus och hund (dock död, jag blev hungrig). Jag kan erkänna direkt, jag är en zombie. En sådan man ser i filmer och så. Jag är lite mer sofistikerad, dock. Jag kan faktiskt prata och inte bara grymta som de flesta andra av min ”ras”.

Att leva radhusliv kan ibland ställa till bekymmer för mig, som den gången jag bjöd in grannfamiljen. Det första som hände var att jag fick för mig att familjens baby var en present till mig, så när de räckte över den lilla flickan, för att jag skulle få hålla henne, så var jag redo att hugga till. Turligt nog lyckades jag behärska mig och ”låtsades” lukta på flickans huvud. För övrigt kan jag inte känna några lukter så jag brukar ofta få kommentarer att jag luktar rätt mysko, oftast på grund av att jag överdoserat parfym.

Nästa problem som inträffade var när jag skulle plocka fram maten, jag hade bara ett avhugget huvud och lite grönsaker i kylen. Mig veterligen är inte okokt människa en favorit hos er levande så jag lyckades på något sätt veva ihop en sallad som jag bjöd mina gäster på.
Stämningen runt bordet var aningen stel, de log och åt vänligt av min sallad även jag log och åt av den vedervärdiga salladen.

Sen började det här förbaskade småpratet. Frun i familjen tog till orda först.

”Så vad jobbar du med, Albin?”
”Jag jobbar inte utan jag är zom...” sen bet jag mig i tungan och insåg vad jag höll på att säga.
”Förlåt vad sade du?”
”Jag jobbar som truckförare.” drog jag till med för det lät som ett ämne som är så tråkigt så man inte vill spinna vidare på.
”Truckförare säger du.” sa mannen och sken upp i världens största leende.
”Jag jobbar också som truckförare, vilka olika modeller har du provat på att köra?”

Vad fanken är nu detta, hur stor är chansen att man ska råka på en annan truckförare och hur många olika modeller av truckar kan det finnas?

”Ja du, jag kör en sådan där truck som ibland går fram och ibland bak.” sa jag och försökte låta så smart som möjligt.
Han började skrattade åt mig, ”Humor, humor.” sa han medan tårarna rann från ögonen.
”Själv kör jag en ståtlig motviktare nere vid sågverket," fortsatte han.

Jag kände hur min självbehärskning sakta börja tyna bort, jag kände att jag måste ha iväg denne man innan den lilla flickan som satt i sin mammas knä blev faderlös på grund av att hennes pappa råkade vara en jobbig typ.

Jag låtsades titta på mitt icke fungerande armbandsur (det hade inte funkat på minst tio år), ”Tänk vad tiden går fort när man har kul.” sade jag, ”Men tyvärr måste jag vara en tråkig värd och be er att gå så jag hinner till mitt AA möte.” hasplade ur mig.
Det blev en sådan där otäck tystnad innan hustrun tog till orda ”Oj vilken tur att vi råkade glömma din present hemma, det var nämligen en flaska vin,”
”Ja tänk vilken tur i oturen.” sade jag med ett fejkat leende,

De började klä på sig och precis innan de slog igen dörren säger mannen, ”Vi kanske kan träffas någon annan gång och diskutera olika typer av truckar?"



Dörren slog igen och jag kände en fruktansvärd vrede. Att han inte kunde få in i sin skalle att jag avskyr truckar! Han ska vara glad som har en liten dotter annars skulle jag gärna äta hans lever med ett gott vin till.

Kommentarer
- Kommentarer saknas

bobbasmed(K43)Har foto

Information
Skapad:
2014-07-17 11:46
Besök:
880
Poäng:
Ingen har röstat
Besökare:
- Ingen än...

COPYRIGHT © Lyriksidan 2021 - info@lyriksidan.se - Texter ägs av respektive författare