Noveller / Spökhistorier

Novell: En kvällspromenad

Det var alldeles vindstilla och tyst i mörkret som redan tidig på eftermiddagen intagit staden. Endast de tappra ljusen från gatlyktorna kunde genomtränga den svarta luften och lös upp de tomma gatorna. Ingen tycktes våga sig ut i kvällens beslöjande hölje, där ögonen stirrade blint kunde vad som helst lura. Ingen utom en.
Sagas fotsteg var det enda som hördes i det annars ljudlösa området. Det och hunden, Tofsen, som gav ifrån sig små, svaga flämtningar som omvandlades till synliga puffmoln. Kylan hade intagit staden lika obarmhärtigt som mörkret varpå Saga huttrade där hon gick. Halsduken svepte hon ett varv till medan hon aktsamt granskade sin omgivning. Hade inte Tofsen varit med hade hon aldrig för sitt liv satt foten utanför dörren den här kvällen. Men det var klart att Tofsen måste rastas, oavsett väder och ljusstyrka, och när hennes oduglige sambo var lika hjälpsam som en bunden kvast blev hon tvungen att stålsätta sig höstens dominans.
"Jag borde tagit på mig en mössa", förbannade hon sig när hennes mahognyfärgade lockar inte skyddade öronen. Tofsen tittade upp på henne och vred huvudet på sned. Saga log mot hundens oskyldiga blick.
"Man behöver inte vara galen bara för att man pratar med sig själv", försvarade hon sig och de fortsatte sin promenad. Så ryckte hon till, blev därefter alldeles stilla.
"Hallå?"
Hennes fråga blev hängande i luften utan svar. Något hade rört sig någonstans... eller någon. Tofsen hade stannat och luktade på en lyktstolpe medan hans matte med irriga ögon igen granskade miljön. Så drog hon efter andan och skrattade åt sig själv med blicken fäst mot marken. Löven! Det var bara löven som hade prasslat.
"Det du Tofsen!", skrattade hon lättat. "Jag kanske börjar bli lite galen ändå." Förmögen att andas igen sprakade hon till de torra, bruna löven som skrämt henne så. Hennes lättnad till trots ökade hon stegen.
'Bara genom parken och sen direkt hem igen', intalade hon sig själv som ett mantra. 'Parken och sedan hem. Parken och hem.'
På våren var parken grön och frodig med lummiga buskar, lekande barn och en glassvagn. Under de långsamt skymmande kvällar var det inte ovanligt att kärlekspar, unga som gamla, gick dit och svärmade. Men precis som allt annat var även den lämnad ensam åt sitt öde. Där som annars kunde vara så livfullt var nu bara dystert och tyst. Tystnaden var oförarglig, men ändå kunde hon inte skaka av sig rysningarna som spann längs hennes rygg. Hon tittade på Tofsen som nosade lite i gräset och satte sig för att uträtta sina behov. Saga kände sig lite lugnare för man sa ju att hundar kände på sig om något inte stod rätt till.
En klapp på hennes axel fick henne att tjutande vända sig om.
"Förlåt!", ursäktade hon sig andfått och tittade åt det håll personen stod. "Förlåt! Jag går här och skrämmer upp mig själv tydligen."
Personen sa inget och först kunde hon inte se något ansikte. Av konturerna kunde hon utläsa att personen hade en huva på sig.
"Förlåt", sa hon igen och försökte se in i personens ansikte. "Jag skrämde väl vettet ur dig med..."
Som en blixt grep en snövit hand tag om hennes handled. Hon blev så paff att hon varken kunde skrika eller prata. Då drog personen ner huvan. Ansiktet var lika snövit som handen och pryddes av färgstarka anletsdrag. Munnen var blodröd, näsan likaså. Ögonbrynen var skarpt markerade i svart och huvudet pryddes av en kalufs i orange. Clownen sprack upp i ett fasansfullt grin med ruttna tänder och gula ögon. Saga skrek för allt hon var värd och hörde ett klingande skratt från gycklaren. I samma stund som han började skratta började det rinna blod från hans ögon. Det var en fasansfull syn! Saga skrek. Hon slogs och klöste med händer och naglar. Clownens skratt tilltog och lät nästan hysteriskt när hon lyckades göra sig fri. Tofsen uppmärksammade allt med tungan hängandes utanför munnen i sittande ställning.
"Spring Tofsen!", ropade Saga högt. "Spring!"
Saga sprang för allt hon var värd. När hon tittade bak så såg hon att clownen var efter henne varpå paniken steg som tidvatten och hon tvingade sig själv att öka farten. Tårarna sprutade och den kalla luften skar i hennes hals. Men när hon tittade bak igen var clownen plötsligt borta. Som om hon inte trodde sina ögon blinkade hon några gånger, men bakom henne var ingen. Hennes fart avtog snart. Med händerna mot knäna stod hon och försökte hämta andan.
"Vi är snart hemma", flämtade hon till hunden, men Tofsen viftade med svansen och tittade glatt på sin matte och tycktes inte förstå varför de hade sprungit.
Från ingenstans kom två snövita händer och grep tag om hennes hals. Med överraskningen och kraften på sin sida fick clownen ner henne på rygg, fortfarande med båda händer om hennes hals. Hon kunde inte röra sig, inte ens skrika. Hela hennes kropp hade blivit som paralyserad. Clownens elaka, gula ögon stirrade på henne och han log glatt. Skrattet klingade hysteriskt i hennes öron. Hon kände syret ta slut, hur hennes syn blev oklar med svarta fläckar som övertog hennes synfält.
'Jag dör nu', tänkte hon. 'Jag dör nu.'
Trycket om hennes hals försvann. Skrattet likaså. Kvar fanns ingen annan än hon och Tofsen. Hostande satte hon sig upp och tittade sig om. Tårarna rann in i hennes mun och smakade salta.
Hon sprang med Tofsen hela vägen hem. Gång på gång tittade hon bakom sig, men clownen var som bortblåst.
Dörren slog hon igen med ett brak. Hela kroppen skakade och hon grät flämtandes. Hon satte sig på golvet, med ryggen lutad mot dörren.
"Allt är bra", sa hon högt. "Jag lever. Allt är bra." Tofsen buffade på henne med nosen som för att försäkra henne att hon var okej. Till slut lyckades hon lugna ner sig och log mot hunden.
"Du har rätt, Tofsen", sa hon och ställde sig upp på vingliga ben. Sedan kom hon på att hon inte hört av sin sambo, Daniel. Nog borde han ha hört hennes upprörda tillstånd, ens om han låg och sov.
"Älskling?" Hon styrde stegen mot deras sovrum, irriterad över att han inte vaknat. Precis som hon anat låg han där i sängen, iklädd i kalsonger som sin ordinära sängklädsel. Med en onödigt hårdhänt gest tryckte hon på lysknappen som bryskt lös upp rummet.
"Hör du inte att..." Orden dog bort. I mörkret hade han varit till synes sovande, men nu kunde hon se att han ögon var öppna. De stirrade ut i tomma intet. Huden var blek och munnen svagt öppen.
"Daniel! Nej! Nej!" Förtvivlat ruskade hon på honom. "Snälla Daniel!" Han förblev orörd och det var först då hon såg avtrycken kring hans hals. Det var också först då som hon såg att clownen lämnat sin snövita färg på henne. Hela händerna var täckta. Så hörde hon det. Det hysteriska skrattet. Med smygande steg tog hon sig ut i hallen och skulle in till köket när hon la märke till något i spegeln. När hon gick närmare den såg hon att hon stirrade in i två gula ögon. Munnen var blodröd och log med ruttna tänder. Där och då insåg hon att det hysteriska skrattet kom från henne.

Kommentarer
- Kommentarer saknas

Annis(T)

Information
Skapad:
2016-11-04 22:05
Besök:
992
Poäng:
Ingen har röstat
Besökare:
arne(K)Har foto

COPYRIGHT © Lyriksidan 2020 - info@lyriksidan.se - Texter ägs av respektive författare