Noveller / Humor

Novell: Julkalender: Häxan och Stoppljus-flickan - Kapitel 1

En häxa

Lite utanför staden Torneby ligger det ett brunt gammalt tegelhus med svart tak. Huset ligger på Stridsstigen 20 och är sista huset på gatan av nitton hus. Ja, det låter inte klokt, men så är det. Man har hoppat över nummer 13 för att inte bringa gatan otur. Struntsaker kan folk minsann lägga tankar och tid på som om de fick betalt för det.
Jag sitter vid mitt köksbord och tar en klunk varmt kaffe. Utanför är det grått och trist, blåsigt och kallt. På nyheterna säger de att snön är att vänta, föga förvånande dock lika välkommet som en släng av vinterkräksjukan. Några ungar går förbi mitt hus, tittar på det och säger något till varandra. Jag fnyser åt dem. Jag vet precis vad de säger. Där inne bor hon, häxan. Häxan är alltså jag. Det beror inte på mitt utseende. Nej, om jag får lov att säga det, vilket jag får, så ser jag oerhört bra ut för att vara född 1933. Mitt hår är nästan vitt, med en nyans av grått och jag är inget benrangel som många andra i min ålder. Min hy är visserligen rynkig, men ändå mjuk. Ögonen är gröna som smaragder. Det sa i alla fall Malte, min bortgångne make.
"Dina ögon glittrar som smaragder", brukade han säga. Nu får jag sällan sådana komplimanger. Nej, det är inte sant, jag får aldrig komplimanger och har inte fått det de senaste tjugo åren. Sannerligen så gör det mig kvitta, folk kan gott få tycka och tro att jag är en häxa, det passar mig finfint. Jag har inget intresse för någon annan människa än mig själv. Om det får mig att framstå som hårdhjärtad eller möjligen helt hjärtlös så kunde inte jag bry mig mindre. För jag känner inte någon som helst plikt att hjälpa en unge att hitta sin mamma i mataffären om han sprungit bort och varit ensam i trettiofem sekunder. Låt ungen tjuta för helvete så kanske han lär sig något till nästa gång. Inte heller tycker jag att jag har något ansvar för att mata grannarna Malmbergs fiskar bara för att de inte har vett att hålla sig hemma utan ska ut och resa land och rike runt. Hur kom man ens på tanken att ha fiskar inomhus annat än till att äta? Det är ungefär lika obegåvat som att ha råttor och möss till husdjur. Fullkomligt onaturligt är vad det är!
Folk tycker att jag inte ställer upp, vilket är korrekt i sak. Men det finns ingen som helst anledning för mig att låtsas bry mig om saker när jag inte gör det. Slösa min tid, nej tack! Något som mer sticker i ögonen på folk är att jag inte räds för att säga vad jag tycker. Varför skulle jag det?
"Men folk kan ju ta illa vid sig", är det vanligaste argumentet jag fått höra. Och? Vad spelar det för roll? Bete dig inte som en idiot om du inte tål att höra ett sanningens ord. Som Dag Lennartsson, min granne tvärs över gatan, och är nog en av de värsta snuskhumrar i hela Torneby. En man i 60-årsåldern som inte drar sig för att blinka åt tonårsflickorna när de går förbi honom. Perverst är vad det är! Det har jag sagt också, vilket han inte uppskattar och påstår att jag inbillar mig saker. Jo säkert! Det är lika sannolikt som att det mesta av det som visas upp på nyheterna inte handlar om krig och annat elände.

Idag är det torsdag och första december. I söndags var det första advent så nu är spektaklet igångsatt. I år igen! Jag syftar naturligtvis på det här eländet till jul. Vad är det för masspsykos folk drabbas av? Det ska vara julklappar och myspys, gulligull och fan och hans moster! Som det kanske märks så "firar" inte jag jul, fast det kanske inte är så underligt att höra av en häxa. Vad är det att fira egentligen? Att man slänger pengar på skräp? Att en snorunge föddes för en herrans massa år sedan? Strunt är det och inget annat!
Det knarrar i golvet när jag går in i vardagsrummet och sätter mig i fåtöljen. Jag låter blicken vandra omkring i rummet och jag suckar. Snart måste jag släpa fram dammsugaren. Säga vad man vill om mig, men pedant är jag inte. Att städa dag ut och dag in är bara ett förspill av tid och energi. Det blir ju dammigt och smutsigt ändå. Först när dammråttorna gör sig synliga kan jag göra mig besväret eller om jag skulle råka välta omkull en blomkruka eller liknande. Annars få det vara. Men nu ser jag att det har bildats några tussar på golvet.
"Nåväl", säger jag för mig själv och stiger ur fåtöljen. "Det är väl lika så bra att ta itu med det." Jag tar mig ut i hallen där jag har mitt städskåp och konkar ut åbäket till dammsugare. Jag städar bara nedervåningen för på övervåningen är jag nästan aldrig.
Dammsugaren suger hungrigt i sig likt en svältande varg. Oväsendet som dammsugaren för gör mig irriterad och efteråt tar jag mig en kopp kaffe till som belöning. Jag älskar kaffe! Det får mig inte alltid på gott humör, men ofta och gott är det.
Resten av dagen flyter på lika händelselöst som alltid där jag sitter vid köksbordet och hör klockan ticka medan jag löser mina korsord. Snart är det mörkt ute och jag tar mig lite att äta. Sedan sätter jag på TV:n en stund innan jag slutligen går och lägger mig. Så var även den här dagen slut.

Kommentarer
- Kommentarer saknas

Annis(T)

Information
Skapad:
2016-12-01 13:17
Besök:
1170
Poäng:
Ingen har röstat
Besökare:
Sexofta(T76)

COPYRIGHT © Lyriksidan 2020 - info@lyriksidan.se - Texter ägs av respektive författare