Noveller / Humor

Novell: Julkalender: Häxan och Stoppljus-flickan - Kapitel 2

Besöket

Idag är jag på väg till stan för att handla. Än är marken fri från det otäcka vita som jag avskyr mer än magknip. Vägen till affären kan jag utan och innan, så ofta som jag traskat här. Någon bil har jag inte längre. Det var oftast Malte som körde och när han dog använde jag den så sällan att det inte var lönt att ha den kvar. Men vad gör väl det? Gå till fots och handla har jag gjort ända sedan jag lärde mig räkna och läsa. Då skickade mamma ut mig på egen hand för att handla. Det var ett antal kilometer till mataffären jag hade att gå då, men det var bara nyttigt. Föräldrarna idag har ju nästan koppel på sina ungar och låter dem aldrig göra nytta. Inte konstigt att dagens ungdomar är så bortklemade och klagar så fort de får chansen. Bortskämda snorungar är vad de är! Annat var det på min tid minsann. Jag minns fortfarande hur mycket stryk jag fick av magister Ström en gång när jag hade stavat fel på svarta tavlan. Då tog han pekpinnen och drämde till mig över ryggen med hårda rapp. Idag kan lärarna inte ens ta tag i ungarna, ens för att försvara en annan elev, utan att de ska bli polisanmälda. Magister Ström hade säkerligen gett dagens dårar till föräldrar ett kokt stryk av bara tanken.
I nästan alla hus jag passerar har man satt fram ljusstakar, julstjärnor och dylikt. Jag får nästan lust att skratta åt de som dragit ut lampor i trädgården, som om det inte räckte med dumheterna inomhus. Nej, man ska verkligen skylta med vilken dönick man är. Jag säger då det!

Jag välkomnar värmen affären har att erbjuda när jag går in och känner mig alldeles het om kinderna. Grindarna öppnar sig automatiskt så jag kan gå förbi dem och jag tar åt mig en korg och tar fram min inköpslista. Det är det vanliga: mjölk, grönsaker, frukt och kött. Jag hade kunnat gå min handlingsrunda i sömnen om det inte vore för att personalen ibland får för sig att flytta omkring på varorna så man knappt hittar det man ska ha.
Det är lite folk som handlar vid denna tid vilket gör det till min favorittid. Vid grönsakerna går det två gamla pensionärer framför mig med varsin rullator och tar upp hela gången. Sakta, sakta rör de sig framåt, givetvis i bredd för något annat vore ju intelligent. Jag frustar irriterat.
"Så som ni rusar fram kan man ju tro att det brinner", fräser jag ur mig sarkastiskt och mottar två sura blickar. Min kommentar får i alla fall effekt då en av dem stiger åt sidan. Målet uppfyllt!
När jag är färdighandlad går jag fram till kassorna i hopp om att min favoritkassörska jobbar idag. Hon bara säger "hej" och priset på varorna. Inget mer. Precis lagom. Inte som de andra kassörskorna som maler värre än en mjölnare. Jag kikar i de kassor som är öppna, men jag upptäcker att det blir att välja på pest eller kolera. De pladdrigaste jäntorna jobbar samtidigt. Kan man ha mer otur? Det vore kanske värt att testa snatteri någon gång.
Suckande går jag fram till den kassan som är närmast mig. Brunetten som sitter där har som vanligt ett alldeles för skrikit läppstift på sig.
"Nej men hej på dig Inga-Vera!", utbrister hon när hon får syn på mig och ler stort. Jag bara muttrar till svar och lägger upp mina varor på rullbandet.
"Då var det dags att handla lite käk då", fortsätter pratkvarnen medan hon skannar in streckkoderna. "Ingen blir glad av ett tomt kylskåp. Du vet vad man säger: äta bör man annars dör man." Hon skrattar åt att hon tycker att hon är vitsig. Jag har redan stoppat i kortet i kortläsaren och väntar otåligt på att få fram summan så jag kan betala och lämna det här dårhuset.
"Du vet, du får två sådana här till priset av en", säger hon och håller fram en burk med crème fraiche. Hon ser skrattretande nöjd ut med sig själv, som om hon vunnit Nobelpriset för att hon kommit ett av veckans erbjudanden.
"Det intresserar mig inte", är det enda jag säger. Men människan ger sig inte!
"Det är väl av intresse när du kan få fler varor till ett lägre pris", kväker hon ur sig. Jag blänger på henne. Idiot!
"Nu hör du vad jag säger, din lilla flicksnärta", snäser jag. "Om jag hade velat ha två burkar crème fraiche så hade jag tagit det. Ditt jobb är endast att skanna in varorna och ta betalt för dem. Mer än så är det inte." Brunetten tittar först på mig med stora ögon, men suckar sedan.
"Måste du alltid vara så sur, Inga-Vera?"
Jag är inte sur! Jag tänker på hennes ord medan jag går hem med en matkasse i var hand. Jag är bara så otroligt trött på att folk ska öppna munnen utan att ha något vettigt som kommer ur den. Det borde vara höjden av kunskapsbefrielse att säga något som inte är av något som helst värde.
Jag riktigt huttrar när jag kommer innanför dörren hemma. Det är så rått och kyligt ute nu att det är hög tid att ta fram vinterkläderna. Jag packar upp mina varor och lägger in dem i kylskåpet och frysen sedan gör jag mig en kopp te. Nog för jag föredrar kaffe, men det tar längre tid att göra och jag känner att jag behöver något varmt på en gång. Med muggen i hand går jag in till vardagsrummet och slår mig ner i fåtöljen. Förr satt jag alltid i soffan, men har med åren känt mig mer bekväm i den svarta tygfåtöljen. På soffbordet ligger min sönderlästa bok av Vilhelm Moberg som jag slår upp.

Plötsligt är det ett högt läte som ljuder genom huset. Jag blir så förvånad att jag hoppar till och spiller ner mina byxor med varmt te.
"Aj som fan!", hör jag mig själv skrika när den heta drycken skållar mitt ena lår. Eländes elände! Snabbt lägger jag ifrån mig boken, ställer muggen på bordet och rusar mot badrummet för att badda det skållade området med en fuktig trasa. Så ljuder det igen och det slår mig att det är dörrklockan som låter.
"Vad falls?", frågar jag ilsket när jag öppnar dörren. Väl utanför möts jag av en unge, en tös närmare bestämt, i en klarröd kappa. Stoppljus är första tanken som slår mig.
"Jag undrar om du är intresserad av att köpa polkagrisar såhär till jul?", frågar hon och lägger huvudet på sned så hennes bruna lockar ramar in hennes ansikte. Hon ler så där sockersött och jag känner att jag får sura uppstötningar av hennes blotta närvaro. Dessa jäkla dörrförsäljare säger jag bara!
"Nej du, det bryr jag mig verkligen inte om", svarar jag på mitt vanliga surmulna sätt och stänger igen dörren innan hon hinner yppa ett ord till. Nog för att jag gillar polkagrisar, men hade jag velat ha några så hade jag köpt dem i affären. Inte av en liten unge som får mig att bränna mig på varmt te. I samma stund som jag hunnit tänka den tanken känner jag hettan från låret och fortsätter in till badrummet och baddar det rodnade stället.
"Förbaskade unge", muttrar jag och minns hennes lysande röda jacka. "Förbaskade Stoppljus-flicka."

Kommentarer
- Kommentarer saknas

Annis(T)

Information
Skapad:
2016-12-02 11:04
Besök:
927
Poäng:
Ingen har röstat
Besökare:
- Ingen än...

COPYRIGHT © Lyriksidan 2020 - info@lyriksidan.se - Texter ägs av respektive författare