Noveller / Humor

Novell: Julkalender: Häxan och Stoppljus-flickan - Kapitel 3

Försäljare

På helgerna brukar jag ligga och dra mig lite extra. Folk i allmänhet anser att som pensionär kan man ligga och dra sig vardag som helgdag, men nu struntar jag blankt i allmänt folk samt vad de anser. Lite rim och reson krävs även i mitt liv och det tänker jag inte be om ursäkt för ens om någon kom på tanken att be mig. Dock tar snart behoven över och styr mig först till toaletten och sedan ner till köket där jag sätter igång kaffebryggaren. Kaffebryggaren borde tillhöra ett av världens sju underverk, för något bättre än nybryggt kaffe på morgonen finns inte. Invirad i morgonrocken slår jag mig ner vid bordet och njuter av det gurglande ljudet som bryggaren ger ifrån sig.
Ute är det fortfarande grått och vädertermometern visar på några minusgrader. Lyckligtvis har det ännu inte fallit någon snö. Det vore ju helt fantastiskt om meteorologerna för en gångs skull skulle ha fel om nederbörden. Det skulle uppskattas högaktningsfullt. Säkerligen inte av de måttligt begåvade människor som ser snöblasket som en "mysfaktor" som det så fint heter, men vem bryr sig om dem?
Till frukost, utöver min kopp kaffe, tar jag även en tallrik fil och ett knäckebröd med ost. Inga krusiduller för min skull. Egentligen borde jag gå in till centrum och inhandla mig en ny vinterkappa för min gamla är sliten och nött. Fast jag får lov att vänta till måndag bestämmer jag mig för. På helgerna i december är det alltid obehagligt mycket folk som trängs inne i butikerna. Att stå och trängas med en hop med främlingar betackar jag mig för! Att inte folk kan begripa hur fullkomligt urbota dumt det är att handla julklappar. I princip är det ju bara ett utbyte av pengar och om man nu så gärna vill byta dem kan man lika gärna ge sedlarna direkt i handen på varandra. Fast det är klart, i år är det ju ändå lite lönt att byta sedlar med tanke på att vi har fått nya sådana. Det kan jag då rakt inte begripa. Vad var det för fel på de gamla vanliga pengarna? Inte fan är en tjugolapp mer värd för att Astrid Lindgren sitter påklistrad på den än när Selma Lagerlöf gjorde det. Vissa vill mena att de nya sedlarna ser ut som leksakspengar, men jag tycker att de påminner otäckt mycket om euron. Jag skulle inte bli förvånad om man plötsligt en dag införde den valutan, utan förvarning. Om så blir fallet kommer jag emigrera till Norge!

Jag bestämmer mig för att raka ur askan i öppna spisen och går därefter ut till vedboden. På väg dit känner jag hur hård marken är och konstaterar att det är tjäle i backen. Vedboden ligger på baksidan av mitt hus och bakom den fortsätter trädgården ner till en sjö. Trots att det är en sjötomt fick Malte och jag huset billigt då det var definitionen av ett renoveringsobjekt. Vi hade ett sjå att få huset i ordning, men i slutänden var det mödan värt.
På sjön har det bildats ett tunt istäcke. Förr om vintrarna brukade ungarna i grannskapet åka skridskor, men på senare år har det varit på tok för milt så det knappt ens bildats någon is. Det har passat mig utmärkt för det blir bara ett himla liv där det ränner ungar, men i år fasar jag för att det blir annorlunda.
Inne i vedboden har jag en massa vedklabbar som jag måste klyva. Kroppsarbete har aldrig skrämt mig och jag är en stark gammal häxa även om jag känner svetten bryta ut efter en stund. När jag väl är färdig är jag varm och andfådd. Nöjt ser jag på vad mitt arbete mynnat ut i och kör fram veden till huset i min skottkärra. Efter att jag lagt veden i korgen som står alldeles intill öppna spisen belönar jag mig själv med en kopp kaffe. Så plötsligt ringer det på dörren och jag hoppar till lika högt som igår. Idag bränner jag mig inte i alla fall, alltid något att vara glad över.
Med bestämda steg går jag ut i hallen och öppnar dörren.
"Vad är det frågan om?", frågar jag lika ogästvänligt som alltid och blänger på två ungar, en tös och en spoling. De stirrar på mig med stora ögon, hade de inte haft vantar på skulle jag säkert se hur deras händer skakar.
"V-v-vi..." är det enda spolingen får fram. Jag himlar irriterat med ögonen åt honom.
"Ut med språket!", ryter jag, men tänker belåtet vilken effekt mitt rykte har. Pojkvaskern tar sats.
"Vi undrar om du vi-vil-vill köpa ju-ju-jul-jultidningar av oss", får han fram och tösen bredvid honom lyfter försiktigt upp en bunt tidningar. Jag fnyser åt dem.
"Verkligen inte och hör sen!", säger jag och stänger dörren. Små giriga ungar som inte tänker annat än på pengar, jag säger då det!
När jag precis har satt mig och ska äta min soppa ringer min telefon. Störa mig mitt i maten, vad är det för fasoner?
"Hallå!", fräser jag i luren.
"Hej! Vem är det jag talar med?", hörs det i luren. Vad. I. Helvete! Vilken jävla fråga! Inte nog med att människan stör mig mitt i maten utan hon har inte ens koll på vem hon ringer till?!
"Det borde för i helsike du veta när det är du som ringer!", nästan skriker jag och lägger på. Åh, dessa förbannade telefonförsäljare! Har de inget vettigare att göra? Att ringa på en lördag dessutom! Fridförstörare är vad de är! Jag tittar ner i min soppa. Det ryker fortfarande från den och trots att jag nära på tappat matlusten slevar jag i mig den.

På kvällen sitter jag i min fåtölj och slumrar framför TV:n. Jag befinner mig mellan dröm och verklighet. I samma stund som Lasse Kronér ska ge mig poäng för rätt svar vaknar jag tvärt av en skarp signal. Jag måste ha dreglat en smula för det är blött i ena mungipan. Jag har inte ens en tanke på att bli irriterad över att ha blivit störd utan öppnar aningslöst dörren.
"Hej! Jag undrar om det får lov att vara några polkagrisar i kväll?"
Jag blinkar några gånger, övertygad om att jag fortfarande drömmer och tittar efter Lasse. Lasse Kronér? Vart tog han vägen? Efter jag ruskat om huvudet några gånger inser jag att det är Stoppljus-flickan som står framför mig.
"Varför är du här igen?", frågar jag bryskt med händerna i sidan. Tösen blinkar förvånat, men ler. Hon ler!
"Vill du ha några polkagrisar idag?", frågar hon igen. Jag skakar på huvudet. Den här ungen borde vara hemma, inte ränna ute i mörkret.
"Jag ville inte ha några igår och jag vill inte ha några idag heller", snäser jag åt henne och stänger dörren. Alla dessa försäljare! De utgör ju hälsofara för hyggligt folk.

Kommentarer
- Kommentarer saknas

Annis(T)

Information
Skapad:
2016-12-03 11:53
Besök:
1635
Poäng:
Ingen har röstat
Besökare:
- Ingen än...

COPYRIGHT © Lyriksidan 2020 - info@lyriksidan.se - Texter ägs av respektive författare