Noveller / Humor

Novell: Julkalender: Häxan och Stoppljus-flickan - Kapitel 4

En vanlig söndag

Murkna löv ligger på stigen i skogen och träden ser frusna och nakna ut. Annars är det en fin dag idag, solen skiner på en nästan molnfri himmel. Sådana här sällsynta dagar får man ta till vara på, ens om de må vara kalla som den är idag.
Jag trivs bra här i skogen i min ensamhet. Här kan jag traska omkring i lugn och ro. Malte tyckte också om att vara ute i naturen. När vi var yngre skedde våra första möten i skogen för att inte avslöja oss för våra föräldrar. Inte för att de skulle ha misstyckt, men det passade sig inte att svärma öppet så som ungdomarna gör idag. Det är anskrämligt hur närgångna de är inför allmänt folk. Förspel och det som följer därefter ska hållas inne i sovrummet, inte på en parkbänk!

När jag kommit ur skogen och svängt in på Stridstigen ser jag Dag Lennartsson vara ute i trädgården. Instinktivt rynkar jag på näsan åt honom och ser hur han fluktar efter grannflickan som är ute och krattar upp trädens sista fallna löv.
"Du har då ingen skam i kroppen Lennartsson", skäller jag högljutt på honom när jag närmar mig hans hus. Åtrån i hans blick övergår till irritation när han riktar ögonen åt mig.
"Senila kärringar ska hålla sig inomhus, Inga-Vera", fräser han åt mig. Det var mig det värsta! Karln har mage att fräsa åt mig. Åt mig!
"Och perversa kräk ska kastreras och hållas bakom lås och bom", kontrar jag och ser nöjt hur han ilsknar till ännu mer.
"Antyder du något, din förbannade häxa?" Karln riktigt spottar ur orden, men jag bara flinar förnöjt.
"Jag antyder ingenting, jag säger det rakt ut: du är ett avskyvärt odjur som flirtar med småflickor."
Han ser ut att explodera, men precis när han öppnar munnen för att säga något förnärmande höjer jag ett finger.
"Passa dig nu, Lennartsson. Häxor är pigga på att kasta trollformler som du vet."
Ljudlöst stänger han munnen och blänger på mig innan han vänder på klacken. Jag hör honom muttra något om dementa satkärringar, men jag fnyser bara åt honom innan jag går in till mig. Om det är något som kan förgylla min dag så är det när jag får säga Dag Lennartsson ett sanningens ord. Det är alltid lika muntert att se honom vara halvvägs från att explodera.
När jag har tagit av mig ytterkläderna sätter jag mig framför datorn och väntar på att kunna logga in. Idag är det för många andra advent medan det för mig är en vanlig söndag. Vad tjänar advent egentligen till? Det räcker inte med att det ska vara en julhelg, nej då, fram till dess ska man ha som en nedräkning inför spektaklet. Löjligt är vad det är!
Jag loggar in mig på min mail och som vanligt är det fullt av reklam och annat skräp. Det var mycket länge sedan jag fick mail från en person som faktiskt ville mig någonting. Fast vad gör väl det? Jag trivs alldels utmärkt i mitt eget sällskap och behöver inte någon som bekräftar min existens.
När jag har loggat ut från mailen går jag in på Aftonbladet och skrollar igenom nyheterna. Tack och lov för att man har ett kritiskt tänkande annars hade man kunnat få för sig att Jorden ska gå under minst fem gånger om dagen om man skulle ta alla de överdramatiska rubrikerna på allvar. Nästan alltid är det krig, våld och annat elände som präglar rubrikerna även om det ibland kan förekomma små dråpligheter. Jag minns för några år sedan när jag läste om ett tåg som skulle till Storlien, men hamnade i Örnsköldsvik i stället. Vanligtvis skrattar jag inte mycket, men den dagen skrattade jag så tårarna rann ner på kinderna. Åh dessa lustiga människor!
En reklamruta om datorer fångar min uppmärksamhet. Det får mig att tänka tillbaka till när jag köpte min senaste dator. Tänk vad egendomligt häpna personalen såg ut när jag kom och sa att jag behövde en ny dator. Jag säger då det, vad vet egentligen dagens ungdomar? En dator håller inte hur länge som helst. Det borde ju framförallt de veta som jobbar i en elektronikbutik.
Jag väcks ur mina tankar av det ringer på dörren. Idag igen! Jag kan nästan ana vem det är. Mycket riktigt. När jag öppnar dörren så står Stoppljus-flickan där med sina förbannade polkagrisar. Igen!
"Hej! Skulle du vilja ha några..." Jag avbryter henne innan hon hinner prata klart.
"Nej, jag vill inte har några jädra polkagrisar!", ryter jag åt henne. "Ett nej är ett nej!" Tösen tittar på mig med stora ögon. "Man är inte sämre än att man kan ändra sig", kläcker hon ur sig. Jag fnyser åt henne.
"Nu ska du lyssna på mig, fröken lilla, jag är inte en person som ändrar mig. Därför kan du nästa gång du är på din terroriseringsrunda skippa mitt hus." Dörren slår jag igen med en smäll. Har ungen svårt att begripa? Varför fortsätter hon att återvända?

Kommentarer
- Kommentarer saknas

Annis(T)

Information
Skapad:
2016-12-04 11:18
Besök:
1170
Poäng:
Ingen har röstat
Besökare:
- Ingen än...

COPYRIGHT © Lyriksidan 2020 - info@lyriksidan.se - Texter ägs av respektive författare