Noveller / Humor

Novell: Julkalender: Häxan och Stoppljus-flickan - Kapitel 5

Elände

Det är tvära kast vad gäller vädret. Igår var det en vacker dag medan dagen idag präglas av tunga, gråa moln. Men dem tänker jag inte låtsas om för än är det uppehåll. Idag är jag på väg in till centrum för att köpa mig en ny vinterkappa. På Stridsstigen är det alldeles tomt i husen, alla är iväg och jobbar medan ungarna går i skolan. Någon mer pensionär än jag finns inte på min gata. Inte för att det gör mig något, jag har ingen lust att umgås med folk i min egen åldersgrupp heller.
Som väntat är det inte mycket folk inne i klädaffären så jag kan i lugn och ro gå runt och titta på det jag är ute efter. Rätt snart hittar jag en marinblå vinterjacka som ser ytterst klädsam ut på mig. Jag vänder och vrider på mig ett par gånger i spegeln. Jo då, den duger minsann. Både stilig och smidig, en bättre kombination går inte att få. På väg till kassan nappar jag åt mig ett par röda handskar, en röd mössa och en matchande halsduk. Någorlunda snyggt ska det vara tänker jag. Det är nära på skrattretande hur andra damer i min ålder väljer att klä sig, som om de inte inhandlat något nytt sedan 90-talet. Jag säger då det.
"Vilken härlig röd färg", säger jäntan som står i kassan. En sådan där tjusig liten fröken med perfekt make up och kläder som om de vore skräddarsydda. Fåfäng är vad hon är!
"Jättehärlig outfit", fortsätter hon att smickra mig med. "Du har verkligen god smak." Ett himla pratande ska det vara vart man än går!
"Jag vet", fnyser jag och himlar med ögonen. Det behöver inte någon tala om för mig. Jäntan ser lite paff ut över mitt svar, men skyndar sig att le.
"Ni kanske kan lära mig ett och annat", fnissar hon tillgjort. Som om det skulle få henna att vinna mig över. Idiot!
"Smicker biter inte på mig, lilla damen", snäser jag oblygt åt henne. "Håll klaffen nu och gör ditt jobb." Jäntan vågar inte säga något mer.

När jag gått ut ur affären vill jag nästan gå in igen.
"Nej nej!", utbrister jag och stirrar ut i luften som invaderats av stora vita tussar. Snö! Jag får inte ens hinna hem innan den ska börja terrorisera mig. Bevare mig väl! Raskt går jag vägen hemåt. Under tiden fastnar det tonvis med envisa snöflingor i mina ögonfransar som jag försöker blinka bort. De smälter på kinderna och skulle jag möta någon person skulle han eller hon tro att jag gråter. Jag skrattar sällan, men gråtit har jag inte gjort sedan Malte gick bort för drygt tjugo år sedan. Att lipa hjälper ingen, det fick jag allt höra när jag växte upp, men ändå kunde jag inte hålla tårarna inne när de sänkte ner min make i jorden.
Jag huttrar till lite och lyckas få bort de ovälkomna tankarna på Malte. Sentimental är jag sannerligen inte och jag kan åtminstone trösta mig med en ny korsordstidning när jag kommer hem. Men när jag tittar i brevlådan på vägen in till huset finns där bara reklam. Vad i all världen menas med detta? Min korsordstidning då? Var har de gjort av den? Jag letar febrilt genom reklamen. Den finns inte där! Jag måste har min korsordstidning! Den som jag fick förra veckan är jag klar med, alla korsord är lösta. Den kommer alltid på måndagar!
"Värdelösa brevbärare", muttrar jag ilsket när jag har kommit in i värmen. Först snön och nu det här. Jag tror bestämt jag kreverar! Nu kan det inte bli värre!

Fel har jag lika sällan som jag gråter, men visst skulle det bli värre. För på eftermiddagen ringer det återigen på dörren. Marscherande går jag ut i hallen och slänger upp dörren. Där står hon! Idag igen! Hon står där och ler. Ler! Klart hon ler. Varenda människa tycks le nu för tiden utan någon som helst anledning.
"Har du svårt för att begripa? Eller har du inget lokalsinne? Jag har ju sagt åt dig att jag inte vill ha några polkagrisar!" Jag känner mig alldeles röd i ansiktet av ilska, men nu har jag fått nog.
"Jag vet", svarar hon då och ler så där sötsliskigt. Mina ögon hoppar nästan ur sina hålor.
"Du vet!", utbrister jag och saliven yr. "Du är visst lite dum du." Stoppljus-flickan ser stött ut.
"Inte alls", säger hon gnälligt. "Men man kan faktiskt ändra på sig även om man inte tror det först. Dessutom har du ingen anledning till att vara arg." Det var det värsta jag hört! Ingen anledning!?
"Det ska jag säga dig att det har jag visst! För det första så är folk är allmänt dumma i huvudet och babblar utan anledning. För det andra så snöar det. För det tredje kommer du och stör dagarna i ända. För det fjärde har jag inte fått min korsordstidning. För det femte..."
"Varför har du inte fått din tidning?", avbryter hon mig med att fråga. Hon. Avbröt. Mig. Magister Ström hade hängt upp henne i hälsenorna om han hade levt idag.
"Hur i hela världen ska jag veta det? Hela världen är emot mig som vanligt antar jag", ryter jag argt. Så urbota dum fråga! Dörren far igen med en så kraftig smäll att skohornet som hänger på hatthyllan far ner till golvet. Fattades bara det också tänker jag och går förbi det, bara för att ångra mig genast och hänger tillbaka det. Som sagt var så är jag inte pedant, men ordning och reda ska det vara.
På kvällen sitter jag och suckar olyckligt i min fåtölj. Ingen korsordstidning, inte får man vara ifred och snö till på köpet. Vad har jag gjort för att förtjäna detta elände?

Kommentarer
- Kommentarer saknas

Annis(T)

Information
Skapad:
2016-12-05 16:32
Besök:
1358
Poäng:
Ingen har röstat
Besökare:
- Ingen än...

COPYRIGHT © Lyriksidan 2020 - info@lyriksidan.se - Texter ägs av respektive författare