Noveller / Humor

Novell: Julkalender: Häxan och Stoppljus-flickan - Kapitel 7

Smygaren

Jag vägrade att göra det igår, men nu måste jag helt enkelt ta tag i det. Påpälsad upp till tänderna går jag ut i garaget och hämtar snöskyffeln. Gången till ytterdörren liksom uppfarten till garaget är båda i stort behov av ombesörjning oavsett min åsikt. Uppfarten skulle jag kunna strunta i då jag har inte har någon bil och aldrig får besök, men ska det skottas så kan det lika gärna bli ordentligt gjort från början. Bara efter några tag känner jag att jag blir andfådd. Hur i hundan kan det komma så fruktansvärt mycket snö på bara ett par dagar? Att det ska väga så mycket dessutom! Tur att man inte är någon skröplig liten gumma utan ett rejält fruntimmer!
Efter en stunds skottande hör jag någonting. Jag tittar mig omkring, men ser ingen. Det låter som att någon... stönar? Blicken glider utefter gatans hus, men alla bilar är borta, precis som vanligt på vardagen vid den här tiden. Alla utom en. Dag Lennartssons bil står fortfarande hemma. Avsaknaden av hjulspår i snön avslöjar att han inte ens har varit iväg idag. Jag vet att han ibland jobbar hemifrån, vad han nu jobbar med. Fnysande försöker jag tänka bort stönen och när gången till ytterdörren är framskottad torkar jag mig med min behandskade hand i pannan. Jisses! De milda vintrarna som har varit har verkligen fått mig ur gängorna, men vad det verkar på vädret så kommer jag snart komma i dem igen. Jävla skit!
Trots att jag försöker stänga ute stönen så blir de snart så påtagliga att jag helt enkelt inte kan låta bli att undersöka saken. När jag stiger ut på gatan märker jag att ljuden blir högre. De kommer ju från Lennartssons hus! Vad har han nu i görningen? Orkar inte karln skotta lite snö eller vad är det frågan om? Men han syns inte till. Jag beslutar mig för att gå runt huset. Om någon skulle se mig får de tro vad de vill.
När jag kommer till baksidan av huset så ser jag att ett fönster står öppet. Det är därifrån stönen ljuder ut. Sakta och försiktigt smyger jag fram i den knarrande snön, men ljuden överröstar mina steg. Synen mina stackars ögon får beskåda är jag rädd för att jag aldrig kommer kunna eliminera ur mitt minne. Där sitter kräket, Dag Lennartsson, med sin penis i näven och stönar ikapp med den storbystade flickan på datorskärmen. Det är en så fruktansvärt ohygglig syn att jag får kväljningar och ändå står jag som paralyserad kvar i fönstret, helt förstummad. Mannen, som också är med på skärmen, är så respektlös mot tösen att om jag var vid mina sinnens fulla bruk så skulle jag skälla ut honom efter noter. Men jag förmår inte att röra mig. Inte förrän mannen för sitt omänskligt för stora stånd mot flickans ansikte och sprutar sin sats i hennes ögon. Då böjer jag mig ner och kräks. Det måste vara det vidrigaste jag har sett i hela mitt liv!
"Vad i helvete gör du kärringjävel?!
Lennartsson vrålar åt mig, röd i ansiktet av ilska och, förhoppningsvis, förlägenhet. Jag tittar upp på honom och sedan på mitt maginnehåll. Det passar bra här på hans trädgård, så vidrig som han är. Ja, vidrig täcker inte ens upp för vad jag känner för karln, dock förmår jag mig inte att komma på något annat ord i mitt chockerade tillstånd.
"Du borde spärras in Lennartsson", gormar jag ursinnigt åt honom. Sådant snusk! Perversioner är vad det är! Titta på folk som... nej minsann!
"Jag ska fan i mig anmäla dig, din senila gamla häxa!", hotar han och springer ut på trädgården i bara strumplästen.
"Gör du så!", skriker jag tillbaka, men ryggar bakåt när han greppar åt sig en skyffel. Han tänker väl ändå inte göra mig illa? Jag är för tusan 83 år! Inte kan han väl mena att han ska hota mig med en snöskyffel? Men det gör han och går mot mig med snabba steg. Tur ändå att jag själv är rask i benen. Jag rusar ut från hans trädgård och ser något rött röra sig på gatan. Mer än så hinner jag inte registrera innan jag halkar till på en isfläck och slår huvudet i marken. Sedan blir allt svart.

Fan vilken huvudvärk jag har! Sådan här huvudvärk har jag inte haft sen jag var 17 år och var bakfull på farbror Ragnars hembrända brännvin. Åh jävlar! Något piper outhärdligt och när jag öppnar ögonlocken har jag inte den blekaste aning om vart jag befinner mig. Rummet är så vitt och ljust att det sticker i ögonen och pipandet tycks pipa mer ihärdigt med ögonen öppna.
"Åh du är vaken!", utbrister en röst alldeles intill mig. Genast känner jag igen henne, trots att hon för en gångs skulle inte har sin stoppljusröda jacka på sig.
"Stoppljus-flickan!", hör jag mig själv utropa.
"Jag heter faktiskt Tindra", fnissar hon och tar tag i min hand. Tindra? Vad är det för namn ungarna får nu för tiden? Först Jesus och nu Tindra?
Obekväm med hennes beröring rycker jag åt mig min hand och lägger armarna i kors. Stoppljus-flickan tittar på mig med stora ögon, men säger ingenting. I stället trycker hon på en röd knapp.
"Var är jag någonstans?", frågar jag barskt. Ska man behöva dra svaren ur henne?
"På sjukhuset", förklarar hon och har den där tonen som om det vore självklart.
"Sjukhuset?" Jag höger på ögonbrynen. "Vad tusan gör jag här?" Men innan jag hinner få något svar trampar det in en vitklädd människa i rummet.
"Så du har vaknat nu, Inga-Vera", säger den vitklädda människan och ler. Som om det är något att le åt. Knappast. Så utan förvarning går människan fram, greppar tag i mitt ögonlock och lyser mig i ögat med en liten ficklampa!
"Aj!", vrålar jag. Det känns som någon gjort tusen nålar i min hjärna. "Ska det här föreställa ett sjukhus?"
"Ditt huvud fick sig en rejäl smäll berättade Tindra", förklarar läkaren för mig och ber mig göra diverse löjliga övningar: lyfta på armarna, följa hennes finger med ögonen, uppge när jag är född, vilken dag det är och mer därtill.
"Vad ska det här vara bra för", grymtar jag när jag har fått nog av dumheterna.
"Det är för att utesluta skallskada", förklarar läkaren som om hon pratade med ett barn. "Vi har tagit lite prover som ser bra ut. Även ditt EKG var utan anmärkning och det visar varken på blödning eller propp på röntgen." Jag tittar på henne med stora ögon.
"Och när har ni gjort allt det där?", frågar jag uppfordrande med höjda ögonbryn och spända näsvingar.
"Du var knappt vid medvetande när det här utfördes. Vi var tvungna att..."
"Det var ni absolut inte!", snäser jag åt henne. "Ni har gjort massa saker som jag inte haft en aning om, som jag vore ett jävla experimentobjekt! Ni har för fan tagit av mig naken!" För på mig har jag inte längre mina egna kläder utan en stram stel klänning som dessutom är för stor. Det är det värsta av allt. Det finns inget som jag är särskilt missnöjd med när det kommer till mig själv, förutom mina bröst. När jag var ung var de fylliga och fina medan de nu påminner om två sprängda vattenballonger.
"Jag kan försäkra dig att vi var så måna om din integritet som vi bara kunde..." Jag orkar inte lyssna på henne så jag avbryter henne igen och frågar när jag får åka hem.
"Du kommer läggas in för observation. Vi kommer köra upp dig till en vårdavdelning där de kommer följa upp dina vitala parametrar det närmaste dygnet och är de stabila så kan du bli utskriven redan i morgon." Hon ler som om det vore en god nyhet. Vitala parametrar? Vad ska det betyda? Nog är jag vital alltid! Jag klarar mig själv! Jag kan minsann åka hem nu på studs! Det säger jag till henne också, men hon är orubblig och försöker inbilla mig att det är för min egen säkerhet. Struntprat! Men innan jag hinner protestera ytterligare så är det någon som ropar något åt läkaren och hon skyndar ut ur rummet.
Efter en stund kommer det två andra vitklädda personer, en yngling och en flicka, och kör ut mig från rummet i sängen, genom en lång korridor, upp i en hiss och sedan en lång korridor till innan jag slutligen blir inkörd till ett rum där det redan ligger en tant. Hon tittar upp på mig och välkomnar mig som sin rumskompis. Rumskompis? Pyttsan!
"De är så snälla och rara här", säger hon med skröplig röst, men jag bryr mig inte om henne. För första gången på riktigt länge känner jag mig nervös. Jag minns att jag körde in Malte till sjukhuset när han var riktigt sjuk en gång. Han kom aldrig hem efter den sjukhusvistelsen.

Kommentarer
- Kommentarer saknas

Annis(T)

Information
Skapad:
2016-12-07 09:34
Besök:
861
Poäng:
Ingen har röstat
Besökare:
- Ingen än...

COPYRIGHT © Lyriksidan 2019 - info@lyriksidan.se - Texter ägs av respektive författare