Noveller / Humor

Novell: Julkalender: Häxan och Stoppljus-flickan - Kapitel 8

Sjukhusvistelse

Den här natten har jag inte fått mycket sömn. Det känns som om jag har stora IKEA-kassar under ögonen. Min så kallade "rumskompis" har snarkat så det nära på skallrat i fönstren. Hon snarkade så högt att hon inte hörde när jag försökte väcka henne och när jag skakade i henne så krängde hon bara runt i sängen. När jag äntligen somnade väcktes jag lika tvärt av att en yngling till undersköterska kom in och hälsade god morgon med en röst som säkerligen nådde ner till bårhuset.
Stoppljus-flickan gick hem igår efter att jag kommit upp till vårdavdelningen och sa åt mig att krya på mig. Krya på mig... jag är ju inte sjuk och huvudvärken har gått över nu. Jag vill bara hem till min lugna vrå där jag kan få vara ifred! Inte behöver jag uppta sjukvårdens resurser heller. Fullkomligt onödigt är vad det är!
"Vad får det lov att vara till frukost?", frågar en vitklädd människa. Måste alla vara vitklädda? Det är svårt nog att skilja dem åt som det är, men så klart ska de alla ha likadana kläder på sig också. Jag ger honom en skarp blick när han bara står och tittar förväntansfullt på mig.
"Ja, jag är inte tankeläsare och har inte heller för vana att hållas instängd på sjukhus. Du får vara så god att berätta vad ni har att erbjuda helt enkelt." Det borde han väl begripa själv tycker man.
"Vi har ostmackor, skinkmackor, fil, yoghurt, flingor..." Han maler på så jag inte ens kommer ihåg vad han sa först. De borde verkligen ha en meny så man kan ta sig tid och läsa istället för att beställa på studs. En tallrik fil och en kopp kaffe nöjer jag mig med. Det hade jag tagit hemma ändå. Förbryllat tittar han på mig.
"Men vi har ju ägg och sill också! Ska du bara ha lite kaffe och fil?" Jag vet att jag har uttryckt mig vältaligt så det måste vara honom det är fel på.
"Ja du sa det, men hade jag velat ha något annat så hade jag sagt det", fräser jag. Trumpen går han ut från rummet. Tanten bakom tittar på mig, men jag låtsas inte om henne. Här kommer jag inte stanna länge till kan jag lova.

Mitt som jag sitter i frukosten kommer det helt oförberett en hel skock vitklädda människor in i rummet.
"Inga-Vera Nordström, 83 år, inkom efter fall och lades in med misstänkt commotio. Stroke uteslöts via CT-skalle. Vitala parametrar har varit..." Den äldste av de vitklädda människorna rabblar upp allt det där som om jag inte vore i rummet. Oförskämda typ!
"Jag sitter faktiskt här och kan mycket väl tala för mig själv!", ryter jag åt dem och alla tittar på mig som om jag stör. Vad tusan! Det är ju mig det handlar om! "Ni får lov att tala på svenska för jag har inte ägnat mig åt några som helst språklektioner i latin."
En av de yngre vitklädda människorna tar vid och förklarar att jag legat inne för de misstänkt att jag har fått en hjärnskakning. Ska man få veta det först dagen efter man blivit inlagd? Hjärnskakning? Jag? Det var det dummaste jag har hört!
"Någon hjärnskakning har jag inte och jag ska hem efter frukost, vare sig ni vill eller inte." Ilsket blänger jag på dem. De skulle bara våga att säga emot mig.
"Det vore klokt om ni stannade en dag till", säger den äldste med sträng blick. Han är säkerligen trettio år yngre än mig.
"Nu ska du lyssna på mig, din lille parvel", säger jag nedlåtande. "Läkaren på akuten igår sa att jag kunde åka hem idag och det kommer jag göra också." Belåtet ser jag hur han blir röd om kinderna och med ens ser förnärmad ut. Det är så man sätter en översittare på plats!
"Hur klarar ni er hemma då? Ni behöver inte någon hemtjänst eller..."
"Jag är bara en person så något "ni" behövs då rakt inte. Och nej, jag klarar mig bra själv, jag behöver inte någon!"
"Annars kan vi ordna något som kallas för vårdplanering där man diskuterar med kommunen..." Han fortsätter på sitt spår och jag avbryter honom genom att knäppa med fingrarna i luften.
"Jag tror bestämt du behöver läggas in för dålig hörsel", fnyser jag med uppfordrande blick. "Jag säger nej och därmed basta!" De vitklädda människorna tittar på varandra, vissa ser roade ut, andra irriterade. Jag skiter i vilket.
"Ni får fara hem efter lunch", får jag till svar innan de fortsätter till tanten bredvid med ett betydligt trevligare tonfall.

Medan jag håller på att packa ihop mina saker kommer det in en sjuksköterska med ett kuvert i handen.
"Eftersom du inte tar några mediciner så har jag inte delat någon dosett och då du inte har varken hemsjukvård eller hemtjänst så har jag inte gjort någon överrapportering." Jag tittar på henne. Det är väl klart att hon inte har! Måste hon komma in och säga vad hon inte har gjort? Hon tittar på mig, verkar nervös. I stället för att säga något fortsätter jag att packa ner mina saker i en papperskasse som jag fått.
"Jo, just det!", utbrister hon plötsligt. "Hur står det till med bajsandet?"
Jag stannar upp mitt i en rörelse och granskar henne noga. Hon kan inte vara riktigt redig i huvudet. Vem frågar något sådant? Bajsandet... det låter ju fullständigt efterblivet!
"Det har du verkligen inte med att göra!", ryter jag åt henne så hon backar några steg.
"D-de-de-det är e-en ru-ru-rutinfr-å-åga", stammar hon fram. Vilket irriterande sinnelag!
"Må så vara, men jag tillhör inte era rutiner därför betackar jag mig era."

När jag har en halv kopp kaffe kvar rusar Stoppljus-flickan in utan förvarning.
"Mår du bättre?", frågar hon med andan i halsen.
"Det har inte varit något fel med mig", svarar jag tjurigt. Det är trots allt hennes fel att jag hamnade här. "Vad har du här att göra?"
"Vi ska skjutsa hem dig", säger hon glatt. Vi? Vilka vi? Som svar på min outtalade fråga kommer det in en lång och reslig man. Man och man förresten. Gubbe är ett mer passande ord.
"De ringde från sjukhuset och sa att du skulle bli utskriven efter lunch", säger han med djup stämma. Han har mörkt grått hår och hyn är några nyanser mörkare jämfört med vanliga nordbor. Märkligt nog så är det något bekant med honom, men jag kommer inte riktigt på var jag kan ha sett honom.
"Hur kunde de ringa till er?", frågar jag misstänksamt. Jag uppgav inget telefonnummer till någon anhörig igår. Jag har ju inga anhöriga mer än ett par kusiner som bor i Kiruna och en syssling som befinner sig någonstans i Australien, men vi har ingen kontakt.
"Jag lämnade mitt nummer innan jag gick hem igår", upplyser tösen mig om. Sitt telefonnummer? Jag säger då det! "Och jag var hos morfar när de ringde så han kommer köra dig hem."

"Klarar du dig nu?" Stoppljus-flickans morfar tittar bak på mig där jag sitter i baksätet. Det känns som en befrielse att äntligen vara hemma igen.
"Självklart", svarar jag kort och kliver ur bilen. Precis innan jag ska stänga bildörren biter jag mig i underläppen. Det var ju lite... jag vet inte... rart att de körde mig hem. Hm...
"Kom förbi mig i morgon så ska jag köpa några av dina förbaskade polkagrisar", säger jag avhugget innan jag smäller igen dörren. Det får bli mitt tack. Sedan behöver jag inte se henne igen.

Kommentarer
- Kommentarer saknas

Annis(T)

Information
Skapad:
2016-12-08 11:28
Besök:
561
Poäng:
Ingen har röstat
Besökare:
- Ingen än...

COPYRIGHT © Lyriksidan 2017 - info@lyriksidan.se - Texter ägs av respektive författare