Noveller / Humor

Novell: Julkalender: Häxan och Stoppljus-flickan - Kapitel 10

Skridskor

Vad har jag gett mig in på? Hur kunde jag bara gå med på detta? Hur tänkte jag? Jag är inte varmhjärtad och har inget intresse för andra, hur gick det här till? Förstöra en lördag på detta vis, jag säger då det! Efter jag lovat att visa Stoppljus-flickan hur man åker skridskor lös hennes ögon upp som tindrande tomtebloss och sa att hon skulle komma tillbaka i morgon klockan tio. Nu är det i morgon. Jag står och tittar mig själv i spegeln.
     "Ja du Inga-Vera", säger jag surt till spegelbilden. "Du kanske fick en stroke i onsdags i alla fall." Men har jag sagt en sak så står jag för det, oavsett vad det nu är för dumheter. Såhär tankspridd har jag inte varit på flera år. Kanske är det efterdyningar från mitt sjukhusbesök som har gjort mig sådan här.
     Till mitt förtret hittade jag till och med mina gamla skridskor och som för att göra saken värre så passar de fortfarande så därför finns det definitivt ingen återvändo. Det känns som att hela världen är emot mig!
     Fem minuter innan tio står tösen framför mitt hus och skiner som en sol.
     "Vi bestämde att vi skulle träffas först vid tio", muttrar jag åt henne där hon står i hallen medan jag kränger på mina skor.
     "Klockan är ju nästan tio och jag kunde inte hålla mig längre", fnissar hon glatt. Jag fnyser åt henne med himlande ögon. Allt för att börja min tortyr tidigare!
     Vi går ner till sjön som ligger nedanför mitt hus på baksidan. Jag har med mig en käpp så jag kan stöta i isen för att se så den inte är för tunn. Det är den inte, tyvärr, så vi sätter oss på bänken och jag visar henne hur hon ska snöra sina skridskor. De ser ut att vara av bra kvalité för att vara nybörjarskridskor med ett stadigt skaft och är ordentligt slipade. Mina har lite rost på skenorna, men det har inte hindrat mig förr.
     "Snöra skridskorna så hårt du bara kan så de sitter bra", säger jag strängt och visar på mina egna hur jag menar. Hon drar för allt hon är värd och det nästan rycker lite i mina mungipor när hon grymtar åt snörena. Men bara nästan.
     "Nu ska vi inte överdriva", muttrar jag åt henne och visar likadant på nästa fot. Sedan kliver jag ut på isen, lika lätt som förr i tiden.
     "Ska inte du ha hjälm?"
     "Hjälm? Jag fnyser åt henne. "Vi ska ju inte göra något farligt, bara åka skridskor."
     "Min lärare har sagt att vi måste ha hjälm när vi åker skridskor för att vi inte ska göra huvudet illa ifall vi skulle ramla", vidhåller hon och tar på sig sin hjälm, som är lika
självlysande röd som hennes jacka.
     "Vilket struntprat!", snäser jag åt henne. "Hjälm använde vi aldrig när jag var liten. På den tiden fick man lära sig att inte ramla alls." Hon skrattar åt mig som om jag har sagt något roligt. Sedan reser hon sig upp och går vingligt fram till isen. Långsamt och försiktigt sträcker hon ut ena foten på isen utan att lägga någon tyngd på den. Sedan tittar hon hjälplöst på mig.
     "Du måste ut på isen om du ska lära dig", säger jag spydigt. "Eller har du ångrat dig?" Jag hoppas innerligen att det är så, men då skakar hon bara på huvudet och kliver helt ut på isen. Inte ens en hel sekund står hon innan hon ramlar. När hon försöker ta sig upp halkar hon gång på gång.
     "Måste isen vara så hal?", klagar hon ynkligt och tittar bestämt på mig. "Du måste hjälpa mig upp!"
     "Jag måste ingenting", snäser jag åt henne med händerna i sidorna. "Det var du som ville det här." Hon blir mörk i blicken och sträcker ut handen.
     "Nu hjälper du mig upp!", skriker hon åt mig. Mage till unge har jag väl aldrig träffat! Så oförskämd! Men jag förstår också att jag kommer inte komma härifrån om jag inte ens försöker hjälpa henne så jag ger henne min hand och drar upp henne och visar henne hur hon ska stå för att hålla balansen. Sedan släpper jag henne och överlyckligt tittar hon först ner på skridskorna och sedan på mig.
     "Jag står!", utbrister hon och höjer armarna i en segergest bara för att genast sjunka ner på isen igen. Jag suckar uppgivet. Det här kommer bli en lång dag.

När vi tränat en stund på att hålla balansen, hur man nu kan träna på det, visar jag henne hur man tar fart och skjuter ifrån med hjälp av insidan på den ena skridskon. Svisch! Svisch! För en sekund tappar jag nuet och återupplever hur jag for fram över isen som barn. Jag lyckas till och med gör en piruett, vilket jag var först att lära mig av flickorna när vi övade på det. De hade avundssjukt tittat på mig medan jag gled fram och dansade på isen.
     "Inga-Vera!", hör jag Stoppljus-flickan ropa efter mig och det är först då jag inser att jag har åkt en bra bit ifrån henne. Jag märker också att isen är tunnare här och längre fram går det som en il genom isen där vattnet fortfarande inte är fruset.
     Stoppljus-flickan sitter återigen på rumpan och jag ser fundersamt på henne.
     "Den där hjälmen kanske inte var en så dum idé ändå", muttrar jag och får mig en sur blick. Men den här gången tar hon sig i alla fall upp själv.
     "Titta på hur jag gör", säger jag åt henne, fattar tag i hennes behandskade händer och åker baklänges så hon åker framåt. "Du måste liksom trycka ifrån med den ena skridskon", instruerar jag henne. Hon testar några gånger och det går relativt... okej ändå. Jag känner att hon fortfarande är ostadig, men hon tar sig ändå framåt. Efter en stund står hon fortfarande på benen och jag släpper henne så hon kan åka själv.
     "Titta Inga-Vera!", utropar hon lyckligt. "Jag kan! Jag kan faktiskt!" Det är den minst ograciösa skridskoåkning som jag har sett och ändå märker jag att mina läppar tagit sig form i ett leende. Det är väl ingenting att jubla över påminner jag mig själv. Så märkvärdigt är det ju faktiskt inte.

Kommentarer
- Kommentarer saknas

Annis(T)

Information
Skapad:
2016-12-10 11:16
Besök:
456
Poäng:
Ingen har röstat
Besökare:
anonym86339(K)

COPYRIGHT © Lyriksidan 2017 - info@lyriksidan.se - Texter ägs av respektive författare