Noveller / Humor

Novell: Julkalender: Häxan och Stoppljus-flickan - Kapitel 11

Krutgumma

Milde himmel! Hade det inte varit överdramatiskt uttryckt av mig så hade jag kunnat tro att jag skulle dö denna söndag. Igår var första gången jag åkt skridskor på säkert fyrtio år. Det märks sannerligen! Aldrig har jag väl haft så ont i mina ben och i min mage. Det sägs att det ska vara nyttigt med träningsvärk, men det betvivlar jag starkt. Inte kan det vara hälsosamt med smärta heller! Som om inte träningsvärken vore nog så har jag även drömt en massa i natt. Inga mardrömmar direkt, men ändå obehagligt. Jag minns dem inte så tydligt, men i en dröm stod jag på en is som plötsligt blev till en vak som jag for ner i. Det var riktigt kusligt, dock bara en dröm. Det måste vara Stoppljus-flickans fel! Om det inte varit för henne så hade jag aldrig befunnit mig på isen igår och då hade jag inte drömt sådana där drömmar. Vi var ute flera timmar på isen, jag kan inte begripa att tiden gick så fort. Tösen ramlade ett flertal gånger innan hon slutligen verkade fått någorlunda kläm på hur hon skulle åka. Roligt kan jag knappast säga att det var att se henne åka där på egen hand, men det kändes skönt att jag inte lagt ner tid på henne utan resultat.
     När jag tänker på hur hon kämpade där på isen igår kommer jag att tänka på Santos Rivera. Oj minsann! Honom hade jag nästan glömt bort efter alla dessa år. Jag var bara femton år när vi träffades ute på isen. Han var bra, inte lika bra som jag, dock stadig på fötterna med säkra språng. Det var flera år innan jag träffade Malte och Santos hade ett exotiskt utseende med mörka anletsdrag, bruna vackra ögon och svart yvigt hår. Hans spanska brytning var charmig tyckte jag då och att han var ett par år äldre gjorde honom bara mer intressant. Att intresset var ömsesidigt fick jag först veta på nyårsafton i väntan på år 1949. Då kysste han mig vid tolvslaget och vi blev så småningom ett par. Men efter några år for han tillbaka till Spanien tillsammans med sina föräldrar och sina syskon. Än idag hugger det tag i hjärtat då jag minns hur hjärtslitande vårt sista farväl var...
Jag harklar mig och blinkar bort något blött i ena ögonvrån. Jag är som sagt inte sentimental av mig och tänker inte bli det heller. Santos Rivera kom aldrig tillbaka till Sverige såvitt jag vet och om han inte är död så är han idag säkert en gammal och dement skröplig gubbe. Inget som värt att tänka på med andra ord.
     För att tänka på något annat sätter jag på radion på onödigt hög volym där de spelar upp någon form av julkalender. Jag lyssnar med knappt ett halvt öra medan jag skriver en inhandlingslista till i morgon. Ägg, mjölk, clementiner skriver jag och biter i pennan när jag funderar på hur resten av listan ska se ut. Jag hoppar till av att det smäller till på fönstret. Det är en stor fläck av snö på rutan och jag blir rasande på en gång. Förbaskade ungar! De brukar inte kasta snöbollar på mitt hus, de har varit alldels för rädda för att jag ska kasta någon form av besvärjelse över dem. När jag sticker huvudet genom dörren hör jag hur det alldels intill mig susar förbi något.
     "Vad i hela världen tar du dig till?!", vrålar jag och upptäcker till min förvåning att det inte är några ungar som ställer till rackartyg. "Dag Lennartsson! Vad ska det här betyda?" Karln tittar på mig som om det är jag som ställt till med oreda.
"Jag tänker bara visa dig att man inte spionerar på mig ostraffat!", skriker han åt mig och siktar en snöboll åt mitt håll. Han missar naturligtvis då jag använder dörren som sköld.
     "Barnsliga kärring!", fortsätter han skrika och kastar en boll så hårt kramad att det riktigt tjongar till i dörren.
     "Säger han som kastar snöbollar!", fräser jag åt honom. "Sluta upp med det där på en gång så ska jag inte ringa polisen!" Mitt hot biter inte på honom. Snöbollarna kommer tätare och tätare. Mitt tålamod rinner ut. Nu räcker det! Det här tänker jag inte tåla! Med snabba steg skyndar jag in i köket, struntar blankt i min träningsvärk, tar min största stekpanna och drar på mig ett par stövlar. Jag marscharer mot Lennartsson med stekpannan i högsta hugg och slår sönder de snöbollar som kommer flygande mot mig.
     "Kärringjävel!", väser han åt mig när det bara är några meter mellan oss.
     "Snuskgubbe", kontrar jag hytter med stekpannan åt honom. Då backar han undan några steg, halkar till och faller till marken. Jag tar tillfället i akt och böjer mig över honom.
     "Nu är det du som slutar upp med de här dumheterna om du inte vill att jag möblera om i ansiktet på dig", väser jag, sedan flinar jag som om jag vore galen. "Jag kallas inte för häxa utan anledning." Jag höjer stekpannan och riktar in ett slag. Han gallskriker så det hörs över hela området. Stekpannan stannar bara några centimeter från hans näsa.
     "Det här var bara en varning, Lennartsson", säger jag mordiskt. "Det är du som avgör om det blir verklighet eller inte." Han sväljer hårt och kryper undan från mig. Ett klokt beslut.
     "Du är ju för fan helt jävla labil", andas han flämtande med förfärad blick.
     "Då gör du bäst i att hålla dig borta från mig", säger jag triumferande.

Nöjd med mig själv sitter jag i min fåtölj på kvällen med en brasa sprakande i öppna spisen. Jag är en jävla krutgumma! Inte många i min ålder hade kunnat göra något liknande. Lådan med polkagrisar står på soffbordet framför mig och jag inte låta bli att ta en. Undrar hur det kommer gå för Stoppljus-flickan i morgon med skridskoåkningen?

Kommentarer
- Kommentarer saknas

Annis(T)

Information
Skapad:
2016-12-11 11:40
Besök:
550
Poäng:
Ingen har röstat
Besökare:
anonym86339(K)

COPYRIGHT © Lyriksidan 2017 - info@lyriksidan.se - Texter ägs av respektive författare