Noveller / Humor

Novell: Julkalender: Häxan och Stoppljus-flickan - Kapitel 13

Lucia

"Sankta Lucia, ljusklara hägring...", sjungs det ur min TV. Jag sitter i fåtöljen med morgonrocken omsvept kring mig och en kopp kaffe på bordet. Sakta och fridsamt skrider luciatåget fram i krykan. Det är vita skrudar och levande ljus, precis som ett luciatåg ska innehålla. Som sagt är jag inte sentimental och inte heller har jag mycket till övers för dessa evinnerliga jultraditioner. Fast ska man vara petig, vilket nöden inte alltid kräver, så har Lucia inget med julfirandet att göra rent historiskt. Det är ju himla märkligt att det ska vara så kristligt och tjusigt med julfirande samtidigt som man plockar in saker bara på måfå. Dessutom kan jag inte förstå varifrån så många får för sig att en Lucia ska vara ljushårig. Svartlockigt hår ska hon ha!
     Mina föräldrar var inte särskilt religiösa av sig, men en dag varje år gick vi till kyrkan och det var just den trettonde december för att höra på de stämningsfulla luciasångerna. Det kunde vara så vackert att min mor fick en tår i ögat. Tidigt i ottan var det så klart, för att folk hade skola och jobb att gå till, men det var det värt. Ett år hade vi en riktig Lucia med lockigt svart glänsande hår och ett rart leende. Nu, på äldre dar, begriper jag ju att det var lika tillgjort som något annat, men då visste jag inte bättre. Ändå var det något särskilt att sitta i kyrkan på bänkarna i mörkt trä och med alla kyrkans stearinljus tända. Nu går jag inte i kyrkan, det besväret gör jag mig inte. Luciafirandet idag är inte som det var förr. Nu är det pepparkakor, lussekatter, möss och jag vet inte allt de har stoppat i tågen idag. Tärnor och stjärngossar ska det vara utöver Lucian, även om jag inte begriper vad stjärngossarna egentligen ska fylla för funktion. Fast det är klart, lite män var man kanske tvungen att kvotera in för att det inte skulle bli ojämlikt eller något liknande.
     Pyttsan! Vad är det här egentligen med kvotering som ska vara så bra? Ett jobb ska man få på grund av att man har rätt kompetens, inte för att man är av "rätt" kön! Löjligt är vad det är!

Dagen flyter på lugnt och stilla. Fram till eftermiddagen då det ränner en massa ungar på isen idag igen. Varför håller de sig där för? Det måste finnas spolade isar som de kan hålla sig på i stället för att vara här och störa mig. Fast det är klart, de ska visa sig på styva linan och visa att de vågar störa häxan i bygden.
     I stället för att låta mig störas av snorungarna går jag ut på en promenad. Det är mulet, men det snöar åtminstone inte som om det är något att vara glad över. Glad hade jag varit om det inte hade kommit någon snö över huvudtaget, men glad får man aldrig vara tydligen. Fast om jag ska vara en gnutta ärlig så var det lite... hm... smått underhållande att åka skridskor igen häromdagen. Naturligtvis var det bara en engångsgrej. Det var ju bara för att lära en av dagens snorungar ett och annat så hon fick sig lite allmänbildning. I slutet av lektionen så ramlade hon ju inte lika ofta i alla fall. Undrar hur det gick för henne igår? Hon borde vara den som gjorde bäst ifrån sig med tanke på att hon hade mig som lärare. Det skulle vara en besvikelse om hon höll på att sätta sig på rumpan hela... Vad håller jag på med? Går jag verkligen och tänker på Stoppljus-flickan? Vilka dumheter! Henne bryr jag mig inte det minsta om, precis som alla andra människor. Det enda jag intresserar mig av är så att jag inte la ner en massa tid på henne utan att det gav något resultat.
     Medan jag går på min tur i skogen kommer jag på mig själv att hålla utkik efter domherrar. Nu var det länge sedan jag såg någon, har inte sett någon på flera år faktiskt när jag tänker efter. De var så vanliga förr, en självklarhet under årets vintermånader. Men inte heller idag ser jag någon fågel med rött bröst och svart huvud.

Kvällens mörker sänker sig tidigt över Torneby idag. Molnen har skingrats och ute gnistrar snön kyligt i skenet av den vita månen och de tindrande stjärnorna. I öppna spisen är brasan tänd, men trots det så sitter jag och huttrar. Det är många minusgrader ute vilket får mig att tänka på familjen Lidén som skaffade hund för ett halvår sedan. Nu får de minsann se vilket nöje det är att gå ut att rasta den i ur och skur.
     För att få något annat att tänka på tar jag upp min muterade korsordstidning och ska precis skriva in ett ord när det plingar på dörren. Aldrig har jag väl varit med om maken så ofta som det har ringt på den där dörren den senaste tiden! Vad är det för dumskalle som är ute i den här kylan? Jag känner ju inga hundägare.
     "Natten går tunga fjät, runt gård och stuva...", möts jag av när jag öppnar min dörr. Där står en Lucia, två tärnor och en lång, reslig stjärngosse. Jag blir så ställd av denna syn att jag bara står och gapar. Det tar några sekunder innan jag inser att det är Stoppljus-flickan som står klädd som Lucia. Stjärngossen känner jag igen som hennes morfar, men till skillnad från hans sällskaps klädsel har han ingen vit skrud utan bara en vägkon till stjärngossehatt på knoppen.
De sjunger klart första versen och Stoppljus-flickan ler förväntansfullt.
     "Det här var ju en... överraskning", muttrar jag, fortfarande en smula häpen. Stoppljus-flickan håller fram en korg med fikabröd och jag blickar förvånat mot henne. Inte tror hon väl att vi ska fika? Jag känner inte de här människorna!
     "Det vore gott med en kopp kaffe", häver morfadern ur sig då och ger mig en menande blick. Det var det värsta! Oförskämt är vad det är! Att bjuda in sig själv sådär!
     "Det är ju så kallt ute", fortsätter han och jag märker att han är en smula sträng i tonen.
     "Jag har inte bett er att komma hit", fnyser jag åt honom. Han blänger på mig, men det får han så gärna så. Men så ser jag på Stoppljus-flickan. Hon ser så besviken ut och hon sänker ner korgen. Jag undrade ju faktiskt innan hur det gick för henne igår med skridskoåkningen...
     "Kom in med er då", hör jag mig själv säga och förklarar för mig själv att det är endast för att få veta om min undervisning gav resultat.

Jag får veta att den ena av tärnorna är lillasyster till Stoppljus-flickan. Christel heter hon och är en kopia av sin syster sånär som på håret, då hon är blond istället för brunett. Jag säger då det. Tindra och Christel. Pojken, som är den andra tärnan - vilket är helt befängt - är kusin till de båda jäntorna och är jämnårig med Christel. Morfadern sitter och värme sina händer kring kaffekoppen medan barnen tuggar i sig varsin pepparkaka medan jag smakar på en lussekatt. Tänk vad länge sedan det var jag åt en sådan! Saffransmaken väcker många minnen till liv och jag ser min mor framför mig i köket med ett förkläde knutet kring midjan samtidigt som jag själv stoppar i russin i lussekatterna.
     "Här var det minsann inte mycket julstämning", kommenterar morfadern med kritisk blick.
     "Det är så jag vill ha det", kontrar jag snäsigt och tar mig en slurk kaffe.
     "Varför då?", undrar han rättframt och just då spiller kusinen ut sitt glas med mjölk på bordet. Aldrig trodde jag väl att jag skulle bli så glad över en sådan olycka, men hellre det än att svara på frågan.
     "Förlåt mig!", utbrister han och ser nästan lipfärdig ut. Nej, nej! Inga lipsillar under mitt tak.
     "Inte är det något att gråta över lite spilld mjölk", mumlar jag och torkar upp med disktrasan. Jag får ett uppskattande leende av morfadern och återigen tycker jag att det är något bekant över honom.
     Kaffe kan verkligen göra gott för jag lägger märke till att jag inte huttrar längre.

Kommentarer
- Kommentarer saknas

Annis(T)

Information
Skapad:
2016-12-13 06:03
Besök:
422
Poäng:
Ingen har röstat
Besökare:
- Ingen än...

COPYRIGHT © Lyriksidan 2017 - info@lyriksidan.se - Texter ägs av respektive författare