Noveller / Humor

Novell: Julkalender: Häxan och Stoppljus-flickan - Kapitel 14

Sascha

Precis där jag står på isen är himlen tänkt av moln medan en klar himmel breder ut sig över folkmassan bortanför mig. Den klara himlen närmar sig och jag väntar på hur solens strålar snart ska värma mitt ansikte. Men värmen får jag inte känna utan jag hör hur det knakar kring mig och snart känner jag hur isande kallt vatten besudlar min kropp. Jag blir som en isbit och kan varken ropa på hjälp eller sprattla med benen för att hålla mig flytande. Så jag sjunker. Sjunker som en sten...
Tvärt sätter jag mig upp med andan i halsen. Bevare mig väl! Där trodde jag nästan för en stund att jag aldrig mer skulle få känna luft i mina lungor. Så fånigt av mig. Jag tittar på klockan som visar på halv sju. Lika så bra att gå upp för någon mer sömn lär jag ändå inte få.
Det är fortfarande mörkt som natten när bilarna far för att först lämna barnen på dagis och i skolan innan föräldrarna själva styr mot jobbet. Även Dag Lennartssons garageuppfart är tom. Han kan få stanna borta resten av sitt liv tycker jag. Jag skulle då inte sakna honom och knappast resten av grannskapet heller. Jag har nog sett hur föräldrarna har blängt på honom när han har blinkat åt deras tonårsdöttrar. Ändå säger de ingenting utan stirrar bara surt på honom, som om det skulle hjälpa. Det är ju inte så svårt att säga åt honom att sluta glo om han inte vill bli kastrerad. Men tydligen är passiv aggression mer eftersträvansvärt. Dumma människor. Inte får man något gjort om man inte aktivt gör någonting vad det än må vara.

Efter frukost tar jag en tidig promenad för att få igång cirkulationen i kroppen. Jag tänker på gårdagen, på Stoppljus-flickan, hennes lillasyster, deras kusin och deras morfar. Det var verkligen inte nödvändigt av dem att ställa till med sådan cirkus bara för att det var Lucia och morfadern var allt en smula snorkig. Fast han hade ett vänligt leende. Visserligen är inte det av betydelse, men jag kan inte låta bli att fundera på var jag har sett honom förr. Kanske har jag varit väninna med hans fru en gång i tiden? Det är precis som att jag har sett honom på ett foto någonstans.
"Pang!"
Jag slänger mig i en snödriva när jag hör det avlossade skottet. Vad i helsefyr är det som pågår? Har Donald Trump redan startat tredje världskriget? Jag sticker upp huvudet bakom snödrivan och tittar mig omkring. Fotspår leder bort mot en öppen lite plätt. När jag reser mig upp ser jag en man som står därborta med ett gevär i högsta hugg.
"Och vad tror du att du håller på med?", frågar jag ilsket. "Jag höll på att stuka lårbenshalsen på grund av ditt skott." Han har åtminstone hyfs nog att se skamsen ut.
"Jag ber verkligen om ursäkt..."
"Vad hjälper det?", avbryter jag honom, fortfarande rasande. "En ursäkt hade inte varit till någon som helst nytta om jag hade fått en massa skottskador!" Vilket pucko!
"Jag siktade faktiskt inte åt ditt håll", svarar han då och pekar med geväret åt det håll han sköt åt. "Hon slank undan."
Jag riktar min blick åt samma håll som geväret är riktat mot och upptäcker en gråspräcklig hårig katt som kikar fram bakom en snötäckt stubbe.
"Menar du att du skjuter på kattrackarn?"
"Ja, men det är min katt", svarar han. Jahaja! Det gör ju saken mycket bättre!
"Du försöker skjuta din egen katt?!", frågar jag ursinnigt. Vad är det här för människa egentligen?
"Ja, min fru och jag ska flytta till Spanien och då kan vi inte ta henne med oss. Tro inte att vi inte har försökt att skänka bort henne, men det är ingen som vill ha henne. Hon är helt enkelt för gammal." Det var bland det värsta jag har hört! Hur kan man vara så hårdhjärtad? Jag är väl medveten om att jag själv är det, men har man tagit på sig ett ansvar så får man också stå sitt kast och hantera det på bästa sätt. För gammal, vad är det för ursäkt?
"Det var det mest ointelligenta jag någonsin hört", morrar jag åt honom och slår till geväret så det riktas ner mot marken. "Egentligen borde jag ringa polisen, men om du ger dig av härifrån ögonaböj och lovar att du aldrig mer beträder mina marker igen så låter jag bli." Det är ju inte mina marker, vems det är har jag ingen aning om, men det behöver inte han veta.
"Och katten låter du bli", tillägger jag med armarna i sidorna. Mannen tittar först på mig, sedan på katten och så på mig igen.
"Jag har ändå aldrig gillat henne", börjar han förklara i hopp om att få en chans till att försöka skjuta katten. "Och hon har definitivt inte tyckt om mig så det är lika bra att..."
"Jag har mobilen med mig", hotar jag honom och tar upp den ur min ficka. "Försvinn annars kommer jag ringa, det är säkert som ögat." Han höjer händerna i en besegrad gest, men innan han går tittar han på katten, som fortfarande tittar fram bakom stubben, och rynkar på näsan.
"Du får väl svälta ihjäl då, Sascha", muttrar han och lommar bort. När han är utom synhåll vänder jag mig om och då har katten smugit sig fram. Det är en norsk skogskatt med en yvig man av päls kring nacken och halsen. Hon tittar på mig med gula misstänksamma ögon.
"Det var en förskräcklig husse du haft", säger jag till henne och hon går då fram och sätter sig framför mig. Hon sitter så rakt och ordentligt, det är nästan något majestätiskt över henne. Hon tittar på mig och jag tittar på henne. Ögonen verkar så kloka och bestämda på något sätt som om hon förstår precis vad som har hänt. Men vad är det jag gör? Står och pratar med en katta? Jag skakar på huvudet åt mig själv. En klok katt? Vilket nonsens!
"Ja, jag ska fortsätta min promenad nu, vad du ska göra har jag ingen aning om", säger jag och går bort från henne. Jag blir med ens tvungen att vrida lite på huvudet för att titta på henne igen. Hon sitter kvar med blicken fäst på mig.

Kommentarer
- Kommentarer saknas

Annis(T)

Information
Skapad:
2016-12-14 12:06
Besök:
639
Poäng:
Ingen har röstat
Besökare:
anonym86339(K)

COPYRIGHT © Lyriksidan 2017 - info@lyriksidan.se - Texter ägs av respektive författare