Noveller / Humor

Novell: Julkalender: Häxan och Stoppljus-flickan - Kapitel 15

Ingen blödig toka!

Idag måste jag baka bröd. Det är alldeles tomt i frysen och det enda som finns kvar är ett par torra skivor av min sista limpa. Nog finns det bröd att köpa i affären, men då kan man aldrig vara riktigt säker på vad de har haft i. Dessutom smakar det långt ifrån så bra som det bröd jag gör. Hembakat ska det vara! Jag bestämmer mig för att baka några limpor och ett gäng med frallor, men när jag tittar efter jästen så är den slut. Nedrans också! Då måste jag gå till affären idag med. Nåväl, har jag bestämt mig för att baka så ska jag baka.
Den kalla luften riktigt biter i kinderna så fort jag kommer utanför dörren och jag drar min halsduk några extra varv kring halsen. Ett svagt litet läte får mig att haja till och jag tittar mig om. Bakom dörren sitter det en katt och det tar mig några sekunder innan jag känner igen kattan från igår. Sascha minns jag att hennes husse kallade henne för.
"Och vad gör du här då?", muttrar jag åt henne där hon tittar på mig. "Jag räddade livet på dig igår, det är väl tillräckligt utan att du ska komma och tigga." Hon jamar gnällande till svar som att hon inte alls tycker det. Bortskämda katt! Hon lär ju vara borta tills jag kommer hem igen resonerar jag och traskar till mataffären där jag köper jäst och mjölk. När jag går till kassan fastnar min blick på en skylt. Extrapris på kattmat står det. Hm... Kattans husse pratade något om att hon skulle svälta ihjäl och det nöjet unnar jag honom inte. Jag tar tre brukar med kattmat, ifall hon nu skulle sitta kvar vilket hon troligen inte gör. Det hade inte jag gjort i alla fall om jag hade varit katt.
"Nej men har du skaffat katt, Inga-Vera?", frågar brunetten med ett skriande rött läppstift. "Eller räcker inte pensionen till mer?" Hon blinkar åt mig som hon tycker det var ett roligt skämt. Kul för henne att någon tycker det i så fall.
"Det angår dig inte", fnyser jag bara och betalar. Det gör det sannerligen inte, framförallt inte hur det står till med min pension. Vad katten gäller så bryr jag mig inte för henne ska jag göra mig av med. Jag ska bara leta reda på ett ställe där jag kan lämna henne, såvida hon sitter kvar. För gammal, pyttsan också!

Nog är kattskrället kvar utanför min dörr när jag kommer tillbaka. Nåja, då köpte jag inte kattmaten helt i onödan. Hon tittar på mig, men jag bara stänger dörren för att snart komma ut med lite kattmat på ett fat. Girigt smaskar hon i sig och det slår mig att hon måste varit utan mat sen igår morse. Hon får även en skvätt grädde så hon får i sig lite mer näring. Nöjt tittar hon upp på mig när fatet och skålen gapar tomma.
"Då kan du ge dig iväg nu", muttrar jag åt henne när jag tar upp dem och stänger dörren.
På eftermiddagen har jag bakat fyra limpor bröd och degen till frallorna står på jäsning när det bultar på altandörren. Det räcker väl med att folk använder ytterdörren! Irriterad går jag in i vardagsrummet och får se Stoppljus-flickan gestikulera vilt bakom glaset i altandörren.
"Vad vill du nu?", frågar jag henne barskt utan att öppna. Hon har små bäckar av tårar längs kinderna och hon gestikulerar ännu häftigare. Det går en ilning längs ryggen.
"Vad står på?", frågar jag, med mer oro i rösten än jag är beredd på.
"Hon har fallit i!", snyftar tösen högt. "Hon har fallit i!" Är det meningen att jag ska förstå vad hon menar?
"Vem har fallit i vad?", frågar jag för att få ett mer utförligt svar. Dock anar jag redan svaret när jag lägger märke till att hon har skridskor på sig.
"Christel! Christel har fallit i sjön!"
Det finns ingen tid att förlora. Om flickebarnet är i för länge kommer hon gå förlorad. Det tänker jag minsann inte ha på mitt samvete! Jag rusar in i vedboden i bara tofflor och nappar åt mig ett rep. Därefter nästan flyger jag nerför backen till sjön, med Stoppljus-flickan springandes före mig. Otroligt hur snabbt hon kan springa med skridskor på!
När vi kommer ner till isen både hör och ser jag vart hennes lillasyster befinner sig. Hon skriker och kämpar i vattnet och jag förstår att isen varit alldeles för tunn för det var där ilen av vatten gick innan. Jag skyndar mig så försiktigt jag kan. Sedan knyter jag repet om min midja och sedan om Stoppljus-flickans midja.
"Du måste krypa fram till kanten och slänga åt henne repstumpen", ryter jag åt henne för nu är det på liv och död. "Du är lättare än jag, men skulle isen gå sönder kan jag hala in dig. Men du måste krypa!" Stoppljus-flickan nickar. Hon har förstått. Jag lägger mig på isen utan att registrera hur kall den är under mig. Istället fokuserar jag på tösen framför mig som smidigt kryper på isen bort till kanten. Det krasar i isen när hon närmar sig hålet, men den håller. Hon slänger åt sin lillasyster repet och lyckas dra in henne och så drar jag dem båda åt mig och snart är vi alla tre i säkerhet.

De båda systrarna snyftar tyst och håller om varandra i min soffa. De har båda torra kläder, mina kläder, som är på tok för stora för en sex- och tioåring. Dock hade jag inget annat att erbjuda. När de fått på sig torra kläder satte jag dem framför brasan och kokade upp en gryta med varm choklad och lindade in dem i filtar. Doften av frallor sprider sig i huset, jag hoppas att även de kan hjälpa till att värma flickorna.
"Det var riktigt dumt att åka ut så långt på isen", säger jag åt dem gång på gång. Jag kan inte hjälpa det, dessutom är det sant. Oavsett hur roligt man än tycker att det är att åka skridskor måste man alltid känna sig för och ha en marginal man håller sig efter. Ingen av dem säger någonting och trots Christels snyftningar ser det ut som om hon skäms. Hennes storasyster tröstar henne och håller så hårt om henne så det ser ut som att hon aldrig kommer släppa. Det är något som hugger tag i mitt hjärta när jag ser det. Det är nästan en rörande syn. Så modig för att bara vara tio år... Äggklockan ringer och väcker upp mig ur mina fåniga tankar. Modig och modig, hon tog sitt ansvar helt enkelt, inte mer än så.
Frallorna är klara, de får svalna en liten stund innan jag skär upp dem och serverar dem tillsammans med smör, ost, skinka, gurka och paprika. Jag fyller på med mer varm choklad sedan sitter vi och äter i tystnad. Det enda som hörs är våra tuggor och klockan som tickar.
"Vad goda de är", säger plötsligt Christel som slutat snörvla och tuggar uppskattande i sig. "Hemma får vi sällan hembakat."
"Det kan jag tro", svarar jag och skakar på huvudet. "Dagens föräldrar har sällan tid för sådana saker som vi förr tog så naturligt." Jag kommer på att de borde ringa sina föräldrar och berätta vart de är och vad som har hänt. Stoppljus-flickan, eller Tindra, tar på sig den uppgiften och när hon har pratat färdigt med sin mamma ser hon modstulen ut.
"Jag kommer få så mycket skäll", mumlar hon och jag kan förstå den känslan hon måste uppleva. Hennes lillasyster var hennes ansvar, men trots det som hänt så är ju Christel välbehållen och de har båda fått sig en viktig upplevelse.

"Vi kan inte tacka dig nog!" Katja och Viktor Lönnberg, flickornas föräldrar, ömsom skäller på sina barn ömsom överöser dem med kramar. Dessvärre får även jag min släng av sleven vad gäller kramarna. Jag vet inte hur ofta de omfamnat mig, som om vi vore goda vänner. Sicket pjosk!
"Åh jag vågar inte tänka på vad som kunde ha hänt om det inte vore för din hjältemodiga insats", lipar mamman högljutt. Jag himlar med ögonen.
"Nej, det vore ytterst onödigt om du gjorde de", svarar jag bestämt. "Det hela gick ju bra trots allt."
"Det var nog det mest heroiska jag någonsin varit med om", uppger pappan och kramar om mig igen. Som det inte räckte med kramarna, nej, de ska ta i så man kan tro att jag räddat hela världen från en massinvasion av blodtörstiga kentaurer. Jag känner mig extremt obekväm av deras beröm och lovord. Så satans märkvärdigt var det ju inte! Jag är en hårdhjärtad häxa, inte en blödig toka!

Kommentarer
- Kommentarer saknas

Annis(T)

Information
Skapad:
2016-12-15 10:20
Besök:
629
Poäng:
Ingen har röstat
Besökare:
anonym86339(K)

COPYRIGHT © Lyriksidan 2017 - info@lyriksidan.se - Texter ägs av respektive författare