Noveller / Humor

Novell: Julkalender: Häxan och Stoppljus-flickan - Kapitel 16

Spöke

Även denna morgon börjar med andan i halsen. Samma dröm igen. Så urbota dumt! Men den här gången skyller jag på gårdagens händelser. Jag får lov att erkänna att det var en smula otäckt. Mina föräldrar varnade mig varenda vinter för hur oberäknelig isen kunde vara och hur viktigt det är att vara försiktig. De tog gärna upp skräckexempel från deras egna barndom med jämnåriga kamrater som mist livet då de hamnat under isen. Jag tog det på allvar, men när jag sen var på isen hade jag för roligt för att minnas mina föräldrars förmaningar. Igår var första gången jag ens hamnat i närheten av något som påminde om det de berättat om.
"Det gick ju bra ändå", säger jag åt mig själv och sätter igång kaffebryggaren. Belåtet tänker jag på hur gott det ska bli med nybakat bröd till frukost och kommer att tänka på hur gott Christel tyckt det varit. Jag kanske borde ha frågat om de vill ha med sig några frallor hem? Nej, varför skulle jag det? Jag har bakat åt mig, inte åt någon annan. De får väl baka själva om de tycker det är så förbaskat gott.
Bäst som kaffebryggaren puttrar fram mitt kaffe kommer jag på att undra om kattskrället fortfarande sitter utanför min dörr. Nyfiket öppnar jag den och mycket riktigt så sitter hon kvar där än. Svansen ställer sig upp när hon får syn på mig och jag fnyser åt henne. Sicken enveten katt! Jag ställer ut en skål med grädde och ett fat med mat åt henne och kan inte låta bli att se på medan hon äter.
"Det är tur att du har tjock päls för annars skulle du väl frysa ihjäl", kommenterar jag och tänker på hur nöjd hennes husse, eller rättare sagt, före detta husse skulle bli då. Jag kan då inte begripa hur man kan vilja ha ihjäl sin egen katt, om den nu inte vore sjuk eller dylikt. Utan bara för att man ska flytta till Spanien. Det borde man ha tänkt på innan man skaffade den! Folk tar alldeles för lätt på saker och ting nu för tiden. Djur, äktenskap, barn, sex... ja allt möjligt! Om det inte passar så kan man bara vind för våg strunta i det man åtagit sig. Slött är vad det är!
Katten tittar på mig när hon ätit faten tomma. Var ska jag göra av henne? Det finns inget katthem i Torneby och någon bil har jag inte så jag kan inte ta henne till någon stad som har det. Fast det hade jag inte gjort även om jag haft bil. Så mycket tänker jag ändå inte slösa på en ynka kattrackare. Jag tar in faten och ignorerar blicken som hon ger mig. Otacksamma kräk! Ska bara ha mer och mer!

En envis signal hörs från dörrklockan när jag precis satt mig för att äta lunch. Vad i tusan! Stoppljus-flickan är väl fortfarande i skolan? Eller är hon ledig? Vad vill hon idag tro?
Men det är inte Stoppljus-flickan som står utanför utan hennes morfar.
"Jag vet inte vad jag ska säga", är det första han yttrar och räcker fram en bukett med blommor. Förvånat tittar jag på dem.
"Vad ska det här föreställa?" Ge blommor till mig? Varför?
"Det är blommor", svarar han med ett höjt ögonbryn. Jo, för det kan jag ju inte se själv.
"Varför ger du dem till mig?" Misstänksamt iakttar jag honom och märker att hans överläpp pryds av en mustasch som har samma gråa nyans som hans hår. Hans bruna ögon är likadana som hans dotterdotters. Han tittar på mig som om det skulle vara uppenbart.
"Som tack. Tack för att du räddade mina barnbarn. Jag vet att blommor är på tok för lite, men jag kunde inte komma på något annat för stunden." Jaså minsann, ryktet sprider sig som vinterkräksjukan.
"Det är verkligen inte nödvändigt", fnyser jag och ska precis stänga dörren när han sätter sin fot emellan. Förargat tittar jag på honom.
"Ta bara emot de förbaskade blommorna nu, Inga-Vera Elisabeth Bokström!"
Jag stelnar till och blinkar mot honom. Bokström var mitt efternamn som ogift. Hur visste..? Det känns som att jag ser på ett spöke, för det kan väl inte vara..?
"Santos?", andas jag, alldeles knäsvag.

Jag inser att jag plötsligt sitter i köket. Var det bara en dröm? Det måste det varit, en dagdröm. Men så ser jag honom sitta där, alldeles nära mig. Santos Rivera. Hur kan han vara här? I Torneby? I mitt kök? Som morfar till Stoppljus-flickan? Förundrat tittar jag på honom utan att få fram ett ord.
"Känner du dig bättre Inga?" Det var alltid så han kallade mig förr för han tyckte att det var för långt för att säga mitt dubbelnamn.
"Om du bara kunde ana hur länge sen det var någon som kallade mig för det", säger jag matt och inser att jag måste tuppat av en stund. Vilket våp han måste ta mig som!
"Det var inte meningen att chocka dig så", säger han då som han läst mina tankar. "Jag kunde inte undvara min identitet längre." Med stora ögon stirrar jag på honom.
"Har du vetat hela tiden?"
"Ja, aldrig skulle jag väl kunna glömma dina ögon", svarar han och ler lite. Det var det värsta!
"Så du har vetat, men inte jag!" Jag känner mig plötsligt alldeles rasande. "Hur länge hade du tänkt att det skulle fortgå? Eller du kanske inte hade tänkt att säga någonting alls? Jag har varit övertygad om att du har varit död och så står du..."
"Aha!", utbrister han triumferande. "Så du medger att du har tänkt på mig." Åh vilken retsticka han är!
"Det är väl klart!", svarar jag strävt. "Ens första kärlek glömmer man inte." En rodnad sprider sig på mina kinder, men det är sant. Då trodde jag dessutom att han skulle bli min enda kärlek, fram till jag träffade Malte.
"Vad sägs som att prata gamla minnen någon dag när du är mindre chockad? Kanske i morgon?"

Kommentarer
- Kommentarer saknas

Annis(T)

Information
Skapad:
2016-12-16 13:45
Besök:
403
Poäng:
Ingen har röstat
Besökare:
- Ingen än...

COPYRIGHT © Lyriksidan 2017 - info@lyriksidan.se - Texter ägs av respektive författare