Noveller / Humor

Novell: Julkalender: Häxan och Stoppljus-flickan - Kapitel 17

Träff

Hur kunde jag ens gå med på det här?
Jag står framför spegeln i sovrummet och ratar plagg efter plagg. Åh jag har inget att ha på mig! Huden ser plötsligt väldigt slapp och hängig ut medan håret är livlöst och brösten ser som vanligt ut som två sprängda vattenballonger. Hur kunde jag tacka ja till att träffa Santos igen? Jag kan inte förneka att jag är nyfiken på vad han har haft för sig under alla dessa år, men jag har levt ovetande så länge så egentligen hade det inte gjort någon skillnad om jag inte alls skulle få veta. Ändå står jag här som ett fån och kan inte hitta något att ha på mig.
"Förbaskade karl", muttrar jag när jag tittar i spegeln. Hade det inte varit för honom hade jag inte stått här och känt mig så... osäker? Nej, det kan inte vara rätt ord. Jag är 83 år, har massvis med livserfarenhet, inte kan jag vara osäker. Nej, jag är nog bara en smula pirrig inför vår träff. Träff... ja, det är precis vad det är. Tänk om folk visste att Inga-Vera Nordström, 83 år, ska på träff med sin gamla ungdomskärlek. Då skulle de allt ha något att skvallra om, fast det tänker jag då inte unna dem.
Sascha tittar nyfiket på mig när jag kliver ut genom dörren, kanske till och med en smula hoppfullt.
"Nej, har jag sagt", ryter jag åt henne. "Du kommer inte få komma in i mitt hus. Jag måste lista ut vart jag ska göra av dig bara." Jag får känslan av att hon tittar uppfordrande på mig, men jag har inte tid med att spekulera vad jag tror att en katt tänker på. Det vore synnerligen ett slöseri med tid!

Jag sitter med mina händer omslutna kring den rykande kaffekoppen när jag ser honom genom caféets fönster. Han vinkar åt mig innan han kliver in genom dörren och går fram till disken där han beställer en kaffe och en bakelse.
"Du har redan beställt ser jag", kommenterar han och nickar åt min orörda tårtbit.
"Du var sen så jag tänkte inte vänta ute i kylan", svarar jag och snörper på munnen. Han ska inte tro att han kan bete sig hur som helst. Han flinar roat åt mig.
"Du är dig lik", säger han och tar sig en slurk av sitt kaffe. "Inga krusiduller här inte." Det är sant och ändå rycker det lite i mina mungipor. Under en stunds tystnad äter vi av våra bakverk.
"Jag trodde du for till Spanien med din familj." Jag avbryter tystnaden och lägger armarna i kors. Jag vill allt ha en bra förklaring till att han inte sökte upp mig när han kom tillbaka till Sverige.
"Det gjorde jag också", säger han och förklarar att han bodde där i några år och jobbade." Men jag längtade tillbaka till Sverige och när jag var säker på att mina föräldrar klarade sig ekonomiskt utan min inkomst flyttade jag hit igen." Jag trummar missnöjt med fingrarna mot min kaffekopp.
"Du sökte inte upp mig." Jag hör mig själv låta besviken fastän jag inte är det. Jag vill bara veta varför. Han ler lite vemodigt mot mig och drar handen i håret.
"Det gjorde jag faktiskt, men..." Han låter orden dö ut och jag drar frustrerat efter andan.
"Men?", manar jag honom att fortsätta.
"Du var redan gift då." Jag hajar till. Det hade jag faktiskt inte haft en tanke på att så kunde vara fallet. Det var ju underligt nog en smula tanklöst av mig.
"Eller hade du velat skilja dig från din make?" Frågan är så befängd att jag sätter mitt kaffe i halsen.
"Naturligtvis inte", frustar jag sanningsenligt. Jag skulle aldrig önska min tid med Malte ogjord. Han var så rar, kärleksfull och jag hade älskat honom med hela mitt hjärta. Santos rycker på axlarna.
"Det var det jag trodde och såhär i efterhand gör det mig inget för då hade jag troligen inte träffat Vendela", säger han med blicken fäst i fjärran och jag förstår att han menar sin fru. Sedan får han något sorgset i blicken och förklarar att han förlorade henne i en trafikolycka för flera år sedan.
"Vi fick i alla fall fyra barn ihop så jag kommer alltid ha något kvar efter henne", säger han som för att trösta sig själv och det sticker till i hjärtat av avund. "Och sju barnbarn har jag också som ger mig stor glädje nu såhär på äldre dar." Han tittar förväntansfullt på mig.
"Vi fick inga ungar", förklarar jag nonchalant. "Varken jag eller Malte ville ha några." Han ser en aning stött ut, men säger ingenting. Det är ju upp till var och en om man vill ha ungar eller inte.
"Vad säger Malte om att du sitter här med mig idag då?", frågar han i stället och ser retfull ut.
"Ingenting. Han dog för drygt tjugo år sedan i cancer", svarar jag och håller god min. Santos beklagar min sorg, men jag viftar bort hans medömkan. Det är varken något jag önskar eller behöver.
"Du känner dig inte ensam?" Hans blick är genomträngande och jag lägger armarna i kors.
"Verkligen inte", svarar jag med näsan i vädret. "Jag trivs med mitt eget sällskap, utan att behöva ta hänsyn till någon annan." Det kan knappast finnas något mer eftersträvansvärt än att få vara ifred och göra vad man vill utan att ha någon som tror sig ha rätten att säga emot.
"Inte kunde jag tro att du av alla människor skulle gilla ensamheten", kommenterar han tankfullt. Att han bara vågar yttra något så dumt.
"Hur så? Skulle inte jag kunna leva ensam? Vad tar du mig för?" Han skakar på huvudet åt mig.
"Jag menar bara att förr i tiden så var du nära på omringad av vänner och bekanta. Jag har svårt att tro att en människa kan förändras så, trots att det är många år sedan."
"Alla kan förändras, Santos", säger jag med en röst som is. Mer än så behöver inte han veta.

Han kör mig hem, men jag sitter kvar i bilen trots att allt mellan oss på det stora hela är avhandlat.
"Vad funderar du på?", frågar han efter ett tag med nyfiken blick.
"Ingenting särskilt."
"Är det verkligen sant?" Jag höjer på ögonbrynen och snörper på munnen.
"Insinuerar du att jag ljuger?" Men i stället för att låta honom svara kliver jag ur bilen.
Jag står kvar och tittar efter honom när han kör iväg från Stridsstigen. Allt är avhandlat mellan oss. Det finns inget mer att säga. Och ändå känns det som att vi knappt har sagt varandra någonting.

Kommentarer
- Kommentarer saknas

Annis(T)

Information
Skapad:
2016-12-17 11:49
Besök:
389
Poäng:
Ingen har röstat
Besökare:
- Ingen än...

COPYRIGHT © Lyriksidan 2017 - info@lyriksidan.se - Texter ägs av respektive författare