Noveller / Humor

Novell: Julkalender: Häxan och Stoppljus-flickan - Kapitel 18

För gammal?

Solen skiner så att snön riktigt sticker i ögonen. Fåglarna kvittrar så hysteriskt att man kan tro att det är vår om det inte vore för den kalla temperaturen. Kattkräket sitter utanför dörren även idag. Det är nästan så man kan tro att hon har bosatt sig där för gott, men det ska jag nog se till att hon inte har. Fortsätter dessutom temperaturen sjunka såhär så kommer hon med all säkerhet frysa ihjäl innan annandag jul eller kanske ännu tidigare. Fast det är ju inte mitt problem för jag har inte bett henne att sitta där som en trädgårdstomte.
Det soliga vädret har lockat ut mängder av folk idag tydligen. De jag möter på min promenad hälsar med glada leenden. Jag svarar dem inte, de är ju inte ens bekanta med mig även om jag känner igen ett flertal till utseendet. Pratat med dem har jag dock aldrig gjort så varför slösa ord på främlingar?
På kullen jag går förbi är det rikligt med ungar och föräldrar. De tjuter som det gäller livet när de far nerför backen i sina pulkor. Vissa studsar högt då någon eller några har byggt upp gupp på sina ställen. Det borde ju räcka att de susar ner i en rasande fart, men nej, ungarna ska nödvändigtvis bygga en massa gupp som de kan smälla svanskotan i när de far ur sina farkoster. Idioti är vad det är!
Precis som jag går där kommer det en unge i overall springandes och efter ett ögonblick inser jag att det är mig hon är ute efter.
"Inga-Vera", flämtar hon och slår armarna om mig. Jag stelnar till, högst obekväm i hennes famntag. Hennes bruna ögon möter mina gröna och det ljusa hårsvallet skvallrar om vilken av systrarna det är.
"Så du är i farten igen", muttrar jag åt henne och frigör mig från hennes kram. Det var inte mer än för några dagar sedan som hon for genom isen och jag har varit övertygad om att hon skulle dra på sig en rejäl förkylning. Inte för att jag har tänkt på henne eller någon annan heller för den delen, utan det är ju rent logiskt.
"Kom!", skrattar hon och tar mig i handen. Oerhört motvilligt låter jag mig släpas med. Alldeles invid en gran har hennes föräldrar lagt ut sittunderlag och de tittar glatt upp när de ser vem deras yngsta dotter har med sig. Som att det är något att glädjas över.
"Hej Inga-Vera!", hälsar mamman och kramar om mig efter att pappan gjort det. De borde byta efternamn till familjen Kram, så ofantligt generösa de är med den varan.
"Hämta morfar och Tindra, Christel, för nu ska vi fika", säger pappan och ger dottern en klapp på rumpan. Jag sväljer hårt. Så Santos är med här!
"Sätt dig ner och fika med oss", erbjuder mamman och tar fram en termos, men jag skakar på huvudet.
"Nej, det behövs då rakt inte", svarar jag och backar några steg. Så känner jag hur någon lägger armen om mina axlar.
"Vi insisterar", säger Santos, alldeles bredvid mig. Han ser på mig med sina bruna varma ögon och för en stund är den gamla mannen borta. Framför mig står den unga ynglingen som jag lärde känna för så länge sedan. Andan fastnar i halsen och jag lyckas inte få fram ett endast ord. Vad gör den här karln med mig? De kallar mig för häxa, vad kallar de då honom?
"Morfar." Stoppljus-flickan, som idag är klädd i termobyxor och en annan vinterjacka, pekar att han ska sätta sig bredvid henne. Med ett leende nickar han mot henne och drar mig intill sig.
"Kom igen nu, Inga", viskar han i mitt öra. "För gamla tiders skull."

Solen värmer ansiktet där jag sitter med familjen Lönnberg och Santos. De verkar vara en tajt familj för det är mycket bus och skratt mellan dem. Även jag kan inte låta bli att dra på munnen åt vissa av deras anekdoter. Jag skrattar till och med högt när Stoppljus-flickan, eller Tindra som hon heter, berättar att hon lyckades skrämma en clown. Det var i höstas när vissa, som var utklädda till clowner, gick runt i hopp att skrämma livet ur någon stackars krake. Hade jag haft missnöjet att träffa på en sådan jubelidiot skulle jag nog inte kunnat hålla mig ifrån att banka in lite vett i honom. Det måste ju vara något fel på sådana människor. Ingen frisk människa skulle ens komma på tanken. Säkerligen är det sådana som tittar på liknande snusk som jag kom på att Dag Lennartsson gjorde. Fy!
"Jag vill åka pulka nu", säger Christel efter hon har fikat färdigt. Tindra är redan på fötter och tittar bedjande på sina föräldrar.
"Gör det ni", säger deras pappa som fortfarande sitter med sin mugg med kaffe. Hur långsamt dricker han egentligen?
"Du med Inga-Vera!"
Pappan sprutar kaffe ur näsan och mamman skrattar högt tillsammans med sin far. Jag kan inte förstå vad som är så underhållande. Typiskt lättroade människor!
"Det ska jag sannerligen inte", svarar jag strängt och blänger på töserna.
"Ni förstår, Inga-Vera är så gammal att det kan vara farligt för henne att åka pulka", säger Katja som för att hjälpa mig. Vad är det hon sitter och säger? Farligt? Att åka pulka? Gammal? Jag?!
"Så gammal är jag minsann inte!", snäser jag åt henne och reser mig upp. Jag är frisk och vital, inte något senildement gammalt fruntimmer! Det ska de allt få se! Jag följer efter flickorna uppför backen, som är betydligt högre än vad den ser ut att vara. Annat var det på min tid, då var backarna inte så besvärliga att ta sig upp för. Jag riktigt flåsar när jag äntligen når toppen.
"Du kan ta min pulka", erbjuder Stoppljus-flickan och räcker den till mig. Det var ju så lagom rart. Det ser lite brant ut. Ärligt talat så ser det väldigt brant ut nu när jag väl står här uppe! Jag kan inte förstå att jag en gång i tiden tyckte att det här kunde vara roligt.
"Du måste sätta dig i den", instruerar Tindra som om jag aldrig sett en pulka förr.
"Det vet jag väl", fräser jag åt henne, slänger ner pulkan och sätter mig i den. Det är en ytterst obekväm sak, hur kom man ens på tanken att uppfinna något sådant? Jag sitter egentligen alldeles för långt ifrån branten för att pulkan ska börja glida i ett försök att komma på någonting som får mig ur den här knipan.
"Vi ger dig fart!", hör jag Christel skrika och innan jag ens hinner reagera knuffar de på med sådan kraft att jag är på väg mot stupet.
"Nej! Nej!", illvrålar jag, men det är alldeles för sent. Pulkan har redan fått glid och nu kan ingenting rädda mig. Det känns som att backen står i nittiograders vinkel, sådan fart är det! Jag skriker i högan sky. Det här bli min död! Jag överlever inte det här! Hade jag inte varit övertygad om det innan så blir jag det nu när jag ser hur jag närmar mig ett jättelikt gupp som någon jävel har byggt.
"Nej! Nej!", tjuter jag igen. När jag kör på guppet far jag upp i luften, pulkan försvinner under mig. I några sekunder känns det som att jag kan flyga bara för att plötsligt bistert påminnas om gravitationen. Jag smäller i marken och rullar runt så länge att jag tror att jag kommer rulla ända fram till Atlanten. När min kropp äntligen stannar på rygg i snön känns det som att huvudet fortsätter framåt likt en fotboll.
"Inga!" "Inga-Vera" "Hur gick det?" "Lever du?" "Inga-Vera!" Jag hör ett flertal röster och snart är jag omringad av människor som hjälper mig att sätta mig upp. Samtliga röster är oroliga likaså deras blickar. Jag harklar mig.
"Där ser ni att jag inte är för gammal", säger jag med ett neutralt uttryck. Det går en stund, sedan kan jag inte hålla mig. Jag vet inte varför men jag börjar storskratta.

Kommentarer
- Kommentarer saknas

Annis(T)

Information
Skapad:
2016-12-18 12:29
Besök:
397
Poäng:
Ingen har röstat
Besökare:
- Ingen än...

COPYRIGHT © Lyriksidan 2017 - info@lyriksidan.se - Texter ägs av respektive författare