Noveller / Humor

Novell: Julkalender: Häxan och Stoppljus-flickan - Kapitel 19

En ny träff

Bordet är uppdukat med tallrikar ur mitt finporslin med silverbestick och kristallglas. Jag har inte använt något av det här sen Maltes begravning så jag var tvungen att putsa både porslin och glas ordentligt innan jag vågade ställa fram dem. På spisen står puttrande grytor och i ugnen står en stek, alldeles för stor för två personer egentligen. Igår, efter min omtumlande pulkaåkning, följde Santos mig hem. Jag kände att jag ville träffas på nytt och prata med honom på riktigt. Föga förvånande tackade han ja. Han måste ju också ha känt att det fortfarande är mycket osagt mellan oss.
"Jag begriper inte varför jag skulle göra så mycket mat", fnyser jag medan jag tittar till steken, vars doft omgiver huset. Det går ju absolut att frysa in lite, men inte allt som blir över. Fast det är klart, förr åt Santos som en riktig häst så det gör han kanske fortfarande. Utanför sitter kattan på fönsterblecket och tittar nyfiket in. Tidigare idag har jag försökt att schasa iväg henne, men hon är mer envis än en liktorn. Jäkla katt!
Så snart Santos bil kör in på min garageuppfart känner jag mig så ivrig att jag nästan sliter upp dörren innan han hinner ringa på, men jag finner styrkan att behärska mig. Jag är ju inte desperat!
"Här doftar det ljuvligt", säger han uppskattande medan han hänger av sig sin rock. Jag ler lite åt honom och känner mig märkvärdigt vilsen. Vad förväntas det att jag ska göra nu? Ta i hand? Nej, det är på tok för formellt. Samtidigt så är jag inte mycket för att kramas heller. Så medan han tar av sig skorna går jag in till köket för att tända ljusen på bordet.
Tusan! Jag känner inte igen mig själv, vilket är mycket obehagligt. Varför känner jag mig nervös? Det har jag knappt gjort på nästan trettio år tror jag. Kanske slog jag i skallen igår? Så måste det vara! Eller?
"Fortfarande lika mycket julstämning här som förra gången", kommenterar han när han kommer in i köket.
"Jag har inte bett dig kritisera mitt hem", snäser jag irriterat med armarna i kors. Så fruktansvärt fräckt!
"Jag bjuder på den", kontrar han då med ett retsamt leende och går mot mig där jag står vid spisen. Jag säger ingenting utan fnyser bara åt honom. Det var ju lustigt sagt, tänker jag sarkastiskt och vänder ryggen mot honom.
"Du älskade ju att fira jul", viskar han i mitt öra där han ställt sig bakom mig. Helt plötsligt känner jag mig alldeles matt och känner att hans rakvatten tränger in i mina näsborrar. Nej nu! Så här kan jag ju inte hålla på!
"Saker och ting förändrats", säger jag kärvt och ställer fram grytorna på bordet, mest för att skapa lite distans mellan oss.
"Du sa det förra gången", påminner han mig tankfullt. "Jag skulle gärna vilja veta varför." Dessa dumma frågor! Nu vet jag i alla fall vart hans barnbarn får dem ifrån. Men jag väljer att inte svara utan tar steken ur ugnen och säger åt honom att sätta sig till bords. Medan vi äter pratar vi lite allmänt om vädret, om hans barn och barnbarn samt om hans avlidna hustru. Det gör mig inget att samtalet kretsar kring hans liv, han ser så tillfreds ut när han pratar om sina nära och kära.
"Det här var verkligen en helt otrolig måltid", säger han när han efter sin andra stora portion lägger ifrån sig besticken. "Jag vet inte när jag åt så gott senast."
"Prat", fnyser jag, men nog var det lite rart sagt. När jag reser mig för att plocka undan från bordet ställer han sig genast upp och hjälper till. Jag försöker säga till honom att han inte behöver hjälpa till, men han tystar mig med en blick.
"Jag är inte död än", säger han med ett tonfall som påminner om mitt. "Det är dessutom det minsta jag kan göra efter det du gjort för mig och min familj."

Vi sitter i vardagsrummet med varsin kopp kaffe när han tittar nyfiket på mig.
"Jag har pratat hela kvällen om mig själv", säger han nära på anklagande. "Nu vill jag veta mer om dig." Jag rycker på axlarna. Det finns inte så mycket att veta.
"Du sa att du och Malte in ville ha några barn?" Det hugger till i mig och jag drar efter andan.
"Det var inte riktigt sant", erkänner jag med blicken fäst på min kaffekopp. "Jag och Malte ville jättegärna ha barn." Santos tittar tyst på mig. Något inom mig börjar öppnas och trots att jag inte är säker på att jag vill släppa ut det så fortsätter jag.
"Vi försökte verkligen och efter mycket om och men så blev jag gravid. Jag fick två missfall." Återigen drar jag efter andan och blinkar bort något blött i ögonvrån. "Sedan trodde vi inte att jag skulle bli gravid igen. Du skulle bara förstå hur förvånade vi blev av min tredje graviditet. Den här gången fick jag mitt barn. Min pojke." Mitt ansikte begravs i mina händer, det bara forsar ur mig likt en damm som har brustit.
"Han dog. Efter honom blev jag inte gravid någon mer gång så vi fick aldrig några barn. Det var så beklämmande för Malte berättade redan tidigt i vårt förhållande att han ville ha en hel hoper med ungar, precis som jag."
Jag känner Santos armar om mig, han vaggar mig fram och tillbaka i sin famn. Tårarna bara rinner fram, jag kan helt enkelt inte hejda dem. Hur ovärdigt det än må se ut så känns det som en riktig tröst att ha honom där. Plötsligt känns hans närhet och famntag inte alls främmande utan bekant och värmande. Mina ögon möter hans.
"Jag älskade Malte, av hela mitt hjärta", säger jag medan de sista tårarna trillar nerför mina kinder. "Och ändå tror jag att jag inte riktigt lyckades sluta..." Han lägger ett finger över mina läppar.
"Jag vet", viskar han och sluter avståndet mellan våra munnar.

Jag njuter av hans beröring, känner hans smekningar.
"Du var mer praktfull förr i tiden", säger jag medan jag smeker honom nertill. Han skrockar till.
"Du vet precis vad en man vill och behöver höra", säger han, men det är med värme. Jag skrattar åt hans kommentar och bereder mig för honom. Snart inser jag att vi är samma personer som vi var förr i tiden, samma själar fast i andra kroppar. Känslan av när han intar mig är lika fulländad som när jag var sjutton år och gav honom min oskuld.

Kommentarer
- Kommentarer saknas

Annis(T)

Information
Skapad:
2016-12-19 13:27
Besök:
458
Poäng:
Ingen har röstat
Besökare:
anonym86339(K)

COPYRIGHT © Lyriksidan 2017 - info@lyriksidan.se - Texter ägs av respektive författare